oh Berlin..

Oh Berlin – ibland känns det lite knepigt att älska dig. När jag ser hur man använder en avstängd dricksfontän – som vi med mycket möda och stort besvär fick igenom trots Berlins spariver förra sommaren – som askkopp då brister min kärlek till denna stad och dess innevånare.. Hur i hel…ete är man funtad när man gör så här??

Här är jag igen!

Ja, jag kan verkligen säga, ”uppstånden igen från de döda”. Här är jag igen! Hemma efter som det känns månader. Ok, det hela hände i början av december och nu har vi början av februari. Två månader som känns som år. Men ska inte klaga och ha mig. Har haft tur som en bofink och vet verkligen inte hur jag förtjänat detta..

Dels tröstar, dels oroar det mig det jag läser om hur man blir/kan bli efter hjärtstopp. Allt från krasslig koncentration – ok, den var kanske aldrig i världsklass -, depression, och fanans moster. Jag känner mest av dålig kondition. Har nu varit på rehab och de vitrockade där har hållit långa föredrag om vikten av att RÖRA PÅ SIG, minst 10 000 steg om dagen och en pulskrävande spurt på 30 minuter. Vissa dagar vill det sig liksom inte alls – en sån dag är i dag fast jag har lyckats med 10 000 steg, men den där spurten på 30 minuter, den skulle jag klart inte överleva idag. Oh jag glömde, min ICD skulle väl se till att jag ändå överlever..

Bristande koncentration och kognitiva förmåga bådar illa för mina översättningar. Inväntar en stor klagostorm och kollar och kollar och kollar tills jag blir blind.. Depression är ju heller ingen höjdare  och visst kan jag vissa dagar börja lipa för minsta lilla vänliga ord eller kram, eller om jag kollar på nätet, vad som står om hjärtstopp. Har liksom inte riktigt koll på och makt över tårkanalerna och det kan ju kännas lite skämmigt. Gamla tanten ska stå där och böla.. Men kära vänner, det får ni stå ut med och så underbara som ni alla är och har varit under min tuffa tid, det fixar ni va… Tack alla ni underbara!

Foto matghiassener/fotolia

Hur det är att dö lite grann..

Jag trodde alltid att man såg ljus i slutet av tunneln, att livet passerade förbi, att man hörde himmelsk harpa och trumpeter. Men nu kan jag bidra till diskussionen. Under 11 minuters död är det enda som jag minns – en svart låda. Vet inte i vilket sammanhang, bara en svart låda. Men det kanske är så när man väcks till liv igen – det ”gäller” inte som riktigt död. Och visst har jag flera gånger tänkt, att varför fick jag egentligen inte dö, det är ju en död, som många önskar sig, blir faktiskt 74 år, jag skulle inte kunna sitta och sörja för jag vore ju inte där längre. Men jag har lärt mig att det är egoistiskt av mig, jag har lärt mig att jag har en familj, underbara döttrar och svärsöner, underbara barnbarn, en underbar syster och att det inte är schysst av mig att bara sticka iväg så där.  Utan dessa människor och alla vänner, som önskat mig tillbaka till livet, hade jag gärna dött, men nu har jag lärt mig mycket och tänkte försöka stanna kvar ett tag till..

Är lite orolig för att jag förbrukat all ”tur” i livet: Att sitta och njuta av en god lunch på Melanders superba fiskrestaurant i Täby Center – nästa gång sätter jag mig inte på de höga stolarna, det blev mycket blod på stengolvet, när jag plötsligt bara trillade ner och var död. Att en pensionerad kardiolog från Danderyds sjukhus sitter där och snabbt får igång defibrillatorn, att ambulansen kommer, personalen är kunnig och snabbt får in mig på Danderyds.  Lika kunnig – och så varmhjärtad –  personal kyler ner mig i koma och väcker mig till liv efter några dagar ständigt med frågan ”Hur mycket av hjärnan är förstört?” och med olika bakslag kämpar vi på uppför.  Tack familj som hela tiden satt vid min säng, smekte hand och kind, och ”bara var där”.

Inte orka lyfta ett finger, inte orka vända sig, vilket samtidigt gjorde så djävulskt ont efter att revbenen knäckts av hjärtmassagen.  Hade hela tiden en vision framför mig, hur  Coca Colas jullångtradare körde över mig – så kändes det.  Bara inte behöva hosta vilket man gärna gör när man har en häftig lunginflammation. Inte röra mig..

Så – nu har jag absolverat pliktprogrammet och släpat mig runt kvarteret och efter min rehab som jag ska få börja på om två veckor kanske det blir folk av mig igen. Kanske inte så där riktigt, men lite.. Stort tack till alla, som tänkt på mig..

Foto Datei: #96413985 | Urheber: 2017

Ser man på..

På andra sidan Bernauer Straße (där gick muren en gång i tiden och som finns fortfarande betonerad i många skallar) där de rika, välbeställda och kreativa bor – inte som i mitt nedgångna multikulturella bostadsområde på andra sidan Bernauer Straße, där man principiellt ställer ut allt man inte behöver – ställer man på natten också hemligt ut sin Billy och hoppas på att den har försvunnit nästa dag. Trösterikt att även de rika, kreativa och fina är såna smutsgrisar.. Shame on you!

Berlin – trappornas stad

Om du bor i Berlin gäller det att ha järnkondis i benen. Dvs om du använder kommunala färdmedel. Denna stad är inte bara broarnas stad – trodde du Venedig hade fler broar än Berlin? FEEL! – utan även trappornas stad. Själv är jag kommunalåkande och min favvo är tunnelbanan. Den är punktlig (för denna stads kommunala en sensation..), snabb och när det är den där gräsliga Berlinvinterkylan kryper in i skelettet, varm. Men också för att chefen för detta jätteföretag är en KVINNA! Oh tänk – dessutom har hon, Sigrid Nikutta, FEM barn! Pah!! Och vad är det egentligen för märkvärdigt med det då säger ni svenskar? Jo, sensation i detta land där kvinnsen sitter hemma och med stadig hand håller i mannens karriärstege och max jobbar halvtid. Att hon har en man som är hemmaman är ju ändå lite misstänksamt, eller? Är det verkligen en riktig man?? Tänka sig, en hemmaman i detta hemmafruarnas Heliga land.. Jag gillar henne, hon ser så pigg, pillemarisk och klok ut. Toppen – bravo Sigrid Nikutta!

Men det var trappor jag pratade om. Här är det trappa upp och trappa ner och finns det – bingo – en rulltrappa och har man dessutom tur som en bofink att den funkar och inte att unga raska gossar har gillat att sabba den, då  njuter svenska pangisen.

Ibland finns det hissar – hissar som går när de unga raska  gossarna inte har gillat att sabba dem också- för då ser det mestadels ut så här. Och står du där sen med en barnvagn, rullstol eller rullator– ja då har dåliga odds.. Då blir det till att åka till nästa station och se om lyckan står dig bi där.

 

Efter det att man lyckats hitta lite hjärtproblem hos pangisen har trapporna blivit så jättelånga och jag tar mig flåsande upp och tackar för ledstången – när den är ledig, vi är flera av min sort här.

 

130 cm tar time-out

130 cm och jag tillbringar skollovsdagen tillsammans. Jag har lagt tillrätta ett, som jag tycker, ett  topp-program, överdådig, överprålig julskyltning på KaDeWe, äta lunch efter önskemål, även McDonalds tillåten, en barnfilm – med riktiga människor som spelar, inget pang!! tjofs!! SWOSCH!!. Ser faktiskt lite själv fram emot det. Hade gärna pillat in mer action men tänkte, att bäst att ta det lite varligt. Ingen av barnbarnen är så tända på aktiviteter från mormors sida. Hos några faller inte ens Grips-teatern på läppen.. Till mormors stora sorg.. Istället vill de sitta här hos mig och måla i målarböcker..

Denna ackurata och färgstämmiga mandala producerade 130 cm på sina 6 timmars katharsis.

I vilket fall som helst, vi startar vår dag med att färglägga en mandala. Du vet inte vad Mandala är? Det är, ser det ut som,  indiska mönster (tror jag)  i otroligt många små otäcka fält och de ska ALLA färgläggas.  Vet inte vem som hittat på detta, men det kommer strax efter hjärntvätt och straffarbete, små pyttefält i oändliga antal.  Tänkte att ok, vi STARTAR väl dagen så.. Icke säger Nicke.. Vi satt i 6 (sex) timmar och målade!! Jag beordrades också att måla, det gick inte att komma undan. Bara korta toabesök tilläts. Min mandala såg mycket skämmig ut.

Jag tröstade mig med att det väl var en slags katharsis för dessa stressade barn, som har full rulle hela dagen, kommer hem från skolan vid 17-tiden, sitter vid datorer som pangar och swoschar och tjofsar. Ingen rast och ingen ro. Ingen chans till lite, lite långtråkighet. Action, action, action.  Och ska de dessutom  lära sig mandarin eller företagsekonomi för att kunna lansera ett Start-Up vid 17 års ålder, ja då gäller det att hålla tungan rätt i mun.

Dessa 130 cm hade katharsis i 6 otroligt långa timmar. Mormor kändes sig som om hon kröp på väggarna. Sen gick vi  ut på lekplatsen, hon klättrar och hoppar och mormor med en soppåse i högsta hugg för att rensa upp det värsta och jag kunde återbörda lyckliga 130 cm till föräldrarna.

Kolla vilken perfektion och vilket färgsinne 130 cm har…

 

Tyska posten – stick och brinn..

Kära tyska posten – ja, jag vet, det tycks vara ett absolut ”måste” för mången post i Europa – på bilden ser man halva – HALVA – kön och längst, längst fram där i fjärran ser man disken. Kunde inte fotografera från längst bak, för jag var tvungen att ha ett getöga på min plats, och litade inte fullt på att kompisen skulle släppa in mig i kön igen. Detta elände är på Müllerstr. i Wedding. Väntetid? Fråga mig inte, vill bara glömma eländet… Och när jag sen fått blodtrycket på normalnivå, undrar jag – varför i helvete måste det vara så på posten? Och kom inte och tala om för mig, att jag kan ju gå någon annanstans – för jag kan bara gå dit, JUST DIT, om jag var så oförlåtligt dum och inte väntade hemma från klockan 8-18 för att paketkillen kanske skulle komma..

En-ser-för-djävlig-ut-dag

 

Har en sån där „Ser-för-djävlig-ut-dag”.  För att kolla om jag verkligen ser så risig ut, tog jag en selfie. GÖR DET ALDRIG I SÅDANA FALL!!  Eller ta med en sån där jättelång pinne, så avståndet blir större. När jag tittar på mig själv i spegeln ser jag visserligen rynkor och som jag tycker en normal äldre människa. När jag tar en selfie är jag en enda satans rynkorgie… Jag ser ut som ett magert russin tycker jag.  Varför ser jag mig själv i spegeln på ett helt annat sätt än vad jag ser på en Selfie – in real life så att säga? Sitter det ett hjärnfilter där uppe och säger ”Släpp inte fram den äkta bilden” och skonar mig?. Oh fasa och ute är det antagligen den sista underbara höstdagen och jag sitter inne och gnatar rynkor.. Och kom inte med att rynkor är vackra! Eventuella artiga protester accepteras inte – Jag ser vad jag ser!!

Bild: Sophie Herken

Livsfarligt i Berlin igen..

Här i Berlin är det livsfarligt att gå  – av två anledningar: Dels är det som skulle kunna kallas „gatubeläggning“ inte det man skulle kunna tänka sig och som namnet får en att tro, och dels har vi en gatubelysning, som klart inte gläder skumögda pangisar. Men idag inte lykt-gnäll utan gatubeläggningsgnissel. Här ett litet sortiment:

Det är livsfarligt att gå på trottoarer i Berlin. (Ibland går jag hellre – med fara för liv och allt jag har kärt på körbanan) Min bloggkompis Hemma i Berlin (https://www.hemmaiberlin.com/) har också skrivit om det, och hon är ung och rask, så det kan inte bara bero på åldern min. Plattorna kikar upp som de vill, de fattas, de är trasiga, de vinglar hit och dit, mellanrummen kan vara så stora att man klämmer in foten. Det gäller att ha full fokus på var jag sätter mina ordentliga och foträta 41,5-halvor. Och ack, ändå faller jag ibland som en trött och torr gammal fura, när jag för en sekund lämnat fullkollen på marken.

 

Var i forna Östtyskland på utflykt. Och det är ta mig fan inte första gången, som jag skulle vilja lägga mig ner på trottoarerna over there  och gråta av avundsjuka och smeka de vackra stenarna. Dels är de rena rama konstverken, dels ligger plattorna där de ska, kant i kant som små soldater. Se bilden nedan! En dröm att gå över dessa. Man kan till och med lämna fullkollen på marken och beundra de restaurerade husen.

Nu vet jag, jag ska inte vara avundsjuk, men skulle vi i gamla Väst snart också inte kunna få lite av den där solidaritetsskatten, som bara skulle pågå i några år tills vi har ”gröna landskap i öst” O-Ton H. Kohl.  Det har ju nu gått bara 28 år, man ska inte förhasta sig,men nu  vill jag ta mig fan också ha såna trottoarer!!

Endast de starkaste överlever i Berlin

Satt ute i höstsolen med några grannar och filosoferade om livet på en parkbänk. Till saken hör att jag bor på en slags gågata, där inga bilar får köra, men man får cykla. Hela vår gata utnyttjas flitigt av kampcyklister – så kallar vi de där vansinningarna för, som cyklar, som om de hade flera liv hängande hemma i garderoben och det bara är att ta ett nytt, när man cyklat ihjäl sitt nuvarande (varför har jag inget extra-liv? Skulle nu vara bra att ha nu..)-  som gärna undviker gatorna, där de där bilarna bara stör deras framfart. Alltså fullt fräs här. Till saken hör också att vi bor i ett område, där man föder barn på löpande band och dessa barn vill gärna springa omkring när de kommer så långt. Alltså många barn som hoppar, springer, spelar fotboll och annat

Vi tre tanter sitter där och filosoferar och jag ser olyckan komma. En ung mycket sportig kvinna med ännu sportigare cykel kommer vinande rakt fram. Jag ser en grupp små telingar springa hit och dit och just när kampcyklisten viner förbi gruppen, rör sig ett litet barn, kanske 2 år, lite åt sidan och PANG är olyckan framme. Det lilla rosa barnet träffas – mitt i prick. Barnet skriker – det gjorde säkert ont och barnet är förbannat – och tack och lov var barnet rätt välnärt och väl inpackat och det skyddade väl säkert också. Pappan kommer rusande och en häftig diskussion utbryter. Gestikulerande av bara katten. Jag går dit och säger till pappan att jag kan gärna vara vittne om han behöver. Den unga kvinnan på cykeln överöser mig med ”det är ju en cykelbanan OCKSÅ” och annat. Jag talar om för henne, att om man ser en grupp småungar leka, måste man väl för FAN bromsa in, inte vet man vad de raringarna har för idéer i sina små rara huvuden. Skällsord på något utländskt språk från den unga damen (hon tänkte nog, att tanten kan sticka och brinna, vad lägger hon sig  i det här) och andra ord på utländskt språk från pappan.

Summan av kardemumman var att polisen kom och noterade allt, sen försvinner det väl i byråkratins oändliga källare, det rosa barnet lekte glatt vidare och jag undrar om den unga kampcyklisten nu lärt sig tänka sig lite för ibland..

bild 1 #127591424belamy fotolia
bild 2 mathiasener fotolia