Mitt högst personliga bidrag till Köln-debatten

 

Fotolia_97661585_SJag var 19 år och i Berlin. Arbetade tillsammans med min fasta pojkvän – mina barns far – var jättekär och inte det minsta flirtig åt andra. En annan man, från Jamaica – ja, sorry, var bara så –, jobbade också där och behövde hjälp med papper, för han skulle jobba i Sverige. Naiv, säker i min förälskelse till min pojkvän, lurades jag, blev våldtagen och förnedrad. Inlåst med honom. Förtvivlan, skrik, nej, jag vill inte, låt mig gå.. förgäves.. Hur mycket vågar man då sparka en man skrevet? Hur kommer jag ut? Slår han ihjäl mig kanske? Och det värsta sedan på polisstationen: Polisernas menande blickar, flinande, ”Oh, hur svenska flickor är, det har man ju hört talas om (var på 60-talet, svensk synd och hela köret..)”. Min plågoande friades för jag hade ju inte ”värjt mig tillräckligt”.. Alltså var jag med på noterna.. Sedan dess kan jag inte se en våldtäkt på film eller tv utan att plågas.. Det går aldrig ur..

foto:photographee.eu/fotolia

2 reaktion på “Mitt högst personliga bidrag till Köln-debatten

  1. Sophie

    Kölndebatten har uppstått här i Stockholm också! Där polisen nu försöker förklara efter att den hållt tyst om övergreppen som skett under Stockholmsfestival i Kungsträdgården! Mitt i centrala Stockholm!
    Måtte det hända något!! Vakna upp! Reagera! Kvinnoföraktet som denna mentalitet speglar måste ändras!! Sophie

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*