Om hon som gick ut för att handla lite, gjorde en avstickare till helvetet och kom tillbaka hem två månader senare

Obs! För den som är trött på mitt eviga jämmer och elände och inte vill höra talas om sjukdomar. Läs det inte!

I början av oktober gick jag iväg för att handla lite födelsedagspresenter till ett älskat barnbarn. Det var inte halt, mörkt eller annat (bara en vanlig katastrofal och livsfarlig Berlintrottoar) så fråga mig inte varför jag föll som en gammal murken fura utan en minsta lilla normala reflex att ta emot med händerna och vad händer väl då? Man landar på huvudet. Näsan bröts och eftersom jag går på blodförtunnande medel blödde jag, så allt såg ut som ett mindre slagfält. Ambulans kom, minns att de sen rättade till näsan (vilket efter käcka tillrop av doktorn kanske skulle göra lite ont och gjorde helvetiskt ont) och sen var jag borta. Hade en ordentlig blödning i huvudet och som vi vet, är det ett slutet system, så det blev att göra en omedelbar nödoperation och att såga av ett lock, tömma blodet, skicka mitt lilla lock till Charité, som har en avdelning som bara  lagrar alla avsågade  locken i Berlin (hoppades att de inte skulle blanda ihop dem eller kanske få ett bättre lock insatt fast det är väl mera hjärnmassan det hänger på..)  och efter nio helvetiska dagar på intensiven fick jag komma tillbaka till livet. Jag kan inte skilja på fantasier, mardrömmar och verklighet, vet bara att det var nio helvetiska dagar där jag svävade mellan livet och döden – och fattar det inte – livet vann…. igen.. Vill HAN inte ha mig än?? Märkte alla slangar, var fixerad vid händerna för jag försökte slita ut fanskapet. Fixera mig ALDRIG mera igen – det är en försmak av helvetet. Försökte göra armarna smalare och tunnare än de redan blivit,  men de som jobbar på intensiven känner sina Pappenheimare..

Efter ett tag släpptes jag löst (så löst som det blir om en val strandar på land – ring genast Greenpeace!) till vanliga avdelningen och mina försök att lyfta en arm eller ett ben några centimeter från lakanet var den dagliga kampen och utmaningen, tanken att kanske en dag kunna stå var utopisk.  Skallplattan fick komma tillbaka till mitt sjukhus och sattes in igen efter det att jag sagt, att om de tänker lägga mig på intensiven efter operationen, vill jag inte vara med längre. Inte en gång till! Då får jag väl leva vidare med öppen skalle (skulle kanske gå vägen, mina älskade döttrar hade redan beslagtagit min cykel, så den faran var i alla fall borta!) De fick också lova mig att inte ens tänka på att peta på mig innan narkosen var i full action– ville bara inte vara med längre.. De höll sitt löfte och när jag vaknade hade jag alltså en stängd skalle igen och slapp undan intensiven. Nu behövde jag inte längre  vara försiktig så att jag inte skulle slå den öppna skallen i något. Undrade sen om de använde sån där expressklister för man kan ju inte sy direkt i skelettet..

Sen var det dags för rehab utanför Berlin. Om de veckorna ska jag inte skriva mycket. Läkare och delvis terapeuter var jättefina, vårdpersonalen hade till största delen övertagits direkt från förra regimen.  Vad då? Störa när de står och röker på balkongen (med skylten ”Rökning förbjuden”) i sina fleecejackor för att man vill något?? I hel…ete heller = Åthutning. Använda ringklockan? Åthutning = är bara till för absoluta, absoluta nödfall..och när det är nödfall, det bestämmer de.. Jag flydde fältet och fick åka hem för att min syster kom till mig från Stockholm. Om man annars är ensamboende släpps man inte iväg utan vidare och det tycker jag är ett fint och socialt drag men hade jag varit tvungen att stanna där längre undrar jag om jag någonsin hade blivit bättre. Så tack älskade storasyster för din uppoffring!!

Nu är jag hemma och på morgonen tänker jag ”Okey Cecilia, vad gör vi idag? Livet väntar (nåja, det som är kvar av det..)!” Senast vid lunchdags är jag lite tystare och på eftermiddagen längtar jag bara till sängen. Så vi får väl se vad det blir av resten av det här livet..

Men framför allt ett stort, stort tack till mina älskade döttrar! Utan er hade jag inte överlevt det hela! Ska man vara ordentligt sjuk behöver man sådan hjälp.. Det hjälper inte att vara snäll och tyst – tvärtom..

bild robert Kneschke fotolia

5 reaktion på “Om hon som gick ut för att handla lite, gjorde en avstickare till helvetet och kom tillbaka hem två månader senare

  1. Birgit Hegewald

    Kära Cecilia!
    Krya på dig kvickt! Vi änner inte varandra men jag läser alla dina inlägg. Du är så käck och tuff när du behöver vara det, jag beundrar dig. Du har tur som har såna fina döttrar.
    Hejarop från Birgit i Colorado

    Svara
    1. c s Inläggsförfattare

      Tack Birgit och tänk vad finurligt det är med internet, här skriver vi till varandra fast vi inte känner varandra! Och tack för dina hejarop. Jo då gör mitt bästa för att krya på mig men jisses vad långsamt det går. Hälsningar till Colorado! Cecilia

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.