Seg, segare, segast..

Den här gamla vissna tulpanen cyklad i morse, tidigt, tidigt, till gymmet och slet med alla eländiga apparaterna och sneglade på grannarna som lyfte i en helt annan klass. Efter en timme var pärsen över  och tulpanen cyklade lite moraliskt uppbyggd hem och hur tror ni att tulpanen nu såg ut? Så här?

Nähä – fortfarande så här… men inget att hänga läpp för (säger alla andra till mig och vad vet de egentligen om hur djäkla segt det är). Vad lär vi av detta? Segt, segare, segast.. Men det SKA blir bra.. (säger de andra..)

 

Så varm känns empati..

Är med i en internationell kvinnoförening här i Berlin. Är inte så där jätte ofta med när man träffas en gång i månaden och lyssnar på föredrag, minglar runt lite och är med på fantastiska utflykter. Känner mig lite främmande där – damerna – ja verkligen damerna – är så bildade, så upper-class, lever så helt annorlunda än lilla jag i mitt asociala Wedding – som de nästan inte ens vet var det ligger och dit de säkert inte skulle våga åka– och där de säkert aldrig varit. Men okey, igår gick jag till träffen igen och blev berörd av den värme och empati, som slog emot mig och omfamnade mig när jag kom dit. Alla damerna kom fram och försäkrade mig,  hur lyckliga de var över att jag överlevt hjärtstoppet och önskade mig allt gott. Lilla jag! Jag, som känner mig som en främmande fågel i gruppen – jag ÄR lite udda där faktiskt – de hade alla noterat vad som hänt och var djupt chockade.

När jag sen tog tunnelbana 9 hem till mitt Wedding –med en underbar blombukett – var jag rörd, berörd och lycklig. Tänk att de överhuvudtaget lagt märke till lilla mig och att de varit bekymrade. Tänk va.. Oh vad skönt empati känns.. Och tack alla ni andra underbara och kära – jag bär er alla i mitt lite ramponerade hjärta..

Bild: Ballon Robert Kneschke Fotolia

Mitt Berlin..

 

… en vanlig söndagsförmiddag baxas kärran in – plus cykel, den tar halva ståplatsen, räcker upp till tak. Ingen blick höjs. Va´re nåt? Nä va…

Mitt främmande jag

Jag beslutar mig för att IDAG är DAGEN när jag börja cykla lite igen. 3-månaders-förbudet är över och på väg ner till min kära gamla cykel – har varje morgon från fönstret kollat att den finns kvar, att ingen har bestämt sig för att (återigen)  ta med sadeln eller annat– kommer tanken ”Cykeln har ett lås (logiskt – annars skulle den vara borta för länge sen). Alltså måste jag låsa upp det. Hur funkar det? Vad är det för nyckel till det?”  Hittar efter ett tag en liten nyckel, som inte passar någonstans,  på nyckelknippan, och låser upp. För mig en helt främmande tanke: Jag vet inte hur jag låser upp cykeln! En mycket obehaglig känsla av att något hänt i mitt huvud och att det tydligen inte längre helt och hållet är mitt. Någon har tagit bort något där inne i huvudet. Snälla, ge mig det tillbaka!! Allt!!

Förtroende..

Har hämtat 130 cm i skolan och vi har först inhandlat överlevnadspaketet på Edeka och bageriet. Tur att föräldrarna inte ser det.. Sen sitter vi hemma, lyssnar på 3 Frågetecken och pillar med pärlplattor och  friden lägrar sig. Jag har ont och lägger mig lite på soffan. 130 cm undrar varför jag ligger där. Säger ärligt att jag har lite ont och att det är skönt. 130 cm vänder sig om, kikar kort på mig och säger: ”Du dör väl inte nu, va?” och fortsätter med sin pärlplatta efter det att jag lovat att inte dö just nu. Skönt att hon har förtroende för att jag kan bestämma, när jag ska dö igen eller inte.

Bild fotolia 72871878

 

Att dö-städa som terapi för att bli frisk

Livet är ibland upp och ner och inte begriper jag mig på det, fast jag nu snart blir 74. Ingen ålderns vishet här inte. Har nu legat ”i flunsan” som man säger i flera dagar (jo, jo, man tager vad man haver). Feber, matt, svimmat, landat på golvet – oh, det var så kallt, och efter en lång kamp lyckats mobilisera krafter att häva mig upp i min sköna, varma säng. Men ok – det var ingen flunsa, det var/är en häftig bronkit, men flunsan låter alltid bättre.

Men nu tröttnade jag på att hasa omkring och lida (på mina 55 qm!)  och i morse hade jag en utmärkt terapiplan – jag satte mig framför mitt ”skafferi”, två IKEA-skåp med allt vad man behöver och började dö-städa. 130 cm kollar dessutom alltid mycket noga, hur länge saker och ting håller sig, och till min skam – jag hade antika förpackningar från 2016, vilket skulle ha fått barnbarnet att rysa av förskräckelse. Mina föredrag om att man visst inte dör, om spagettin är över sitt ”bästa” datum, faller inte på bördig jord.  Den särskilda korgen med sötsakerna hålls under järnkoll och ingen klubba, ingen chokladbit är överårig.

Men där satt jag på golvet framför mina IKEA-skåp (det blev 3 stora säckar) och kände mig genast friskare genom att få dö-städa i mitt skafferi.  Och sände en tanke till min kära Bodil Malmsten och tänkte på hennes kloka ord:  ”Vi som lever är bara döda på semester. Några slags sommargäster”.

Kära Bodil, känner mig genast friskare!

Bild  doozal 01-0044-be-back

 

Svensk sjukvård mot tysk sådan

Idag tänkte jag skriva lite om skillnaden mellan svensk och tysk sjukvård, men bara på svenska.  Vill inte förtörna mina tyska läsare. Kan ju inte alltid klaga och gnissla på allt och alla här… Alltså förstår ni kanske, att den svenska vinner mot den tyska, som sägs vara fantastisk och det är den säkert. Men ack, ack och återigen ack –  den är inte så där riktigt mänsklig. Nu menar jag hur man som vanlig dödlig liten gammal tant upplever sjukvården – ska och kan inte diskutera hur det är rent facklig sett så, bara hur Lilla JAG – med tyvärr stor erfarenhet av sjukvården här i Tyskland – upplevde den svenska sjukvården, som får så mycket stryk i pressen.

De som känner mig vet, att jag drabbades av hjärtstillestånd i början av december. Satt och mumsade god fisk – antar jag, minns inget – på en restaurang i Täby Centrum och vaknade sen upp efter att ha legat några dagar i  koma. Minns att jag såg vänliga ögon, som log mot mig och sa mjukt ”Hej Cecilia, du är på Danderyds sjukhus och vaknar nu upp ur komat, hur känner du dig? Allt blir säkert bra” och en varm och skön hand stryker mig över kinden. Det ljuva väsendet stannar kvar vid min säng och hastar inte bort. Hon talar om vad hon heter och berättar allt, som jag inte fattar, men vad spelar det för roll, hon utstrålar vänlighet och trygghet i min totala förvirring. Ett annat lika ljuvt väsen kommer och berättar, att de TVÅ har hand om mig! Här i Tyskland har två kanske hand om hela avdelningen och måste stressa, som små skållade råttor.

Varje nytt arbetslag kommer på morgonen med ett glatt ”Hej och gomorron Cecilia, hur har du haft det, här är jag igen” och det kändes verkligen som om vi kände varandra väl, vilket är viktigt, när allt annat snurrar runt i huvudet.

Överläkaren som inte alls såg lika ”Jag-är-viktig-klonad” ut som en tysk överläkare gärna gör, satt länge hos mig, pratade och berättade. Och jag var, som man ju i Sverige är, en helt vanlig patient, inte som här, där man delas upp i privatpatienter och vanliga dödliga kassapatienter.  Han slet tillsammans med min svärson, som ett djur med mina tyska försäkringar för att få dit ambulansplanet, som skulle flyga mig tillbaka till Berlin. Undrar vilken överläkare som skulle kunna tänka sig att pyssla och ha tid med detta i Tyskland.. När vi sen skildes åt fick jag två varma kramar av honom – dream about it in Berlin..

Aldrig kändes det som om personalen var jäktad, det kändes som om de hade tid, brydde sig. Och för oss, som bor i Tyskland och som är vana vid stela ”Herr X och Fru X”, som gör det hela så opersonligt – så vill man ha det här, här ska det inte vara såna otäcka intimiteter som duande innan man delat blod och druckit broderskap i gryningen – så kändes det ljuvt att tilltalas med förnamn – ok, i Sverige ju helt normalt men för oss ”tyskar” så ljuvt och ovanligt.

När de satte in min ICD – det är defibrillatorn – i bröstkorgen var det sköterskorna som gjorde det – bara det att en sköterska gjorde det, här skulle aldrig någon annat än Gud-i-vitt få ge sig på detta – så vänliga. De förklarade, sa till när det skulle göra ont, klappade mig när vi var färdiga. En varm och skön filt lades på mig innan de började – så skönt när man är orolig och fryser av rädsla. Vilken omtanke.

Jag skulle önska att den tyska sjukvården fick de resurser, som tydligen den svenska har, att personalen skulle få känslan av att räcka till även här. Alltså 10 points of 10  till den svenska sjukvården!

 

oh Berlin..

Oh Berlin – ibland känns det lite knepigt att älska dig. När jag ser hur man använder en avstängd dricksfontän – som vi med mycket möda och stort besvär fick igenom trots Berlins spariver förra sommaren – som askkopp då brister min kärlek till denna stad och dess innevånare.. Hur i hel…ete är man funtad när man gör så här??

Här är jag igen!

Ja, jag kan verkligen säga, ”uppstånden igen från de döda”. Här är jag igen! Hemma efter som det känns månader. Ok, det hela hände i början av december och nu har vi början av februari. Två månader som känns som år. Men ska inte klaga och ha mig. Har haft tur som en bofink och vet verkligen inte hur jag förtjänat detta..

Dels tröstar, dels oroar det mig det jag läser om hur man blir/kan bli efter hjärtstopp. Allt från krasslig koncentration – ok, den var kanske aldrig i världsklass -, depression, och fanans moster. Jag känner mest av dålig kondition. Har nu varit på rehab och de vitrockade där har hållit långa föredrag om vikten av att RÖRA PÅ SIG, minst 10 000 steg om dagen och en pulskrävande spurt på 30 minuter. Vissa dagar vill det sig liksom inte alls – en sån dag är i dag fast jag har lyckats med 10 000 steg, men den där spurten på 30 minuter, den skulle jag klart inte överleva idag. Oh jag glömde, min ICD skulle väl se till att jag ändå överlever..

Bristande koncentration och kognitiva förmåga bådar illa för mina översättningar. Inväntar en stor klagostorm och kollar och kollar och kollar tills jag blir blind.. Depression är ju heller ingen höjdare  och visst kan jag vissa dagar börja lipa för minsta lilla vänliga ord eller kram, eller om jag kollar på nätet, vad som står om hjärtstopp. Har liksom inte riktigt koll på och makt över tårkanalerna och det kan ju kännas lite skämmigt. Gamla tanten ska stå där och böla.. Men kära vänner, det får ni stå ut med och så underbara som ni alla är och har varit under min tuffa tid, det fixar ni va… Tack alla ni underbara!

Foto matghiassener/fotolia

Hur det är att dö lite grann..

Jag trodde alltid att man såg ljus i slutet av tunneln, att livet passerade förbi, att man hörde himmelsk harpa och trumpeter. Men nu kan jag bidra till diskussionen. Under 11 minuters död är det enda som jag minns – en svart låda. Vet inte i vilket sammanhang, bara en svart låda. Men det kanske är så när man väcks till liv igen – det ”gäller” inte som riktigt död. Och visst har jag flera gånger tänkt, att varför fick jag egentligen inte dö, det är ju en död, som många önskar sig, blir faktiskt 74 år, jag skulle inte kunna sitta och sörja för jag vore ju inte där längre. Men jag har lärt mig att det är egoistiskt av mig, jag har lärt mig att jag har en familj, underbara döttrar och svärsöner, underbara barnbarn, en underbar syster och att det inte är schysst av mig att bara sticka iväg så där.  Utan dessa människor och alla vänner, som önskat mig tillbaka till livet, hade jag gärna dött, men nu har jag lärt mig mycket och tänkte försöka stanna kvar ett tag till..

Är lite orolig för att jag förbrukat all ”tur” i livet: Att sitta och njuta av en god lunch på Melanders superba fiskrestaurant i Täby Center – nästa gång sätter jag mig inte på de höga stolarna, det blev mycket blod på stengolvet, när jag plötsligt bara trillade ner och var död. Att en pensionerad kardiolog från Danderyds sjukhus sitter där och snabbt får igång defibrillatorn, att ambulansen kommer, personalen är kunnig och snabbt får in mig på Danderyds.  Lika kunnig – och så varmhjärtad –  personal kyler ner mig i koma och väcker mig till liv efter några dagar ständigt med frågan ”Hur mycket av hjärnan är förstört?” och med olika bakslag kämpar vi på uppför.  Tack familj som hela tiden satt vid min säng, smekte hand och kind, och ”bara var där”.

Inte orka lyfta ett finger, inte orka vända sig, vilket samtidigt gjorde så djävulskt ont efter att revbenen knäckts av hjärtmassagen.  Hade hela tiden en vision framför mig, hur  Coca Colas jullångtradare körde över mig – så kändes det.  Bara inte behöva hosta vilket man gärna gör när man har en häftig lunginflammation. Inte röra mig..

Så – nu har jag absolverat pliktprogrammet och släpat mig runt kvarteret och efter min rehab som jag ska få börja på om två veckor kanske det blir folk av mig igen. Kanske inte så där riktigt, men lite.. Stort tack till alla, som tänkt på mig..

Foto Datei: #96413985 | Urheber: 2017