Hur det är att dö lite grann..

Jag trodde alltid att man såg ljus i slutet av tunneln, att livet passerade förbi, att man hörde himmelsk harpa och trumpeter. Men nu kan jag bidra till diskussionen. Under 11 minuters död är det enda som jag minns – en svart låda. Vet inte i vilket sammanhang, bara en svart låda. Men det kanske är så när man väcks till liv igen – det ”gäller” inte som riktigt död. Och visst har jag flera gånger tänkt, att varför fick jag egentligen inte dö, det är ju en död, som många önskar sig, blir faktiskt 74 år, jag skulle inte kunna sitta och sörja för jag vore ju inte där längre. Men jag har lärt mig att det är egoistiskt av mig, jag har lärt mig att jag har en familj, underbara döttrar och svärsöner, underbara barnbarn, en underbar syster och att det inte är schysst av mig att bara sticka iväg så där.  Utan dessa människor och alla vänner, som önskat mig tillbaka till livet, hade jag gärna dött, men nu har jag lärt mig mycket och tänkte försöka stanna kvar ett tag till..

Är lite orolig för att jag förbrukat all ”tur” i livet: Att sitta och njuta av en god lunch på Melanders superba fiskrestaurant i Täby Center – nästa gång sätter jag mig inte på de höga stolarna, det blev mycket blod på stengolvet, när jag plötsligt bara trillade ner och var död. Att en pensionerad kardiolog från Danderyds sjukhus sitter där och snabbt får igång defibrillatorn, att ambulansen kommer, personalen är kunnig och snabbt får in mig på Danderyds.  Lika kunnig – och så varmhjärtad –  personal kyler ner mig i koma och väcker mig till liv efter några dagar ständigt med frågan ”Hur mycket av hjärnan är förstört?” och med olika bakslag kämpar vi på uppför.  Tack familj som hela tiden satt vid min säng, smekte hand och kind, och ”bara var där”.

Inte orka lyfta ett finger, inte orka vända sig, vilket samtidigt gjorde så djävulskt ont efter att revbenen knäckts av hjärtmassagen.  Hade hela tiden en vision framför mig, hur  Coca Colas jullångtradare körde över mig – så kändes det.  Bara inte behöva hosta vilket man gärna gör när man har en häftig lunginflammation. Inte röra mig..

Så – nu har jag absolverat pliktprogrammet och släpat mig runt kvarteret och efter min rehab som jag ska få börja på om två veckor kanske det blir folk av mig igen. Kanske inte så där riktigt, men lite.. Stort tack till alla, som tänkt på mig..

Foto Datei: #96413985 | Urheber: 2017

16 reaktion på “Hur det är att dö lite grann..

  1. Carl Inge wadström

    Kära Cecilia! Jag har ju följt dig genom syster Sophie och hoppas hälsningar fått fram. Är i alla fall så glad att allt verkar vara på bättringsvägen och önskar dig ett riktigt lyckosamt 2018!
    Kram
    Carl Inge

    Svara
  2. Kerstin Carlbom Eriksson

    Cecilia. Är så glad att allt vände till det bättre. Är nog lite chockad fortfarande av beskedet om din skakande händelse. Jag var i Berlin när Monica fick beskedet. Vi saknade dig på Dudu. Nästa gång!!!
    Önskar dig ett riktigt GOTT NYTT ÅR utan fler komplikationer.
    Kram Kerstin
    🎉🍾🎉🍾🎉

    Svara
    1. c s Inläggsförfattare

      Oh ja Kerstin, Dudus goda mat slår verkligen all sjukhusmat.. och tack för dina önskningar..

      Svara
  3. Maria

    Underbara Bästa C.
    Tack Gud att du fortfarande finns ibland oss!
    Följt din kamp på avstånd. Men du har funnits, och finns, i mina böner varje dag.
    Stor Kram!

    Svara
    1. c s Inläggsförfattare

      Tack för det Maria – skulle gärna ha kommit till kyrkan i förrgår men är inte ”salongsfähig” än. Någon behöver bara säga något snällt så öppnas slussarna.. Arbetar på projektet..

      Svara
  4. Margareta Bondegaard

    Kära Cecilia,
    Tittar ofta på din blogg och undrade mig över att det var så länge sedan du skrivit. Nu vet jag varför själv om jag inte känner till händelseförloppet. Jag vill bar säga : Snälla rara du, stanna hos oss ! Varm kram.

    Svara
  5. Anna Oels

    Kära Cecilia,

    vi önskar dig allt gott och hoppas att du kryar pa dig snart.

    Blommor är pa väg:-)

    Stor kram,
    Anna & SWEA styrelsen

    Svara
    1. c s Inläggsförfattare

      Kära Anna och styrelsen, tack för underbara blommor och en egen lite skyddsängel som jag hoppas ska jobba hårt i framtiden. Tack för all värme!

      Svara
  6. Gunilla Lager-Ebkes

    Kära Cecilia!
    Att ”gå vidare” för sin familj, som du skriver, betyder oerhört mycket. I detta sambandet vill jag gärna tala om för dig, att vad du betyder för dina vänner och bekanta är av största betydelse. Du är så rik på energi, vänlig, klok och din fina humor lyfter ”en”, vilket jag aldrig skulle vilja missa.
    Stor kram på dig och hoppas på en angenäm rehab för dig!
    Gunilla

    Svara
    1. c s Inläggsförfattare

      Kära Gunilla, tack för allt du skriver – blir rörd över så mycket fint och ja Gunilla, jag ska kämpa på!

      Svara
  7. Christina Engelke

    Kära Cecilia,
    ocksa jag blev lite chockad över din sista blogg, men allt slutade ju väl.
    Du känner mig inte personligen men genom ditt skrivande tycker jag ända att jag känner dig lite lite grann. Brukar tänka pa dig när jag hör / ser Berlin, att det vore trevligt att träffas om jag aker dit. Önskar dig god bättring.
    kram fran en annan utlandssvensk i Tyskland
    Christina Engelke

    Svara
    1. c s Inläggsförfattare

      Ja Christina, det vore roligt – ska vi ha en blind date? Härligt! Om du kommer och har tid över och om jag lever och har hälsan i behåll så hör gärna av dig!
      Allt gott Cecilia

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.