Livets under..

Vad hände med mitt lilla kära löjtnantshjärta, som på tyska heter ”Gråtande hjärtat” och som gör att jag tycker ännu mera om det. Att jag dessutom fått den av en mycket kär människa blir ju bara ett snäpp bättre. Men i år har den tydligen bestämt sig för att nä, ett hjärta får räcka till min ”husmor” som också har det risigt med hjärtat – åtminstone bara anatomiskt sett –  hoppas jag. Eller för att kanske pigga upp mig och solidarisera sig med ett enda rart rosa sådant?

Men till andra under – negativa såna alltså. Häromdagen hade några roat sig igen (en omtyckt Berlin-Sport..) med att panga väldigt många flaskor och utanför mitt hus går ett utvisat cykelstråk med väldigt många cyklar hit och dit och fram och tillbaka och tänkte att oj, oj, oj,  det här går inte vägen och hämtade borste och borstade och borstade bort varenda liten skärva. Samtidigt som jag svor eder och förbannelser över att jag ALDRIG lyckas lyncha någon förövare.. Och sen? Samma dag får JAG en punka på bakdäcket och då kan man ju börja undra över livets konstigheter och i att öva sig i att tro..

Hur dum får man/jag vara?

Min lilla morgenutkik från balkongen. Njut och koll om någon ny blomma velat slå ut, kolla hur långt det trädgröna nere på platsen kommit (tyvärr ser jag också hur mycket skräp som samlats under kvällen, men det stör inte det VACKRA just nu). Och VAD DÅ??  Håller några på med att tvätta av glascontainern, som brukar samla oändligt mycket damm och skit? Visst – ett äldre par gnor och gnuggar så det skvätter om det. Kan inte  vara sant! Det  finns flera grannar som engagerar sig?!? Måste ner och hälsa och ta kontakt – ju fler vi är desto bättre. Glad i hågen byter jag morgonrock mot ”normalkläder”, ner och på väg till dem. Då ser jag det – Firma X´s öppna skåpbil, där deras rengöringsattiraljer finns. Så var´e med den saken – inga engagerade grannar.. Hur dum får jag egentligen vara??

Bild Sophie Herken

 

Tyskland i cyber-stenåldern

För att gå till en specialistläkare är det bra att ha en remiss från sin husläkare. Det är bara  ett papper. Detta papper får man bara om man varje kvartal dyker upp med sitt sjukförsäkringskort, som läses av i en liten manick. Nu behövde lilla jag flera remisser – e ju inte så riktigt kurant. Den första praktiken ringde jag faktiskt upp för att höra om de är där. Det var ju påsk förra veckan och den utmattade guden i vitt måste ju få vila upp sig lite ibland. Den väna lilla damen, som lämnats kvar för vilsna patienter,  sa att jag kunde få komma och få remissen fast han inte var där.  Alltså först tvärs igenom hela Berlin och vi som känner till Berlin vet att det är s t o r t..

Sen vända kosan åt precis andra hållet till husläkaren, som jag tänkte skulle skriva ut de andra remisserna. Vi vet fortfarande hur stort Berlin är? Okay? Väl äntligen där – på dörren en satans liten lapp, som talade om för mig, att de hade semester den här veckan.. suck.. kul för dem.. på hemsidan tyst som i graven om det.  Alltså lite mera tvärs genom Berlin hem – suckande och stönande. Fast jag unnar dem verkligen varje semsterdag.

Varför i hela fridens namn kan tyskarna inte börja göra sånt elektroniskt? Det måste ju verkligen vara möjligt. Hur kommer det sig att jag som översättare kan ringa till Skatteverket i Stockholm, där det sitter så otroligt rara människor, och beställa personbevis åt kunder och nu, nu ryser hela tyska folket – de skickas till mig som egentligen inte har någon fullmakt och inte någon rätt till det alls.. Men antar att jag ska vara tacksam så länge jag inte behöver släpa runt på en stentavla och mejsel…

Bild 181635848 Magnus Fotolia

 

 

Seg, segare, segast..

Den här gamla vissna tulpanen cyklad i morse, tidigt, tidigt, till gymmet och slet med alla eländiga apparaterna och sneglade på grannarna som lyfte i en helt annan klass. Efter en timme var pärsen över  och tulpanen cyklade lite moraliskt uppbyggd hem och hur tror ni att tulpanen nu såg ut? Så här?

Nähä – fortfarande så här… men inget att hänga läpp för (säger alla andra till mig och vad vet de egentligen om hur djäkla segt det är). Vad lär vi av detta? Segt, segare, segast.. Men det SKA blir bra.. (säger de andra..)

 

Så varm känns empati..

Är med i en internationell kvinnoförening här i Berlin. Är inte så där jätte ofta med när man träffas en gång i månaden och lyssnar på föredrag, minglar runt lite och är med på fantastiska utflykter. Känner mig lite främmande där – damerna – ja verkligen damerna – är så bildade, så upper-class, lever så helt annorlunda än lilla jag i mitt asociala Wedding – som de nästan inte ens vet var det ligger och dit de säkert inte skulle våga åka– och där de säkert aldrig varit. Men okey, igår gick jag till träffen igen och blev berörd av den värme och empati, som slog emot mig och omfamnade mig när jag kom dit. Alla damerna kom fram och försäkrade mig,  hur lyckliga de var över att jag överlevt hjärtstoppet och önskade mig allt gott. Lilla jag! Jag, som känner mig som en främmande fågel i gruppen – jag ÄR lite udda där faktiskt – de hade alla noterat vad som hänt och var djupt chockade.

När jag sen tog tunnelbana 9 hem till mitt Wedding –med en underbar blombukett – var jag rörd, berörd och lycklig. Tänk att de överhuvudtaget lagt märke till lilla mig och att de varit bekymrade. Tänk va.. Oh vad skönt empati känns.. Och tack alla ni andra underbara och kära – jag bär er alla i mitt lite ramponerade hjärta..

Bild: Ballon Robert Kneschke Fotolia

Mitt Berlin..

 

… en vanlig söndagsförmiddag baxas kärran in – plus cykel, den tar halva ståplatsen, räcker upp till tak. Ingen blick höjs. Va´re nåt? Nä va…

Mitt främmande jag

Jag beslutar mig för att IDAG är DAGEN när jag börja cykla lite igen. 3-månaders-förbudet är över och på väg ner till min kära gamla cykel – har varje morgon från fönstret kollat att den finns kvar, att ingen har bestämt sig för att (återigen)  ta med sadeln eller annat– kommer tanken ”Cykeln har ett lås (logiskt – annars skulle den vara borta för länge sen). Alltså måste jag låsa upp det. Hur funkar det? Vad är det för nyckel till det?”  Hittar efter ett tag en liten nyckel, som inte passar någonstans,  på nyckelknippan, och låser upp. För mig en helt främmande tanke: Jag vet inte hur jag låser upp cykeln! En mycket obehaglig känsla av att något hänt i mitt huvud och att det tydligen inte längre helt och hållet är mitt. Någon har tagit bort något där inne i huvudet. Snälla, ge mig det tillbaka!! Allt!!

Förtroende..

Har hämtat 130 cm i skolan och vi har först inhandlat överlevnadspaketet på Edeka och bageriet. Tur att föräldrarna inte ser det.. Sen sitter vi hemma, lyssnar på 3 Frågetecken och pillar med pärlplattor och  friden lägrar sig. Jag har ont och lägger mig lite på soffan. 130 cm undrar varför jag ligger där. Säger ärligt att jag har lite ont och att det är skönt. 130 cm vänder sig om, kikar kort på mig och säger: ”Du dör väl inte nu, va?” och fortsätter med sin pärlplatta efter det att jag lovat att inte dö just nu. Skönt att hon har förtroende för att jag kan bestämma, när jag ska dö igen eller inte.

Bild fotolia 72871878

 

Att dö-städa som terapi för att bli frisk

Livet är ibland upp och ner och inte begriper jag mig på det, fast jag nu snart blir 74. Ingen ålderns vishet här inte. Har nu legat ”i flunsan” som man säger i flera dagar (jo, jo, man tager vad man haver). Feber, matt, svimmat, landat på golvet – oh, det var så kallt, och efter en lång kamp lyckats mobilisera krafter att häva mig upp i min sköna, varma säng. Men ok – det var ingen flunsa, det var/är en häftig bronkit, men flunsan låter alltid bättre.

Men nu tröttnade jag på att hasa omkring och lida (på mina 55 qm!)  och i morse hade jag en utmärkt terapiplan – jag satte mig framför mitt ”skafferi”, två IKEA-skåp med allt vad man behöver och började dö-städa. 130 cm kollar dessutom alltid mycket noga, hur länge saker och ting håller sig, och till min skam – jag hade antika förpackningar från 2016, vilket skulle ha fått barnbarnet att rysa av förskräckelse. Mina föredrag om att man visst inte dör, om spagettin är över sitt ”bästa” datum, faller inte på bördig jord.  Den särskilda korgen med sötsakerna hålls under järnkoll och ingen klubba, ingen chokladbit är överårig.

Men där satt jag på golvet framför mina IKEA-skåp (det blev 3 stora säckar) och kände mig genast friskare genom att få dö-städa i mitt skafferi.  Och sände en tanke till min kära Bodil Malmsten och tänkte på hennes kloka ord:  ”Vi som lever är bara döda på semester. Några slags sommargäster”.

Kära Bodil, känner mig genast friskare!

Bild  doozal 01-0044-be-back