Kategoriarkiv: Allgemein

Bättre sent än aldrig?

I Berlin är det nu tydligen normalt med sommartemperaturer på över 30 grader – med råge – och det medför att jag hänger här hemma i asfaltdjungeln, slö, slapp och likgiltig. Alltså börjar jag stöka runt i datorn och se där, hittar gamla brev skrivna till en för mig då ytterst viktig person och jag blir förskräckt när jag läser dem! Var detta JAG?? Denna krypande, bedjande person, beredd att underkasta mig alla önskemål och botgörelseförslag, späka mig,  bara… Ta-bort-knappen gick varm, förvåningen och ilskan steg – jag?? Ock så undrar jag, vad har blivit av mig under tiden som gått sen dess? Har jag blivit en känslomässig pensionärs-ångvällt som drar fram över andras liv och bara säger ”Här kommer JAG!”? Hoppas inte det och ändå är jag aldrig, aldrig mera beredd att ge upp mig själv så till den grad, aldrig mera beredd att alltid säga ”mea culpa”, aldrig mer beredd att svälja stoltheten för borgfreden och att späka mig. Må fan hellre ta mig!!

Bild Sophie Herken

Min granne..

Stum av förundran går jag varje dag förbi en grannes dörr. Sägas bör att denna granne hela sitt liv säkert drömt om en karriär som polis/portvakt/gnällgubbe och gör livet surt för oss här i huset.  Det är en man i tidig pensionsålder, har alltid sin ”makthatt” som jag kallar den på sig. Med den signalerar han att han har MAKT och minst polis/portvaktstatus här i Tyskland. Tyska portvakter – såtillvida sådana fortfarande finnes – nu kallas de visst facility manager och har säkert ingen sån på sig – har/hade alltid ”makthatten” på sig. Dessutom är han lite kort i rocken och hatten fixar säkert 10 cm till. Denne självutnämnde fängelse-/ordningsvakt har nu pyntat sin lägenhetsdörr och mitt bland dessa smakförirrade monster – som egentligen ser förvånansvärt vänliga ut för att bo hos honom– läser man ”Vad tittar du på!” läs: ”Va fan glor du på va!!”. Jag måste fortfarande glo varje gång jag går förbi och vet inte om jag ska fnissa hysteriskt eller gråta..

Min demon

Demonen som flyttade in i mig för ett bra tag sedan har nu fått ett namn. Den heter FATIGUE. Jag märkte att jag hade en hyresgäst i min kropp för allt blev så tungt (och det var INTE kilona som samlades..). Det kändes som om jag hade blyklumpar runt fötter och armar och som om hjärnan var inbakad i gelé. Det hjälper inte att ta en liten slummertur för när man vaknar är de förbannade blyklumparna fortfarande där. Alltså spilld tid – och det har man ju inte oändligt av längre.. Hör till generation som lärt sig att man inte ska tycka synd om sig själv utan man spottar glatt i händerna och traskar på. Min styvmor hade som mantra, när jag i någon verklig nödsituation skulle ha behövt lite stöd, ”Stackars liten tusen gånger”. Med det hade hon på en gång för de nästa 999 nödsituationerna sagt, att jag vore en stackare så det var liksom inget mer att snacka om. Sånt härdar..

Min demon smög sig in i mig med blodcancern. Nä, det är inte leukemi, min heter PV och som läkaren (som klart hade missat empatikursen..)  uppmuntrande sa, samtidigt som han hurtig dunkade mig i ryggen, ”Den dör man sällan AV, den dör man mestadels MED” och okey, alltså spotta i händerna och inte tjafsa. Det kan man ju. Men nu börjar jag kapitulera för den där demonen tycker jag tar allt för mycket plats. Den gör att jag inte tacklar vanliga saker, helt enkelt inte orkar, och det är ju i min generation den åttonde dödssynden.. Så upp till kamp mot demonen! Men hur, säg?

Ps. Bara för de som är lika hurtiga som salig styvmor – det är inte påhittat och inte inbillat att det finns en fatique. Så de så!

Försköna din hembygd – a la Berlin..

Skulle jag kanske ha en chans på utnämning vid tävlingen ”Försköna din hembygd”? Vid mina dagliga ploggingrundor – fast i mitt fall är det minde ogging (av joggning) och mera släpning (av att släpa sin kroppshydda)– försöker jag piffa upp hembygdens alla hundbajshögar. Glänser fint i guld nu! Försöken att tala med hundägarna är döfödda – ska här inte återge vad jag får höra när jag artigt och försiktigt ber dem se till att hundbajset försvinner.. hoho… är inget för känsliga öron..

PS. Kära special-granne i huset – om du nu vill polisanmäla mig för att jag sprutar guld – så gör det då! Jag gläder mig åt att se dig spränga blodtrycksvallen!!

Men var var det som jag gick och la mitt komma-ihåg??

Skrev snygg lapp på vad jag skulle handla. Tog till och med mig lappen – mestadels glömmer jag den hemma! Cyklar iväg och handlar och på hemvägen slår det mig PANG BOM att jag glömde det viktigaste, det som var anledningen att jag åkte iväg. Hur i helsicke är min hjärna funtad när jag inte ens kan komma ihåg, vad det var som var så viktigt och som jag skulle handla, i kanske en fjuttig liten timme?? Lobotomerad? Blir bara såååå trött på mig själv.. Vi ska inte tala om hur många gånger jag suttit i tunnelbanan och tänkt, ”Stängde jag av spisen??!!?? Ska jag åka hem igen??” Och inte hjälper alla minneslappar.. Men okey, än så vet jag vad jag heter och var jag bor, alltid något…

En liten önskan bara..

Snälla rara Du som bestämmer över allt – får jag komma med en liten, liten profan önskan? Jag vill en gång i livet få komma in på något av de där sjukhusen vi matas med varje vecka här på tysk tv. Och jag sitter på första parkett varje vecka! Var i hela fridens namn har de hittat dem? Inte här i Tyskland för vanliga dödliga i alla fall.. Ok – kulisser, förstår.

Jag har ju under de senast åren samlat på mig en hel del erfarenheter  vad gäller sjukhus. Både svenska och tyska. Men INGENSTANS har jag sett så tjusiga sjukrum – och nästan alltid är det enkelrum (var stuvar de in de vanliga dödliga ”kassapatienterna”??) – supervackert designade och trendigt målade väggar, konst, blommor och till och med tjusiga lakan.

Matbrickorna man ses bäras in har de säkert beställt på en femstjärnig restaurant – sån mat som  serveras finns inte i detta landet. Detta fick jag på julafton här i Berlin på ett sjukhus. .håhåjaja.. 

Och läkarna! Vilka skönheter!! Både hen/han/hon unga, vackra som dagen (men tydligen med all världens erfarenheter, allt klaras av, här dös vare sig till höger eller vänster), tycks ha all tid i världen. Springer uppoffrande i korridorerna och räddar liv.  Sitter också gärna och håller handen på någon väl behövande sjukling och förklarar så att även en vanlig dödlig förstår. Måste nästa gång fästa en lapp på min säng med ”Känslomässigt väl behövande sjukling!!”. Och fast det kanske är stressigt – inget ser så ut. Allt är vackert  – fast blodet skvätter lite hit och dit ibland – och slutet gott och allt gott. Ta mig fan – jag vill in på ett sånt sjukhus när det blir dax nästa gång!

Läkarbilden av kzenon/fotolia

Reparationer a la Berlin..

Hur reparerar man en skada på en gata i Berlin? Jo, gnatig pensionär anmäler det med sin app och påpekar ”fallrisk” ( i Tyskland är fallrisk något som kommer strax efter världens undergång.. Man kan nämligen stämma sig fram till en hel del..). Efter några dagar förses ”fallrisken” med lite rött och vitt band – tills dess att vinden löser upp det. Sen får väl gnatiga pensionären anmäla igen.. Någon som undrar varför den nya flygplatsen fortfarande inte är färdig??

Welcome to Berlin!

Tog tunnelbanan idag in till stan för jag hade egentligen planerat att kika in på ett museum och få lite andlig spis. Glömde att det är påsk och staden är invaderad av turister och de står i km-långa köer även utanför det allra tråkigaste museet. På Bernauer Strasse – där Berlinmurens monument och loppmarknaden Mauerpark  finns och många, många går av och på –var hela perrongen full av förtjusande engelska skolelever och lätt hysteriska lärare. Tåget stannar som vanligt och öppnar som vanligt dörrarna för 10 (max 10!!)  sekunder. Längre verkar vara förbjudet!! Inte hinner dessa förtjusande engelska elever komma ombord på den tiden – fast de attackerar flera dörrar. Och vad gör man i Berlin? Poff – stängs dörrarna och de är hårda och gör satans ont. Har utfört flera egna experiment.  Innanför hysteriska tonåringar, utanför hysteriska tonåringar men läraren och jag attackerar dörren och sliter upp den och lyckas rädda flera lycksaliga.  Och vad då Welcome to Berlin? Minns att jag i London, som ju inte heller är någon mjölkpall precis och där tunnelbanan också har tidtabeller att passa, fick uppmaningen genom föraren ”Come on, hurry up Love”! och han VÄNTADE. I Berlin?  Nix Love, nix kika i spegeln om läget verkar ok. Nej, POFFF igen med dörrarna. Och förlåt och varmt tack till de solitärer, som faktiskt väntar även här.  Kära Berlinare – kan vi inte alla anmäla oss till en liten, liten futtig charmkurs?? Skulle passa som en smäck..

Bild Sophie Herken

Mera tvätt??

Vissa dagar vill man  kasta in handduken. Sen inser man att det bara blir mera tvätt..
Oh, tack kloka människa som kom fram till detta – och mera tvätt, vem vill ha det?? Nä va!!

Varning för gnäll!

Kom äntligen iväg till specialsjukhuset som skulle hjälpa mig. Ingen livshotande sjukdom men en klart livskvalitetshotande sådan. Alltså varför klaga? Väl installerad inser jag att jag klagar på mycket hög nivå. De andra där, de verkligen sjuka, de har anledning att klaga. Inte jag som bara ”Lyx-klagar”. Hopp väcktes, gudarna i vitt  sa att det blir nog bra, vi ändrar det och det och sen bir det tjo flöjt. Jo, första natten blev det verkligen tjo flöjt. Nu har jag en aning om vad det kanske kan betyda att vara på ”avvänjning”. Natten evig, lakanen svettiga (satans plastkudde), sekunderna rör sig långsamt mot den förlösande morgonen och det förlösande och återuppväckande kaffet. Nästa natt lite bättre – alltså – det blir säkert bra?? Nya mediciner, nej, läser inte vad det står om dem, vill inte veta och hoppet, hoppet, att nu, nu blir det bra eller nästan lite bra. Och så – sen är jag på ruta noll igen. Alla löften gick i kras och vet inte om jag är heligt förbannad – på vem?? – eller ledsen.. Är en gnällfia!

Bild Fotolia 233051210