Varför?

Ärende till Leopoldplatz i Wedding. Inte Berlins finaste kvarter men ändå.. Det bor människor där också.. Där  drabbades jag återigen – och det händer ofta nu för tiden – av en otrolig beklämning, som lägger ett betongblock på mitt bröst. Nästan överallt ligger/sitter människor – ja människor – nu ute i vintern på trottoaren. De ligger där ibland med en liten eländig pappskiva under sig för att försöka hålla kylan lite borta och ibland utan, direkt på asfalten. Idag uträttade på Leopoldplatz en kvinna – medelålders –alla sina behov stående i en hörna. Med den karakteriska infallna överläppen. Betyder = inga pengar = inga tänder längre. Vi ser och vi ser ändå inte..

Och de där ute är inte alltid bara Östeuropéer – som om just de inte vore värda något bättre. Minns bilder jag förr såg från t.ex. Indien och fattigdomen där och det kändes utopiskt – och tack och lov såå långt borta… Nu är det inte längre utopiskt och såå långt borta. Så länge som det i varje hörna ligger en människa på en eländig pappskiva och sover ute under vintern är vi inte alls bättre. Varför tycker vi att det är nästan ”normalt” och att det – i det här rika landet – inte riktigt angår oss – frånsett att då och då ge en slant? Jag vet själv inte hur jag ska förhålla mig och är rädd för att bli avtrubbad. När hände vad i deras liv? Samtidigt så oändligt tacksam för att livet – hitintills – har besparat mig detta elände..

Bild 190749670 Fotolia srdjan

 

Hälsningar från Berlin..

Här ser man först hur man löser problemet ”för-kort-stupränna” – okey, visserligen ”provisoriskt” men det provisoriska har nu hängt där några år. Och vem bryr sig? På Berlinvis – Ingen..När det regnar gäller det att inte hamna under den..

 

 

 

 

Man tager vad man haver.. Snöflingor faller även ibland i Berlin och barnen i grannhuset har genast skrapat ihop snön till denna ca. 20 cm höga snögubbe som redan ser rätt trötter ut.. Men som jag alltid säger ”Det är inte segern utan deltagandet som räknas!!”

 

Blind Date med 2019

Hur högt stiger man i poppisskalan i grannskapet, när man smäller av flera serier nyårsraketer på nyårsdagsmorgonen klockan 5.45? Bara en stilla undran. Mig spelar det ingen roll, jag var ändå uppe i vanlig ordning men alla som festat natten igenom, skålat i skumpa och lovat varandra nyårslöften, som håller maximalt en natt (har lång erfarenhet..) och nu sussar sött?  Kära granne och raketsmällare – Ibland är det kanske inte så där riktigt lyckat med att vara individualist.. Men till mina kära läsare säger jag i alla fall: Önskar er ett bra nytt 2019. Det känns liksom lite skrämmande med en sån här blind date med ett nytt år men det SKA bli bra! Still going strong..

Toapapper

 

När slutade man egentligen perforera toapapper ordentligt?!? Okey, vi pratar här om normalpapper, inte lyxutförande i kashmir, dun och 10 fluffiga lager..  Det var en underbar uppfinning – nu har toapappret blivit  never ending så att säga. Sitter på den lilla toan – om den är så pass ren att hen överhuvudtaget kan sitta – och bänder armen bakåt – varför sitter de där jätterullarna ofta så konstigt långt bak? – och lirkar och lirkar och försöker hitta början på pappersrullen (visioner om tejprullar där man aldrig lyckas att få en hel bit svävar genom min svettiga hjärna..), hittar en snutt och  drar – och drar och drar. För att få slut på det rycker jag till och till slut har jag en lång smal papperstarmbit som  sorgligt dinglar från den där satans jätterullen. Vad ska jag med det eländet till?? Snälla – perforera igen – även billigare och ofluffigt toapapper!!

Principer

En mig mycket kär person har principer – och fasta sådana, här velas inte. Frågade hur hennes kompis har det just nu och får ett ilsket, grymtande svar: ”Vet jag väl  inte – är SUR på X” Empatiskt – och lite nyfiket – förhör jag mig om anledningen till krisen och får svaret: ”Det vet jag inte, det har jag glömt – men ÄR SUR!!” Skönt när man är principfast..

Bild PhyZick Fotolia

Sockerrus?

Har ett kärt minne av gårdagen. Min datormus är mycket sockrig och kladdig. Vi dvs. barnbarnen gjorde pepparkakshus igår och när de hade haft taklagsfest och invigt sina hus – utan att de rasade ihop!! –  med häxa och Hans och Greta – vad gör man då när man är 8-10 år och äntligen har fritt fram på mormors dator? Spelar datorspel och till det används musen och musen är nu k l a d d i g. Men vad gör det?

Inte bara musen är sockrig – jag bor på 55 m2 och har ett litet kök (den lilla, lilla gumman bodde i det lilla, lilla huset, i det lilla, lilla rummet, i det lilla, lilla köket..)  och det ska ju vara mysigt, när de bygger husen, alltså försöker jag täcka över ”Matsalsmöblerna” (ack ja, matsal, once upon a time..) och så satt vi runt mitt lilla Karl-Johans-bord och de byggde och klistrade och klistrade och snöade med sockerklistret och hade det mysigt. Och taken dränktes i silverkulor och socker, marken dränktes i glada små, små sockerpullor och en pulla på huset, en pulla på golvet och en hand pullor i munnen och oh, tjo flöjt, hälften försvann på golvet.  Men vad gör det?

Och hur lyckades jag sen slita dem från datorspelen? Tro´t om du vill – jag försökte visa dem hur man virkar och små svettiga fingrar slet med nål och garn och visade sen stolt upp sina första verk. Tjo flöjt – så gammalmodigt vann (för några ögonblick) mot tv-spelen!!

Vad göra vid akut hjärnsläpp?

Även om min hjärna kanske inte är den allra färskaste  – fast den klarade ju förra året i alla fall av att vara utslagen i 12 minuter – så jobbar jag fortfarande med översättningar. Dels är det roligt – man kommer i kontakt med så mycket spännande och dels sätter det en mycket trevlig liten guldkant på min lilla pension. Just nu en översättning om sexleksaker i alla färger och utförande. Tjo flöjt vad det finns! Men även om det är roligt, är det ibland jobbigt för en så gammal och sliten hjärna och då behöver jag en break som man nu för tiden säger. Vad jag gör då? Nej inget OOOOMMMMM, ingen Halvmåne eller Plog (här säger min gamla kropp NJET!)  utan fram med dammsugaren och så sveper jag fram över mina föga slottsliknande 55 m2 och sen? Ja, sen är det dags för hjärnan att funka igen och då gör den det – mestadels.. Så vare me´de..

Bild Fotolia #233051210

Berlins tunnelbana

Den vanliga bilden i Berlin. Tunnelbanan kommer in på stationen (om du har tur som en bofink..). Knökfull inuti, knökfull utanpå och de som vet, vet att föraren inte planerar in mer än fem sekunder på varje station. För föraren spelar det tydligen  ingen roll om folk tänker stiga av och på. Det är de sportiga fem sekunderna som gäller. Dörrarna stängs obarmhärtigt. PÄNG! Det hjälper inte att högtalarna vrålar: Z-U-R-Ü-C-K-B-L-E-I-B-E-N! Och det gör djäkligt ont när man är där mittemellan.. AJJJ!  Det där med att kanske kolla läget med en spegel – glöm det! Det skulle kunna tolkas som service och den är absolut FÖRBJUDEN i Berlin..  Och när jag ser en grupp små dagisbarn som står i ett prydligt led hand-i-hand i knallgula västar får jag svettattacker av nervositet av att kanske hälften av raringarna blir kvar på perrongen som Hans och Greta i skogen och drabbas av traumatiska minnen av Berlins tunnelbana..

I vilket fall som helst, dörren öppnas och ut välls det, samtidigt står ett gäng saltstoder precis i öppningen som inte viker hädan en enda futtig liten millimeter. Resulterar i vad? Kaos,  trängsel, stress och fan anamma. Tänk kära Berlinare – hur vore det om man enades om att antingen viker man hädan tills folket vällt färdigt ut eller man inför att man kliver in på höger sida och likaså ut på höger. Men det är säkert för komplicerat för Berlinarna..  Så – just dream about it och fortsätta att trängas som om det gällde livet. Än hänger jag med och använder mina armbågar..

Ps. Nästa tunnelbana kommer mestadels tre minuter senare, skam den som ger sig..

Ödmjukhet..

För er i Sverige är de här bilderna inget särskilt. Hjärtstartarna hänger nästan överallt. Och de får tydligen hänga där, inte stjälas för att säljas på Blocket, inte förstöras ”just for fun”. Efter att ha varit död och räddats av en sådan apparat – som fått hänga där och inte förstöras –  och av fantastiska människor, går jag förbi dem med andakt och djup, djup tacksamhet. Tanken på hur nära min hjärna var att slås ut efter det att hjärtat bestämt sig för att ge upp och att man efter 12 minuter lyckades få mitt gamla hjärta att bestämma sig för att slå lite till igen – den berör mig verkligen och gör mig ödmjuk för att jag fick fortsätta att leva.

Här i Tyskland kan ni leta länge efter en sådan apparat – här hade mitt liv verkligen varit slut..

 

Berlins flygplats

Ni som känner till den olycksaliga flygplatsen Tegel i Berlin vet att till och med flygplatsen i Burkina Faso – ursäkta, den kanske är topp, jag drar bara till med den – får Tegel att blekna av skam. Okey, den skulle ha stängts för länge sen men bara för att Berlinarna inte lyckas med att bygga en ny flygplats (och mycket annat..)  får den stånka på och förfaller mer och mer och att starta en resa där – eller att komma hem och försöka leta rätt på sin resväska, om man var så vansinnig, att man inte reste med handbagage, som man ALDRIG släpper ur getögat – är ibland en utmaning även för nerver av stål.

Höstlovet hade börjat, jag skulle flyga till Stockholm – hade missat att det var höstlov –  och hela flygplatsen kokar och kryllar av stressade, ilskna människor – med resväskor efter/bredvid/framför sig. I den långa, smala, gråa,  trista, trånga, förfallna kulverten från terminal A till C blir man omkullsprungen och överkörd av resväskor och mitt i detta helvetsliknande kaos står en stilla äldre arbetare på en liten ranglig  pall och putsar kanterna med en liten, liten borste, som ser ut som om han tagit med sig sin tandborste till jobbet. Lugnt och stilla står han i kaoset och borstar försiktigt, försiktig på den långa, långa (när jag kom tillbaka efter en vecka var han försvunnen.. färdig? gett upp projektet?) rostiga kanten där färgen flagar. Jag måste stanna upp och skratta över denna absurda situation och glatt fnissande slänger jag mig in i kampen att checka in. Skam den som ger sig! 50 år i Tyskland har lärt mig vad man kan använda armbågar till!

Bild Sophie Herken