Vad är det som gör allra ondast?

lexaarts

Ja, det är när mina vuxna döttrar gör klart för mig, vilka fel jag gjort i deras barndom och uppväxt. Och att känna, att jag har noll chans att gottgöra de fel, de tycker jag gjort. Känslorna sitter som mejslade i sten..  Jag gjorde så gott jag kunde – själv uppvuxen i en verkligen inte fungerande familj med spritmissbruk, en mammas självmord och mycket annat eländigt. Min syster och jag brukar säga till varandra ”Ja du söstra min, vi landade inte på Plattan i alla fall (för de som inte är från Stockholm: Sergels Torg där samhällets misslyckade landar).

tbel

Jag försökte göra så gott jag kunde, men det räckte inte och nu, nu blir allt det gamla större och värre för varje dag. Det är som nattmonstren under barnbarnens sängar – de blir ohyggliga. Vad skönt det hade varit om de väntat med dessa förebråelser tills de lagt på kistlocket. Då hade de kunnat stå där uppe och kika ner och gnissla över kistan (okey, den lilla behändiga urnan.. är lättare att skicka upp till Stockholm) med den misslyckade mamman – och jag hade inte hört det, för i kistan/urnan har man inga hörapparater med sig… Med åren har även jag lärt mig att ha förståelse för mina föräldrars fel – fast okey, det tog lång tid… Vem vet – om jag har tur som en bofink kanske mina döttrar en dag också förstår mig och vem vet, kanske deras barn en gång också har tankar om sin uppväxt. Men det lär jag aldrig få uppleva..

 

Bilder: lexaarts och tbel, fotolia

8 reaktion på “Vad är det som gör allra ondast?

  1. Anne Herter

    Ja Cecilia, man gjorde så gott man kunde…men jag tror att hur man än gör så var det fel. Och när man börjar försvara sig då blir allt ännu värre. Man har tydligen noll chans.
    Oooh ibland önskar jag att börja om på nytt – vara ung, klok och tillitsfull.
    Men hoppet att vara barn och vi förstår varandra bättre det finns alltid. Kanske , kanske, vem vet.

    Svara
  2. Sophie

    Visst detta är ohyggligt svårt! När man efteråt sitter med facit i hand är det ju lätt att säga hur man BORDE ha gjort, men NÄR man gjorde det, gjorde man det ju med en mening, avsikt.Som man då trodde på. Jag tror att man ska försöka inse att om man gjort så gott man kunnat, med sina bästa avsikter är det good enough!! Just då kunde man inte bättre, eller annorlunda!
    Samt att skillnaden vad gäller tolerans o fördragsamhet är stor mellan generationerna. Livet slipar av kanterna..
    So good enough!!
    Stor kram!! Sophie

    Svara
  3. Lasse

    Hej kära,

    Följer som Du vet med stort intresse Dina funderingar och kloka ord.

    Du väljer ofta ämnen som gör att man tänker till även om många vid första anblicken verkar oskyldiga, så finns det något där som kräver tanke och inlevelseförmåga.

    De två sista utrycken kanske inte tillhör mina bästa grenar, men jag vet och känner när jag har träffat en bra människa.

    Du är en bra människa.

    Det gör mej därför ont att läsa det Du skriver, att Du inte skulle vara det, och inte minst då någon tar sig friheten att skylla saker på Dej.

    Sista steget i förnedringen av sig själv är att skylla sina kortakommanden på någon annan.

    Då har man nått botten av medmänskliget och respekt.

    Mitt intryck av Dej under de korta stunder vi har träffats med teamet, är att Du är en fantastisk kvinna och har de egenskaper som krävs för det.

    Jag under många år via andra i teamet fått berättat för mej om vilken otroligt duktig , framsynt och beundrad kvinna Du har varit och självfallet fortfarande är.

    Om någon försöker ändra på den sanningen, ja då kanske den eller de skall ställa sig framför spegeln.

    Hela teamet står bakom detta , det vet jag.

    Önskar Dej allt bra och det bästa av allting

    Stor kram

    Svara
    1. CeciliAdmin

      Tack till teamet! Det känns skönt att få höra så mycket fint – tänk om ens barn skulle tycka det också….

      Svara
  4. Kersti Mellberh

    Nör barnbarnen är så stora att de börjar kritisera sin mamma, då kommer förståelsen för dig hos döttrarna. Troligen sitter vi då på molnen och tittar ner på dem, allt i vetskapen om att vi som mammor (precis som våra döttrar gör nu) gjort så gott vi kunnat och det med bästa uppsåt.
    Men att bli kritiserad av dem som man älskar mest, att inte få ha någon nära kontakt till dem, är inte bara sårande utan gör fruktansvärt ont.

    Svara
    1. CeciliAdmin

      Ja det gör fruktansvärt ont och får väl vänta och bida tills jag sitter antingen på molnet eller steks där nere..

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*