När livet befinner sig i fritt fall

Livet marscherar på och allt känns bra. Våren kommer, solen skiner, knoppar brister – ja kära Karin Boye –allt är perfekt. Och på 1 minut slås denna idyll sönder. Ett telefonsamtal från läkaren efter mitt sjukhusbesök, som talar om att, ”ja, det är positivt, jag har XXX”. Tar  som gammal sekreterare intresserat emot vad han säger, tackar artigt, önskar en trevlig helg och lägger på. Okey, för honom är det en struntsak – det finns de, som har det värre och ”det värre” är vardagspudding för honom. Hörde riktigt hur bråttom han hade att komma hem till sin familj och slippa alla tjatiga patienter. Lite stolt i rösten i alla fall över att de hade diagnostiserat rätt, vilket inte hade varit helt glasklart. Bravo, skulle jag klappa honom på huvudet kanske och klistra en guldstjärna i boken?

När jag lagt på luren börjar det mala och slänger mig på datorn och googlar så den nästan går varm. Och vad jag läser är klart inte roligt. Googlar vidare, det blir inte roligare för det. Tårarna börjar rinna – är ju ensam och kan släppa loss. Behöver inte verka stark. Varför nu igen? Räcker en sån satans diagnos inte en gång? Är livet orättvist? Ja klart fall och så skäms jag över, hur jag tycker synd om mig själv, och tänker på alla de, som har det hundra gånger värre och som bär det stoiskt, utan att sitta och gnälla , gnissla och lipa. Här sitter jag och lipar, 73 år? Vad fan vill jag mera? Dags att lämna in. Och dödssynd, nummer vad vet jag, att tycka synd om sig själv. Är nästan lika fult som att berömma sig själv – men det gör jag ju inte i alla fall, så det kanske jämnar ut sig. E vi kvitt nu?

En dotter tar hand om mammavraket, vallar henne runt i solen, ser till att hon äter. Tack underbara dotter! Och fortfarande känns det, som att sitta på en vulkan – dels sprutar tårarna utan att någon behöver säga något, och om någon tillhändelsevis skulle lägga en arm runt mig – ja kära nån, då exploderar tårkanalerna och tår-tsunamin rullar in. Men vänta bara – har lärt mig en del under livets gång och kommer snart tillbaka i gammal form igen, spottar i händerna och säger ”ok – so what, var det allt??”

22 reaktion på “När livet befinner sig i fritt fall

  1. Sophie

    Varför måste du vara så långt borta?
    Vet o förstår att det är obeskrivligt jobbigt..MEN du kommer att fixa detta!! Precis som du gjort det tidigare!! Vi måste acceptera att vi blir äldre..och att det kan vara ok även om något begränsar oss ! Jag vet hur stark o duktig du är!! Vilken livsförmåga du har!! Jag är helt säker på att vi kommer igenom även detta!! Jag VET..för jag är storasyster…:)) De vet alltid…:))

    Svara
  2. Maria

    Må ha snurrat på detta jordklot blott knappa 47 varv. Men några saker har jag dock lyckats lära mig.
    Ett: Jämför aldrig sorg och smärta. Ja, det finns alltid någon som har det värre. Men det betyder inte att det gör mindre ont eller att en känner sig mindre arg, besviken, sårad och sviken av livet.
    Två: Det är alltid för tidigt att ge upp.
    Stor Kram och ser fram emot att få mötas öga mot öga i höst.

    Svara
    1. c s Inläggsförfattare

      Tack Maria, borde vara klokare med min 73 varv men har alltid varit en känslomänniska – och som mina kära äkta män tyckte, alltför sällan kopplat på hjärna och förstånd..

      Svara
        1. c s Inläggsförfattare

          Klart fall – märker Maria att vi ligger på samma linje och tack för ett fniss som jag fick!

          Svara
  3. Gernot

    Kör på Cecilia!
    Vi vill ha dig på besök här i Steiermark senast till sommaren.
    Vingårdar och Buschenschank väntar på dig.
    Lycka till
    Gernot

    Svara
  4. Ann-Christine Häusler

    Gråt och skrik så mycket du vill och behöver. Ibland måste det bara vara så. Men se till att du dyker upp ur spillrorna igen. Vi är väldigt många här i Berlin som står bakom denna önskan!
    Stor, stor kram från Ankin

    Svara
  5. Kerstin Carlbom Eriksson

    Cecilia
    Vad det än är för elände så ge inte upp. Vi är många som tänker på dig. En lunch på Dodo31 kanske kan distrahera en stund. Är i Berlin veckan efter Påsk. Stäm av med Monika.
    Starkt att du delar med dig.
    Många kramar
    Kerstin

    Svara
    1. c s Inläggsförfattare

      Ja gärna Kerstin – även Monika behöver kanske lite uppmuntran så jag ska inte ställa mig först i ledet..

      Svara
  6. Margareta Bondegaard

    Svårt att acceptera livets hårda stötar. Men man säger att gråta hjälper. Man säger att skriva lättar. Det vet du något om. Fôrhoppningsvis hjälper också vår närvaro om än bara skrivledes. Upp med hakan !
    Margareta

    Svara
  7. Liselotte vd Tempel

    Kära Cecilia
    Här kommer en STOR hälsning från mig. Jag tror din storasyster har rätt; du kommer att fixa det här. Du är en kämpe och fantastisk. Jag tänker då och då på våra härliga dagar i Berlin, hur du målmedvetet och bestämd lotsade oss gamla klasskamrater runt i din stad.
    Och nu är bästa tiden här när allt börjar spira. Då finns hoppet där.

    Kramar från Liselotte

    Svara
    1. c s Inläggsförfattare

      Ja tack Liselotte – jag börjar hämta mig och känner försiktig för mig om det finns mark under mina fötter och ibland märker jag det. Så det ska väl bli ordning på mig den här gången också. Tack för dina rara ord – de gör gott!

      Svara
  8. Arne Dahlberg

    Hej Cecilia. länge sedan vi hördes.
    Vet inte hur det är med dig, ser på senaste kommentaren att det finns hopp i alla fall.
    Det är ju en ljusning. När vi träffades senast så var du ju hur pigg som helst.

    Hoppas dom får ordning på skräpet och du kommer tillbaka. Sätt dig i solen och njut av den fina dagen.
    Hälsningar Arne.

    Svara
    1. c s Inläggsförfattare

      Tack Arne – nä, tyvärr är det inte bättre, snarare tvärtom och the show must go on..

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*