Kategoriarkiv: Allgemein

Endast de starkaste överlever i Berlin

Satt ute i höstsolen med några grannar och filosoferade om livet på en parkbänk. Till saken hör att jag bor på en slags gågata, där inga bilar får köra, men man får cykla. Hela vår gata utnyttjas flitigt av kampcyklister – så kallar vi de där vansinningarna för, som cyklar, som om de hade flera liv hängande hemma i garderoben och det bara är att ta ett nytt, när man cyklat ihjäl sitt nuvarande (varför har jag inget extra-liv? Skulle nu vara bra att ha nu..)-  som gärna undviker gatorna, där de där bilarna bara stör deras framfart. Alltså fullt fräs här. Till saken hör också att vi bor i ett område, där man föder barn på löpande band och dessa barn vill gärna springa omkring när de kommer så långt. Alltså många barn som hoppar, springer, spelar fotboll och annat

Vi tre tanter sitter där och filosoferar och jag ser olyckan komma. En ung mycket sportig kvinna med ännu sportigare cykel kommer vinande rakt fram. Jag ser en grupp små telingar springa hit och dit och just när kampcyklisten viner förbi gruppen, rör sig ett litet barn, kanske 2 år, lite åt sidan och PANG är olyckan framme. Det lilla rosa barnet träffas – mitt i prick. Barnet skriker – det gjorde säkert ont och barnet är förbannat – och tack och lov var barnet rätt välnärt och väl inpackat och det skyddade väl säkert också. Pappan kommer rusande och en häftig diskussion utbryter. Gestikulerande av bara katten. Jag går dit och säger till pappan att jag kan gärna vara vittne om han behöver. Den unga kvinnan på cykeln överöser mig med ”det är ju en cykelbanan OCKSÅ” och annat. Jag talar om för henne, att om man ser en grupp småungar leka, måste man väl för FAN bromsa in, inte vet man vad de raringarna har för idéer i sina små rara huvuden. Skällsord på något utländskt språk från den unga damen (hon tänkte nog, att tanten kan sticka och brinna, vad lägger hon sig  i det här) och andra ord på utländskt språk från pappan.

Summan av kardemumman var att polisen kom och noterade allt, sen försvinner det väl i byråkratins oändliga källare, det rosa barnet lekte glatt vidare och jag undrar om den unga kampcyklisten nu lärt sig tänka sig lite för ibland..

bild 1 #127591424belamy fotolia
bild 2 mathiasener fotolia

Valplakat, polisen och jag del II.

 

Två valplakat hade kanat ner, det ena låg löst och eftersom jag är ”ordningspolisen” där jag bor tänkte jag, att det där  nedkissade – hundarna gillade det i alla fall – och det nedkanade, som bara hängde och slängde i vinden i ett av plastikbanden ska bort (är man ordningspolis så är man det..) och hugger tag i arbetet.

Jag hör och ser inte de två äldre polis-djangisarna, som bredbenta, som Clint Eastwood en gång i tiden, och mäktiga lämnar sin bil och vaggar fram mot pangistanten, som röjer upp. Barsk röst” Vad gör ni där??”. Jag vänligt ”Oh, jag bara rensar upp och plockar bort de här plakaten, som gett upp sin anda”. Det följer en lång föreläsning om att detta är ÅVERKAN och STRAFFBART! Jag måste GENAST sätta fast dem igen! Jag säger, att men Herre Jisses, de ligger ju redan på marken och är nerkissade av kvarterets alla hundar och att jag inte har såna eländiga plastband, som överlever nästa atomkrig.

Jag draperar dem lite tjusigt runt lyktstolpen och lovar att ringa till de två partierna och meddela skadegörelsen och hoppas på absolvo te.. Sen vaggar djangisarna tillbaka till sin bil och säger säkert att den där pangisen var allt dagens höjdpunkt. She made our day! Jag trodde att vi överöses av kriminalitet här i Berlin, och vi har nog av den i mina kvarter, och så har de inget bättre för sig, än att hoppa på en pangis, som bara rensar upp platsen.. Ja då kanske det ändå finns hopp om Berlins framtid..

 

Same procedure as last year? Same procedure as every year!

Idag, torsdag den 31 augusti – ja AUGUSTI – har en discounter hela berg av julsaker, pepparkakor, dominosteine och allt som man ska stoppa i sig till julen. Julen är om TRE månader!! Herre min Skapare – är det absolut nödvändigt att börja nu i augusti när det är 30 grader ute och vi inte alls ens vill tänka på vad som komma skall och den långa tröstlösa novembertiden innan julen är där och vi kan börja tänka framåt igen.. Vi kunde kanske ta och klämma in påskgodiset på en gång??

Valplakateländet

Hela staden är fullbelamrad av valplakat. Stora, megastora bilder av Angela Merkel och Martin Schulze, båda superphotoshoppade och tjusiga. Och vad säger det oss? Bara en bild och namn och partiets namn. Inget annat.. Är de till för någon som inte vet hur Angie och Schulzi ser ut? Få partier har överhuvudtaget en slogan med vad de vill göra för underverk – men underverket måste visa resultat inom 4 år annars skippas det – för viktigast är att bli återvald. Om det blidde något med vad de ville eller inte ville – inte så viktigt. Återval är det som gäller!!

Sen har vi de mindre plakaten på antagligen mindre betydande damer och herrar – också maximalt photoshoppade – som från början hängde högt uppe på lyktstolparna.  Vem går och glor upp på en lyktstolpe? Ju längre tiden går desto mer kanar de ner mot marken – dragningskraften?  och där viker de lätt ihop sig och ser lite lustiga ut. Används gärna av hundar..

Vid min parkeringslyktstolpe för cykeln har jag en från vänsterpartiet, som jag hissar upp för att få parkera, och som sen dunsar ner igen. Jag brukar säga Gomorron till gossen  – vi har blivit kompisar. Men det betyder inget, jag får ända inte rösta här.

När sen allt är över hänger en stor sorglig rest kvar tills tidens tand och regnet löser upp plakaten. Fast plastbanden som de sätts fast med, de överlever nog nästa atomkrig också. En stilla undran – vad kostar egentligen det här vansinnet? Varför inte istället sätta upp plakat med en neutral uppfordran: ”Gå och rösta då – för fan”?

 

Människor kommer, människor går..

Det finns människor, som man möter medan man helt enkelt är upptagen med att leva för fullt och som bara dimper ner rätt in i ens hjärta och som man sen inte vill släppa ut där längre. Sitt kvar där inne bland mina andra kära, jag stänger dörren om dig, för jag vill alltid ha dig också där inne i mitt hjärta! Men ack, icke säger Nicke, livet är inte så… Vi möts och vi skiljs åt. Visst, det finns epost, twitter, whatsApp, skype och vad vet jag, men jag vill ha den där personen livs levande och vid behov kunna krama om den. Att krama skype och whatsApp är liksom inte samma sak. Men man – nä, min psykolog sa att jag ska sluta säga ”man” och modigt säga JAG istället – ok, JAG har lärt mig, att människor kommer, människor går, aldrig tiden stilla står.  Farväl M och tack för den tid jag fick med dig..

Kära hippa Berlin!

Jag har alltid hört till dina varmaste supporters men nu börjar min kärlek allt svalna lite.

Redan på 60-talet, när jag var ny här, pratade man om ”Berliner Filz”, det är när man sitter vid makten och fifflar hit och dit till sina kompisar. Förre borgmästaren Wowereit lyckades mota den ekonomiska katastrofen något sånär i grind,  när han sparade in nästan all personal på myndigheterna. Hans motto var kanske ”Efter mig syndafloden..”. Detta har resulterat i – BLAND ANNAT! –

att om du behöver registrera din bil, försöker du ringa till verket som gör det. Det gäller att ha tålamod men OM du lyckas, får du höra att till t.ex. första oktober är alla tider redan borta. ”Okey, då kan jag ringa den första oktober och få en ny tid?” Du ringer första oktober och ALLA TIDER FÖR RESTEN AV ÅRET ÄR REDAN BORTA. Kul om man kanske tänkte åka på semester med den nya bilen.. Vad gör man då? Jo man vänder sig till en firma, som på något förtrollat sätt förfogar över tider, och som kan fixa det hela på kanske 3 veckor mot €€€. Om firmans ägare kanske har en kompis på verket? Det är väl det som kallas Filz.

Om du  vill gifta dig och bor mitt i Berlin? Oj, oj, oj, då gäller det att ha framförhållning. För att få ett av de få numren, som delas ut när dörren öppnas klockan 8, gäller det att ha sovsäck med sig och att sova framför dörren – inklusive lite slagsmål när dörren öppnas. Kanske lika bra att inte gifta sig??

Om du måste in på sjukhus? Tja då hoppas jag att personalen inte strejkar igen för mänskligare arbetsförhållanden. Vill du se skållade råttor? Då ska du lägga in dig på sjukan och iaktta personalen…

Detta är bara exempel på hur läget är. Det där med datorer och såna nymodigheter – det tycks inte ha landat i Berlin än. När jag som översättare behövde hjälpa en kund med att skaffa fram ett personbevis för henne och hennes man, kunde jag helt enkelt ringa till skatteverket i Stockholm, på telefon framföra mitt ärende och två dagar senare låg personbevisen i min låda. Att tänka sig samma sak i Berlin är helt omöjligt – du skulle behöva minst hundra fullmakter från olika notarier och RUNDA stämplar och elände – just dream about it.

 

Går något sönder på stan? Inga problem. Det sätts upp lite skyltar och sen får det stå där tills, ja tills när  egentligen? Tills jag – ilsken tant – hör av mig till myndigheten och klagar eller tills de rostat sönder och ersätts av nya skyltar, som rostar sönder, som ersätts…
Och så levde de lyckliga i alla år…

Smuts och skit på stan? Jag tror jag är en av de få,  som ser det och störs av det. Själv har jag utnämnt mig till ”soppolisen” i mitt bostadsområde och vakar över soporna. Jag går själv ut och plockar undan – till alla grannars förundran, men man vet ju, tack vare IKEA, att svenskarna är ett underligt folk, de till och med DUAR hur som helst!!  Sedan sådana nymodigheter som en app till motsvarande verk har kommit till, går linjen mellan dem och mig varm. Jag tror de spärrar snart den där galna tanten.

Men ack kära hippa Berlin – om jag inte hade min familj och mitt sociala nätverk här och inte vore så gammal – jag tror jag skulle ge upp och lämna dig. Ibland orkar jag inte med dig längre. Många vänner har redan givit upp och flyttat ut till Brandenburg – där funkar saker och ting och man står inte på ruinens brant – och stortrivs där. För mig är det för sent, men ibland känns det faktiskt rätt tungt att bo här – även om du är en fantastisk stad.

Slut??

 

I morse gick jag ut på min balkong – som vanligt för att se om världen därute finns kvar, (med Trump och Kim-Jong-un kan man inte alltid vara säker) – och allt var tyst – overkligt tyst. Ja det kan vara tyst fast jag bor mitt i Berlin.  Sparvarna har slutat sjunga. Allt var spökligt tyst. Vanligtvis kvittrar hundratals sparvar i träden. Någon har berättat för mig att när fåglarna slutar kvittra närmar sig sommaren slutet. Men för att kunna närma sig ett slut måste den ju ha börjat någon gång och frånsett några enstaka fina dagar – vad blev det av sommaren? Nu står jag på min balkong och allt är tyst… bara regnet hörs..

Bild: Strawberry 949895-640 arnicaBackstrom.jpg

Från A till B i Berlin..

1) Man kan gå. Absolut livsfarligt! Trottoarerna är ojämna (är bara förnamnet), här och där kikar en platta lite utmanande upp, sen kommer ett maffigt hål, sen en livsfarlig kant igen. Det gäller att promenera med klar fokus på marken. Här ska inte kikas hit och dit – nedåt är det som gäller.

2) Man kan cykla. Absolut livsfarligt! Det finns cykelbanor som är smala som en kökshandduk men där de där absolut livsfarliga kampcyklisterna älskar att köra om och köra i bredd. Swisss – millimeter förbi handtaget.. Ofta slutar cykelbanan abrupt men inget att hänga läpp för. Fotgängarna mejas ner. Cykelbanorna är inte heller så där plana precis. Berlin har väldigt mycket träd och deras rötter arbetar sig hit och dit som mullvadar och gräver sig fram under cykelbanan, vilket innebär gupp och hopp.

3) Man kan ta tunnelbanan. Inte livsfarligt! Ett bra trafikmedel som mestadels fungerar om de inte har stopp för att en drogöverförfriskad bestämt sig för att stoppa trafiken och omhändertas av SOS-läkaren. Den är snabb, väldigt varm och kvav och mestadels full men funkar åtminstone.

4) Man kan ta S-Bahn. Inte livsfarligt (för den funkar nästan aldrig ändå..) men det gäller att ha starka nerver och inte bråttom. Den funkar när den vill: Är det för varmt för kallt, för vått funkar den inte och däremellan funkar den ibland.  Och skulle du ha tur som en bofink och din S-Bahn kommer – då kan du lite på att den är knökfull.

5) Man kan ta bussen. Inte heller livsfarligt så länge som man har två armar att klänga sig fast med. För att avbryta tristessen att köra en buss hela dagen brukar en del förare testa hur det skulle vara med att köra som en biltjuv. På sommaren kan man åka buss och banta för i den olidliga värmen svettas man av sig några kilon. Skyltarna att de har AC är rena faken..

6) Man kan köra bil. Är du över 70 ska du nog låta bli. Du fixar det inte. Eller du har nerver av stål. Som bilist i Berlin ligger man på tutan redan när det är rött och väntar  i bilkön framför rött. Man vet ju aldrig – det är kanske någon där framme som såsar, alltså tuta vad fan du kan. Och det där med röda ljus – vad är det? Vem bryr sig…

Okey, vad lär vi oss av detta? Inte vet jag, livet är helt enkelt livsfarligt…

  1. För att möta protesten: Det finns också nya bussar och tunnelbanevagnar..

Berlin..

Berlin..

För hur du misshandlar staden, älskar jag dig inte.. Fy skäms, ni som bestämmer… De här är 20 meter ifrån varandra..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Berlin.. För det här älskar jag dig… Mitt i trängsel och brus en underbar Vivaldimusik.. En lisa för ett sargat storstadsöra..

En bön..

Gode Gud förlåt mig min egoism men låt mig inte bli anledningen till ännu en vit cykel till och stor sorg i mitt hjärta över en så ung kvinnas död..