Den dagen kanske också kommer..

Jag har fått det ärofulla uppdraget att vara Fürsprecherin på ett vårdhem. Och vad är då en Fürsprecherin? Fråga mig inte vad motsvarande är i Sverige – faktum är: jag är en slags koppling mellan de, som är på vårdhemmet, deras anhörig och personalen. Om det skär sig kan jag hjälpa till att lösa problem. Eller åtminstone förväntas jag kunna det.. Och där jag har sett problem har de genast åtgärdats. Det ger mig hopp!

tbelFör att förstå, hur det är på ett vårdhem, har jag nu frivillig”jobbat” där några dagar. Att kalla det jobba är väl också att ta i – jag får följa med ett biträde och hjälpa till där jag kan. Mata, vända, vrida, byta ut kisslakan, sträcka nya svala lakan, hämta nya blöjor, kamma tunna och nedlagda hår, hålla en mager, kall, krampande hand, smeka så tunn hud på så magra kindben. Det hela berör mig djupt och jag ber en stilla bön, att jag ska slippa – låt mig falla död ner, när jag ännu kan det, låt mig slippa ligga där och vänta – vänta på vad? Ni alla politiker som berövar oss friheten att själva en dag besluta – undrar hur ni känner när ni ligger där. Jag beundrar personalen, som med värme, tålamod, ömhet sköter sina ”gamlingar”, de lyfter tungt, upp och ner från obekväma ställningar, byter oändliga mängder blöjor, matar, byter – men fortfarande med så mycket ömhet och värme. Varje dag på nytt.. på nytt.. på nytt..

 

foto tbel/fotolia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*