Sommar! Va e de???

Vart fan tog sommaren vägen? Eller var håller den hus? Har den gått vilse igen? Ingen GPS?  Förra sommaren var heller inte mycket att hänga i julgranen. Det är nu JULI och frånsett några dagars tropisk-svettig-stön-berlinhetta – glöm fanskapet! Snälla, rara sommar – kom hit till mig.. Jag behöver dig..

Vad gör jag sen?

Vad gör jag sen när mitt smärtmedel inte längre hjälper? När jag klättrat skalan upp – eller är det kanske snarare ned åt helveteshållet – för alla smärtmedel och ligger där som en vissen tulipan? Då önskar jag alla er politiker, som tar ifrån mig rätten att själv bestämma över mitt liv, åt helsicke. Men vem vet – rättvisan kanske finns.. Inte så att jag önskar någon något men ….

Jag i bråk med polisen

Idag var det en stor demonstration av en sammanslutning som kallar sig „Identitära rörelsen.“ Även om de säger, att de inte är det, så är det en förgrening av nynazisterna. De var många, polisen var otroligt många, vi andra var få. De identitära  har som motto, att alla utlänningar ska deporteras.  Har vi varit med om en annan gång, inte sant?

Att de startar i den stadsdel som har 70% migrationsbakgrundsmänniskor – ja, jisses hur får man nu uttrycka sig? – är ju bara det en provokation. I alla fönster hängde våra turkiska, arabiska grannar. En del slog på grytor, vi skrek så gott vi kunde ”Ut med nazisterna”. Stämningen var uppbragt men inte ovänlig. Men så plötsligt ändrade poliserna sin taktik. Vi skulle bort. Långt bort. Genast!  Jag hade cykel med mig, hade många andra också, och då sker inte allt så snabbt, särskilt som vi befann oss i en ”boskapsfålla” som polisen inrättat med en väldigt  smal utgång.

De unga poliserna – de manliga – var stressade. Förstår jag a) de har en Herrans massa saker på sig som väger tungt och värmer b) de är stressade c) kanske inte så bra betalade och skulle hellre sitta hemma i trädgården och grilla, alltså blir de förbannade på den där gamla pensionären med sin cykel och jag dras, knuffas, skjuts våldsamt iväg. En ung kvinna försökte hjälpa mig och protesterade men ack, dövörat var påslaget alltså den ena knuffade mig bakifrån, den andra slet framifrån. Ingen kul situation för en gammal tant.

Men vad som gjorde mig mera förbannad var fakta, att vi som inte ville deportera alla utlänningar, behandlades så brutalt, medan de ”deporteringsvänliga” människorna blev ordentligt ompysslade. Vad fanken – har jag inte rätt att också säga vad jag tycker?! Om jag vore yngre skulle jag kanske ansluta mig till de svarta grupperingarna.. Jag tror inte de vill ha pensionärer, eller?

unteres Bild: # 117910871 fotolia

Murphys lag*

Varför tar batteriet i brandvarnaren alltid slut mitt i natten? Är det Murphys lag kanske?

Jag minns en gång jag passade underbara 130, 132 och 150 cm och eländet satte igång. Där var det förskräckligt högt i taket och nu efteråt tänkte jag, att jag var vansinnig.. balanserande på en stol som snurrade runt försökte jag nå det tjutande eländet. Jisses om barnen vaknar och mormor trillar och slår sig fördärvad  i förskingringen på en skärgårdsö.. Och den brandvarnaren pep inte – den tjöt som ett bomblarm.. Mycket effektiv. But I did it!!

I natt började den i mitt lilla vardagsrum. Nu har jag tack och lov inte högt i taket – ja här kan klackarna slås i taket – om jag inte bara vore så vissen nu för tiden – men okey,  mäter fortfarande – om jag sträcker ordentligt på mig – nästan – 177 cm..  Fram med den lilla stegen och upp i taket. Fanskapet går inte att röra, jag vrider, verkar logiskt, jag drar och är nästan redo att ta mejsel och hammare och bända upp eländet. Måste man vara Hulken för att kunna öppna den? Pip-pip-pip. Och så plötsligt lossnar den och jag faller sen i säng igen och tänker: ”Nä, snäll, börja inte brinna i natt va.. i morgon köper jag ett nytt batteri..promise”

* ”Om något kan gå snett kommer det att gå snett, och vid sämsta möjliga tillfälle.”

PS. Jag lyckades ha sönder den..

Stå upp!

Vi talar om våld hemma mot kvinnor. Bilder på blåmärken, sår och elände. Lätt att sätta fingret på – det finns klara bevis. Du kan få plats på skyddade kvinnohus med dina klara bevis. Men hur är det med det psykiska, stilla våldet, som finns  mer än man tror? Det syns inte, man får inga synliga blåmärken. Kan man få blåmärken i hjärtat kanske? Det stilla, ständiga psykiska våldet.

Du är inget
Du är dum
Du är ful

Sen det långdragna straffet med icke-beaktande, surande, isande kyla, korthet. Straffet kan pågå länge, länge och sen igen avlösas av

Du är inget
Du är dum
Du är ful

Sen rullar det på tills ditt självförtroende är långt under nollpunkten. Och en dag reser du dig upp och går mot ett fritt nytt liv, där du lär dig

Du är någon
Du är klok
Du är vacker

Så stå upp och stå emot!

Förpackningar

Den här lilla eländiga förpackning, som ser lite mesig ut, höll på att driva mig till ett stilla vanvett i morse. Insvetsad i någon slags stenhård hårdplast, tätt, tätt, tätt så man med bästa vilja inte lyckades pilla in en sax och få en början på förpackningsslakten. Måste jag ha en motorsåg för att öppna en leten, sketen förpackning nu för tiden?

Den lilla och stilla lyckan

Ett par andra 130 cm (har ju lyckan att ha två sådana)  kommer springande emot mig på skolgården. I vimlet av hoppande, springande, lekande barn märker jag henne inte först. Men så känner jag ett par armar slås om mig, ser ett sandigt och svettigt huvud (30 grader ute), med en upplöst fläta, där hårspännet gett upp kampen.  Ett par glittrande ögon ser på mig och jag hör 130 cm säga: ”Mormor, jag älskar dig”. I detta ögonblick finns inget finare, inget underbarare…

Vart tog moralen vägen?

Sitter och tittar på  Expressens reportage om det fruktansvärda, som hände i Manchester i natt. Jag kan klicka på en bild för att få höra och se ett reportage. Men innan jag kan det, måste jag genomlida en annons, om hur du istället för att släpa hem vattenflaskor, så kan du fixa vattnet själv hemma.  Glatt, bullrigt och ”humoristiskt”. Sen –  POFF– är du mitt inne  bland 22 döda  och mer än 50 skadade– de flesta barn och ungdomar.  Just like that.. Kära du som är ansvarig låt pengarna och aktieägarna inte bestämma.  Det finns  något som heter moral. Hur skulle du känna det om det var dina barn?

Lycka

Hämtar 130 cm efter skolan. Så trötta små 130 cm– skolslut 15,30 – visar upp en reva på bröstkorgen. Dagens skörd. Tårarna stiger och så sitter hon i mitt knä, lutar huvudet, som har så mycket fantasi i sig,  mot mitt bröst och så sitter vi bara där, helt stilla. Vi två. Mitt i hela kaoset när alla barnen hämtas. Jag njuter av ha sköra 130 cm sittande i mitt knä.  Hur länge får jag ha det?

Bild Jeanette Dietl/fotolia

Hemlängtedax igen..

“Same procedure as last year?” ” Same procedure as every year, James” säger grevinnan till betjänten. Och lika same procedure som every year slår hemlängtan till i mig. PANG! Nu, när naturen är som allra vackrast, skirast, allt är bedövande grönt, friskt, blommande. slår hemlängtan till. Längtan att en tidig morgon ensam, tyst och stilla bara sitta på den solvärmda förstutrappan och blicka ner över de blommande ängarna, över de overkligt gula rapsfälten ner till det solglittrande havet. Alla sover, allt är tyst, bara naturen vaknar och fåglarna sjunger som besatta.  Då gör hemlängtan riktigt, riktigt ont inne i mig och skulle gärna byta ut hela hippa Berlin mot den stilla  solvarma förstutrappan med morgonkaffet. Men ok – balkongen i Wedding får väl också duga..

Foto: Doris Beling Folio/imagebank.sweden.se