På flykt..

 

fotoschlickbild fotoschlick/fotolia

Visst har jag sett mängder –mer än mängder – av bilder från andra världskriget och tänkt ”oh så hemskt” men det var långt, långt borta i tid och rymd – en annan ond planet, inte nu, inte här hos oss… Nu när jag ser bilderna på unga familjer, bärande på utmattade, sovande barn kommer det så nära igen. Tänk om jag var den som gick där med mina barn när de var små, mil efter mil, månad efter månad, satte på barnen små puffar på armarna i ett förtvivlat hopp om att de kunde räddas när och om båten kantrar under svarta natten i Medelhavet, tänk om barnen kom bort från mig när alla trängs för att komma med på tåget, tänk om de – och jag – inte orkade… så många tänk om.. och vet inte om jag hade orkat.

Boot am Abendbild optmedia/fotolia

Och så ser jag kloka, trötta ansikten, med små glatt vinkande barn i ett stadigt grepp – det hemska redan förträngt – och jag tänker vilken rätt skulle jag ha att låta dem dö? Vilken rätt har jag att säga att ”Nä du, det här är mitt land, kom inte hit”?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*