Endast de starkaste överlever i Berlin

Satt ute i höstsolen med några grannar och filosoferade om livet på en parkbänk. Till saken hör att jag bor på en slags gågata, där inga bilar får köra, men man får cykla. Hela vår gata utnyttjas flitigt av kampcyklister – så kallar vi de där vansinningarna för, som cyklar, som om de hade flera liv hängande hemma i garderoben och det bara är att ta ett nytt, när man cyklat ihjäl sitt nuvarande (varför har jag inget extra-liv? Skulle nu vara bra att ha nu..)-  som gärna undviker gatorna, där de där bilarna bara stör deras framfart. Alltså fullt fräs här. Till saken hör också att vi bor i ett område, där man föder barn på löpande band och dessa barn vill gärna springa omkring när de kommer så långt. Alltså många barn som hoppar, springer, spelar fotboll och annat

Vi tre tanter sitter där och filosoferar och jag ser olyckan komma. En ung mycket sportig kvinna med ännu sportigare cykel kommer vinande rakt fram. Jag ser en grupp små telingar springa hit och dit och just när kampcyklisten viner förbi gruppen, rör sig ett litet barn, kanske 2 år, lite åt sidan och PANG är olyckan framme. Det lilla rosa barnet träffas – mitt i prick. Barnet skriker – det gjorde säkert ont och barnet är förbannat – och tack och lov var barnet rätt välnärt och väl inpackat och det skyddade väl säkert också. Pappan kommer rusande och en häftig diskussion utbryter. Gestikulerande av bara katten. Jag går dit och säger till pappan att jag kan gärna vara vittne om han behöver. Den unga kvinnan på cykeln överöser mig med ”det är ju en cykelbanan OCKSÅ” och annat. Jag talar om för henne, att om man ser en grupp småungar leka, måste man väl för FAN bromsa in, inte vet man vad de raringarna har för idéer i sina små rara huvuden. Skällsord på något utländskt språk från den unga damen (hon tänkte nog, att tanten kan sticka och brinna, vad lägger hon sig  i det här) och andra ord på utländskt språk från pappan.

Summan av kardemumman var att polisen kom och noterade allt, sen försvinner det väl i byråkratins oändliga källare, det rosa barnet lekte glatt vidare och jag undrar om den unga kampcyklisten nu lärt sig tänka sig lite för ibland..

bild 1 #127591424belamy fotolia
bild 2 mathiasener fotolia

6 reaktion på “Endast de starkaste överlever i Berlin

  1. Kersti Mellberg

    Såna gånger kan man säga upp gudsomhaver med hög och ilsken röst, om man inte har några förbannelser till hands. Kanske tror antagonisten att det är en förbannelse. Särskilt om man spottar samtidigt.
    Kram!

    Svara
  2. Maria

    Trodde att jag i trafiken här i Berlin skulle se upp för andra bilister.
    Har konstaterat att det jag skall hålla ögonen på är Cyklisterna. De verkar ha, eller ta sig, företräde överallt, oavsett vad som står på gatuskyltarna eller färgen på trafikljusena….

    Svara
    1. c s Inläggsförfattare

      Kära Maria, du har lärt dig det väsentligaste här i Berlin som bilförare märker jag. Grattis! De är LIVSFARLIGA – säger jag som själv cyklar men som cyklar i snigeltakt (behöver snart stödhjul) för att inte utsätta någon eller mig för fara..

      Svara
  3. Arne Dahlberg

    Det du såg och upplevde är ungefär som jag känner när jag cycklar i Berlin. Man är som ett viilebråd för andra Fordon. Cyklister, bilar och lastbilar

    Svara
    1. c s Inläggsförfattare

      Ja Arne, det gäller att ha is i magen här när du cyklar.. jag håller mig mest till lugna gatan men ändå..

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*