När i livet ere som vi blir till gnällspikar??

Har ofta funderat över fenomenet, när i livet vi blir till gnällspikar. Erkänner att jag ibland också är en gnällspik! Jag heter Cecilia och är en gnällspik! När jag var hemma i Stockholm för ett tag sedan, upplevde jag att expediterna, de unga och så avundsvärt, ack, så fräscha (var man själv det en gång i livet, kan inte vara möjligt?!?!), kvittrade som små lärkor och nästan gjorde kullerbyttor av glädje för att jag handlade – mycket modest –  just hos dem. Till det här kvittret kom naturligtvis det svenska språket, som tillsammans med kvittret låter som små barn som pratar med varandra. Svävade på små rosa moln genom Stockholm.. Otroligt!

Till och med tyska språket, som gubevars inte har rykte av att vara vackert och mjukt, kan låta – lite – kvittrigt. När jag är här på caféer, i affärer i mina trakter – bor i Mitte, där det är hipt att bo och jag får bo där fast jag inte är hip och 71 år – kvittrar visserligen inte expediterna så där riktigt, man kvittrar som sagt inte så där riktigt på tyska – men de är vänliga, glada, mjuka och tillmötesgående och jag känner mig välkommen och uppskattad – fast jag inte är hip och 71 år.

spikarlite Om jag sen går in i en affär, på ett café kanske vid Kudamm, där tydligen gnällspikarna fortfarande får jobba lite grann , har jag ibland lite flashback från gamla DDR, äldre, ointresserade, lite på gränsen till ilskna expediter, servitörer/-triser (ja ni där i Sverige, vi har sånt fortfarande, va säger ni om de va..Icke självbetjäningens land här inte..) känns ibland den där stämningen av att, ”nä, va, ingen lust, va.. måste den där tanten störa mig, va..” Om jag inte går in på de dyraste ställen, för ju lyxigare, desto vänligare, men det tror jag är det som också kan kallas kapitalism. Hm.. Men där känner jag mig ibland som något som katten släpat in..

Om den andra servicepersonalen som t.ex. bussförare, anställda vid offentliga myndigheter ska vi inte tala om idag. Det skulle bara bli ett eländigt kapitel. Då skulle gnällspiken 71 år och 177 cm verkligen kliva ut ur garderoben… På dem har man ofta – inte alla, lovar… – klart lobotomerat bort empati och artighet.. Men ok – de har säkra jobb och då behöver man ju inte bemöda sig att kvittra lite, lite grand.. Undrar – när är det som vi blir till gnällspikar? Är det det vanliga slitet i livet som förändrar oss? Och vad sorgligt!! Därför älskar jag att dra omkring här i mina trakter och lyssna till det unga och glada kvittret. Snäll ni, låt er aldrig lobotomeras till gnällspikar!!

2 reaktion på “När i livet ere som vi blir till gnällspikar??

  1. Tina

    jag läser med nöje din blogg och kan inte säga annat än att jag känner igen de karaktärer du beskriver (syftar också på ett tidigare inlägg). De finns här hos oss i Kassel också

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*