Människor kommer, människor går..

Det finns människor, som man möter medan man helt enkelt är upptagen med att leva för fullt och som bara dimper ner rätt in i ens hjärta och som man sen inte vill släppa ut där längre. Sitt kvar där inne bland mina andra kära, jag stänger dörren om dig, för jag vill alltid ha dig också där inne i mitt hjärta! Men ack, icke säger Nicke, livet är inte så… Vi möts och vi skiljs åt. Visst, det finns epost, twitter, whatsApp, skype och vad vet jag, men jag vill ha den där personen livs levande och vid behov kunna krama om den. Att krama skype och whatsApp är liksom inte samma sak. Men man – nä, min psykolog sa att jag ska sluta säga ”man” och modigt säga JAG istället – ok, JAG har lärt mig, att människor kommer, människor går, aldrig tiden stilla står.  Farväl M och tack för den tid jag fick med dig..

Kära hippa Berlin!

Jag har alltid hört till dina varmaste supporters men nu börjar min kärlek allt svalna lite.

Redan på 60-talet, när jag var ny här, pratade man om ”Berliner Filz”, det är när man sitter vid makten och fifflar hit och dit till sina kompisar. Förre borgmästaren Wowereit lyckades mota den ekonomiska katastrofen något sånär i grind,  när han sparade in nästan all personal på myndigheterna. Hans motto var kanske ”Efter mig syndafloden..”. Detta har resulterat i – BLAND ANNAT! –

att om du behöver registrera din bil, försöker du ringa till verket som gör det. Det gäller att ha tålamod men OM du lyckas, får du höra att till t.ex. första oktober är alla tider redan borta. ”Okey, då kan jag ringa den första oktober och få en ny tid?” Du ringer första oktober och ALLA TIDER FÖR RESTEN AV ÅRET ÄR REDAN BORTA. Kul om man kanske tänkte åka på semester med den nya bilen.. Vad gör man då? Jo man vänder sig till en firma, som på något förtrollat sätt förfogar över tider, och som kan fixa det hela på kanske 3 veckor mot €€€. Om firmans ägare kanske har en kompis på verket? Det är väl det som kallas Filz.

Om du  vill gifta dig och bor mitt i Berlin? Oj, oj, oj, då gäller det att ha framförhållning. För att få ett av de få numren, som delas ut när dörren öppnas klockan 8, gäller det att ha sovsäck med sig och att sova framför dörren – inklusive lite slagsmål när dörren öppnas. Kanske lika bra att inte gifta sig??

Om du måste in på sjukhus? Tja då hoppas jag att personalen inte strejkar igen för mänskligare arbetsförhållanden. Vill du se skållade råttor? Då ska du lägga in dig på sjukan och iaktta personalen…

Detta är bara exempel på hur läget är. Det där med datorer och såna nymodigheter – det tycks inte ha landat i Berlin än. När jag som översättare behövde hjälpa en kund med att skaffa fram ett personbevis för henne och hennes man, kunde jag helt enkelt ringa till skatteverket i Stockholm, på telefon framföra mitt ärende och två dagar senare låg personbevisen i min låda. Att tänka sig samma sak i Berlin är helt omöjligt – du skulle behöva minst hundra fullmakter från olika notarier och RUNDA stämplar och elände – just dream about it.

 

Går något sönder på stan? Inga problem. Det sätts upp lite skyltar och sen får det stå där tills, ja tills när  egentligen? Tills jag – ilsken tant – hör av mig till myndigheten och klagar eller tills de rostat sönder och ersätts av nya skyltar, som rostar sönder, som ersätts…
Och så levde de lyckliga i alla år…

Smuts och skit på stan? Jag tror jag är en av de få,  som ser det och störs av det. Själv har jag utnämnt mig till ”soppolisen” i mitt bostadsområde och vakar över soporna. Jag går själv ut och plockar undan – till alla grannars förundran, men man vet ju, tack vare IKEA, att svenskarna är ett underligt folk, de till och med DUAR hur som helst!!  Sedan sådana nymodigheter som en app till motsvarande verk har kommit till, går linjen mellan dem och mig varm. Jag tror de spärrar snart den där galna tanten.

Men ack kära hippa Berlin – om jag inte hade min familj och mitt sociala nätverk här och inte vore så gammal – jag tror jag skulle ge upp och lämna dig. Ibland orkar jag inte med dig längre. Många vänner har redan givit upp och flyttat ut till Brandenburg – där funkar saker och ting och man står inte på ruinens brant – och stortrivs där. För mig är det för sent, men ibland känns det faktiskt rätt tungt att bo här – även om du är en fantastisk stad.

Slut??

 

I morse gick jag ut på min balkong – som vanligt för att se om världen därute finns kvar, (med Trump och Kim-Jong-un kan man inte alltid vara säker) – och allt var tyst – overkligt tyst. Ja det kan vara tyst fast jag bor mitt i Berlin.  Sparvarna har slutat sjunga. Allt var spökligt tyst. Vanligtvis kvittrar hundratals sparvar i träden. Någon har berättat för mig att när fåglarna slutar kvittra närmar sig sommaren slutet. Men för att kunna närma sig ett slut måste den ju ha börjat någon gång och frånsett några enstaka fina dagar – vad blev det av sommaren? Nu står jag på min balkong och allt är tyst… bara regnet hörs..

Bild: Strawberry 949895-640 arnicaBackstrom.jpg

Från A till B i Berlin..

1) Man kan gå. Absolut livsfarligt! Trottoarerna är ojämna (är bara förnamnet), här och där kikar en platta lite utmanande upp, sen kommer ett maffigt hål, sen en livsfarlig kant igen. Det gäller att promenera med klar fokus på marken. Här ska inte kikas hit och dit – nedåt är det som gäller.

2) Man kan cykla. Absolut livsfarligt! Det finns cykelbanor som är smala som en kökshandduk men där de där absolut livsfarliga kampcyklisterna älskar att köra om och köra i bredd. Swisss – millimeter förbi handtaget.. Ofta slutar cykelbanan abrupt men inget att hänga läpp för. Fotgängarna mejas ner. Cykelbanorna är inte heller så där plana precis. Berlin har väldigt mycket träd och deras rötter arbetar sig hit och dit som mullvadar och gräver sig fram under cykelbanan, vilket innebär gupp och hopp.

3) Man kan ta tunnelbanan. Inte livsfarligt! Ett bra trafikmedel som mestadels fungerar om de inte har stopp för att en drogöverförfriskad bestämt sig för att stoppa trafiken och omhändertas av SOS-läkaren. Den är snabb, väldigt varm och kvav och mestadels full men funkar åtminstone.

4) Man kan ta S-Bahn. Inte livsfarligt (för den funkar nästan aldrig ändå..) men det gäller att ha starka nerver och inte bråttom. Den funkar när den vill: Är det för varmt för kallt, för vått funkar den inte och däremellan funkar den ibland.  Och skulle du ha tur som en bofink och din S-Bahn kommer – då kan du lite på att den är knökfull.

5) Man kan ta bussen. Inte heller livsfarligt så länge som man har två armar att klänga sig fast med. För att avbryta tristessen att köra en buss hela dagen brukar en del förare testa hur det skulle vara med att köra som en biltjuv. På sommaren kan man åka buss och banta för i den olidliga värmen svettas man av sig några kilon. Skyltarna att de har AC är rena faken..

6) Man kan köra bil. Är du över 70 ska du nog låta bli. Du fixar det inte. Eller du har nerver av stål. Som bilist i Berlin ligger man på tutan redan när det är rött och väntar  i bilkön framför rött. Man vet ju aldrig – det är kanske någon där framme som såsar, alltså tuta vad fan du kan. Och det där med röda ljus – vad är det? Vem bryr sig…

Okey, vad lär vi oss av detta? Inte vet jag, livet är helt enkelt livsfarligt…

  1. För att möta protesten: Det finns också nya bussar och tunnelbanevagnar..

Berlin..

Berlin..

För hur du misshandlar staden, älskar jag dig inte.. Fy skäms, ni som bestämmer… De här är 20 meter ifrån varandra..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Berlin.. För det här älskar jag dig… Mitt i trängsel och brus en underbar Vivaldimusik.. En lisa för ett sargat storstadsöra..

En bön..

Gode Gud förlåt mig min egoism men låt mig inte bli anledningen till ännu en vit cykel till och stor sorg i mitt hjärta över en så ung kvinnas död..

Flugmördare

Egentligen är jag en rätt trist, ordentlig person. Gillar att det är snyggt omkring mig – mina ögon vill ha harmoni och gillar inte en singel-strumpa där, smulor här osv.  Gillar ordning och reda och löning på fredag. Fastän jag bor mitt inne i smeten i Berlin har jag förvånansvärt mycket flugor här – nä, tror inte det är på grund av bristande hygien för jag är rätt ocoolt – ordentlig, faktiskt.. – och den feta, satans flugan surrar  hela tiden irriterande runt och landar äntligen utmattad och majestätiskt  på min IKEA-soffas armstöd. Hämtar flugsmällan – alltid redo på en fast plats för att ständigt vara omedelbart beredd att MÖRDA –  och TJONG dänger jag till och tar livet av den. Djurvänner – ta´t lugnt va..  Men om det var slaget eller det jättestora dammolnet, som exploderade ur min soffa, som tog livet av den vet jag inte. I vicket fall som helst, fluga död och fram med dammsugaren.. Kära nån, aldrig har jag tänkt på att dammsuga soffans armstöd, så nu tog jag snabbt livet av 6 års dammansamling.

Sommar! Va e de???

Vart fan tog sommaren vägen? Eller var håller den hus? Har den gått vilse igen? Ingen GPS?  Förra sommaren var heller inte mycket att hänga i julgranen. Det är nu JULI och frånsett några dagars tropisk-svettig-stön-berlinhetta – glöm fanskapet! Snälla, rara sommar – kom hit till mig.. Jag behöver dig..

Vad gör jag sen?

Vad gör jag sen när mitt smärtmedel inte längre hjälper? När jag klättrat skalan upp – eller är det kanske snarare ned åt helveteshållet – för alla smärtmedel och ligger där som en vissen tulipan? Då önskar jag alla er politiker, som tar ifrån mig rätten att själv bestämma över mitt liv, åt helsicke. Men vem vet – rättvisan kanske finns.. Inte så att jag önskar någon något men ….

Jag i bråk med polisen

Idag var det en stor demonstration av en sammanslutning som kallar sig „Identitära rörelsen.“ Även om de säger, att de inte är det, så är det en förgrening av nynazisterna. De var många, polisen var otroligt många, vi andra var få. De identitära  har som motto, att alla utlänningar ska deporteras.  Har vi varit med om en annan gång, inte sant?

Att de startar i den stadsdel som har 70% migrationsbakgrundsmänniskor – ja, jisses hur får man nu uttrycka sig? – är ju bara det en provokation. I alla fönster hängde våra turkiska, arabiska grannar. En del slog på grytor, vi skrek så gott vi kunde ”Ut med nazisterna”. Stämningen var uppbragt men inte ovänlig. Men så plötsligt ändrade poliserna sin taktik. Vi skulle bort. Långt bort. Genast!  Jag hade cykel med mig, hade många andra också, och då sker inte allt så snabbt, särskilt som vi befann oss i en ”boskapsfålla” som polisen inrättat med en väldigt  smal utgång.

De unga poliserna – de manliga – var stressade. Förstår jag a) de har en Herrans massa saker på sig som väger tungt och värmer b) de är stressade c) kanske inte så bra betalade och skulle hellre sitta hemma i trädgården och grilla, alltså blir de förbannade på den där gamla pensionären med sin cykel och jag dras, knuffas, skjuts våldsamt iväg. En ung kvinna försökte hjälpa mig och protesterade men ack, dövörat var påslaget alltså den ena knuffade mig bakifrån, den andra slet framifrån. Ingen kul situation för en gammal tant.

Men vad som gjorde mig mera förbannad var fakta, att vi som inte ville deportera alla utlänningar, behandlades så brutalt, medan de ”deporteringsvänliga” människorna blev ordentligt ompysslade. Vad fanken – har jag inte rätt att också säga vad jag tycker?! Om jag vore yngre skulle jag kanske ansluta mig till de svarta grupperingarna.. Jag tror inte de vill ha pensionärer, eller?

unteres Bild: # 117910871 fotolia