Kategoriarkiv: Allgemein

Vart tog moralen vägen?

Sitter och tittar på  Expressens reportage om det fruktansvärda, som hände i Manchester i natt. Jag kan klicka på en bild för att få höra och se ett reportage. Men innan jag kan det, måste jag genomlida en annons, om hur du istället för att släpa hem vattenflaskor, så kan du fixa vattnet själv hemma.  Glatt, bullrigt och ”humoristiskt”. Sen –  POFF– är du mitt inne  bland 22 döda  och mer än 50 skadade– de flesta barn och ungdomar.  Just like that.. Kära du som är ansvarig låt pengarna och aktieägarna inte bestämma.  Det finns  något som heter moral. Hur skulle du känna det om det var dina barn?

Lycka

Hämtar 130 cm efter skolan. Så trötta små 130 cm– skolslut 15,30 – visar upp en reva på bröstkorgen. Dagens skörd. Tårarna stiger och så sitter hon i mitt knä, lutar huvudet, som har så mycket fantasi i sig,  mot mitt bröst och så sitter vi bara där, helt stilla. Vi två. Mitt i hela kaoset när alla barnen hämtas. Jag njuter av ha sköra 130 cm sittande i mitt knä.  Hur länge får jag ha det?

Bild Jeanette Dietl/fotolia

Hemlängtedax igen..

“Same procedure as last year?” ” Same procedure as every year, James” säger grevinnan till betjänten. Och lika same procedure som every year slår hemlängtan till i mig. PANG! Nu, när naturen är som allra vackrast, skirast, allt är bedövande grönt, friskt, blommande. slår hemlängtan till. Längtan att en tidig morgon ensam, tyst och stilla bara sitta på den solvärmda förstutrappan och blicka ner över de blommande ängarna, över de overkligt gula rapsfälten ner till det solglittrande havet. Alla sover, allt är tyst, bara naturen vaknar och fåglarna sjunger som besatta.  Då gör hemlängtan riktigt, riktigt ont inne i mig och skulle gärna byta ut hela hippa Berlin mot den stilla  solvarma förstutrappan med morgonkaffet. Men ok – balkongen i Wedding får väl också duga..

Foto: Doris Beling Folio/imagebank.sweden.se

Designäventyr nummer 2

Nu utgår jag från hur det är att vara kvinna – som jag är – och gå på toaletten. En del toaletter är kanske inte så där jätteroliga, så att man har lust att sätta sig ner och man/jag gör akrobatiska övningar för att slippa det och ändå lämna en snygg toa efter mig. Nu akrobaterar jag där, runt halsen hänger handväskan, kappan ska också hållas upp och nu, nu behöver jag toapapper! I den där jätterullen finns ingen början och inget slut, jag rafsar inne i rullen, väskan dänger i toalettstolen, jag rafsar och krafsar, benen börja skaka av mjölksyra, och ÄNTLIGEN lyckas jag få tag i en snutt och drar. Pang! – går det silkespappertunna toapappret av.

Nytt rafsande.. och sen med en ängels tålamod försiktigt, försiktigt drar jag ut en bit. Det är som med tejprullen när du försöker få tag i början. Det silkestunna pappret är inte perforerat – vad fan är det för dumheter? – och jag lyckas dra åt mig en lång smal remsa, som urartar i en bit som är kanske 10 cm lång och 2 cm bred.. Puh. bättre än inget… avklarat och jag svär 100 års eder och förbannelser över dessa eländiga apparater med silkestunnt papper. Förr i världen var pappret i Berlin mera som barkbitar – nu det andra extrema.. Dessa megarullar till designelände borde avskaffas.. Mina gamla pensionärsben fixar det inte längre..

Stängt mellan hägg och syrén


Den skomakare, som en gång hängde upp skylten „Stängt mellan hägg och syrén“ för att få njuta av den allra ljuvaste tiden, skulle inte fått ha något stängt alls i Berlin. Nu doftar den blandade buketten – av en kär vän –  förtrollande hos mig och får mig att minnas min barndoms somrar. Här – mitt i luftförgiftade Berlin..

 

Skönt att kunna vara flexibel

Idag i en specialaffär för att inhandla kompressionsstrumpor (trevligt och skönt varmt nu när sommaren kommer – OM den kommer, börjar tvivla..). Den förtjusande expediten visade mig några i storlek 38-40 och förkunnade vid min rynka i pannan och min tanke om de inte skulle vara för små för mina landgångar 41,5. ”Oh nej, de ger efter med tiden” förkunnade den förtjusande unga expediten. Hm? Om hon hade en storlek större? Ja då blidde det 41-46 (kära söta tillverkare, vad är det för dumheter det här med att dra ihop storlekar? Storlek är storlek och kan inte buntas ihop med en satans massa andra – kom ihåg det!) Mina funderaringar, om de inte vore bättre, kontrades med att ”Ja, de krymper ju lite i tvätten, så det går nog bra”. Skönt när man kan vara så där totalt flexibel – lär man sig sånt när man utbildas till expedit kanske? Tog 41-46.. passar..

Designäventyr

Vacker design är en lisa för öga  och själ, men ibland, ack, lite opraktisk. Hur många gånger har jag inte på ett genomdesignat hotellbadrum stått intvålad och inte lyckats med att locka fram lite  vatten ur den genomdesignade duschen? Ok, är inte målgruppen och får skylla mig själv.

Det är ju inte bara att det är svårt för en normalbegåvad (trodde jag var det..) person, som inte ständigt befinner sig på stylade ställen, att förstå hur man ska lyckas locka fram lite vatten. Nej, dessutom är de slimmade och tjusigt formade och försök att vrida på något där med tvål på händerna.. You lose.. Vad som följer är ett lödderblint famlande efter en handduk.

Idag var jag på hotell Stue – danskt och tjusigt värre. Ville tvätta händerna. Hade tvålat in dem ordentligt i den lyxiga tvålen – gäller att passa på när det bjussas på lyxig tvål – och där stod jag sen som en tom fågelholk. Kollade om det är en sån där kran, som har en fotocell eller vad det kan heta. Inget hände. Jag vred hit och dit, tryckte och drog i den minimalistiska knappen. Himmel och pannkaka! Till slut försökte jag torka av den lyxiga tvålen med de ännu lyxigare pappershanddukarna (kladdigt..)  och i ett sista desperat försök lindade jag den lyxiga papperhandduken om den pyttelilla knappen och inte vet jag hur – men det kom vatten! Att jag sen hade problem med att stänga av är en annan sak, för jag visste ju inte, hur jag lyckats med att locka fram lite vatten. Jag hade glatt lämnat badrummet med en rinnande vattenkran. Kalla mig gärna miljöbov! Sån är jag..

Nästa prövning var dörren. Ett vackert handtag – designat – men inte något direkt grepp att ta i. Går den otroligt tunga dörren ( jisses vad är den gjord av?) inåt eller utåt? Koll av gångjärnen. Alltså inåt. Dra! Men det är bara en konstig metallbit som man inte kan greppa och bara halkar av. Hjälp! Ska jag bli sittande här tills någon kommer? Men med båda händerna lyckades jag sen få upp 3-tons-dörren och tackade min Skapare för mina gammalmodiga handtag och kranar hemma. Kära unga och dynamiska designer – försök själva att fixa knapparna med intvålade händer! You lose!

 

Berlinstress

Men sluta då att jaga mig med blåslampa! Fann i en affär idag en själsfrändinna, som stod och muttrade ilsket, där varorna landar efter det att man betalat. Hon fräste om, att man inte hinner packa ner pengar, varor och allt på en gång och beama sig bort som hela kön står och önskar sig. Vi föll i varandras armar och var rörande ense om eländet.

Innan jag kommer fram till kassan befinner jag mig i sträng givaktställning, ALARM – högsta krisgraden! Har redan trasslat upp portmonnän, snabb koll hur ser det ut med växel (kan ju inte alltid betala med 50 € för att vinna tid – efter ett tag drunknar jag i mynt), har raddat upp mina varor, har också ett eländigt bonuskort, som ska stämplas och alltid håller jag det fel, så det trasslar till sig, sen betala, skicka onda ögat till den som kommer efter mig, som rör om i mina varor, stämpla kortet, packa in pengarna, ner i handväskan, stänga handväskan – när man blivit bestulen på sin plånbok har man lite paranoja – sen slänga sig ner och roffa åt sig varorna och fan tar bofinken om du inte har väskan redo att packa ner dem i.

Och så finns det dagar när jag kanske kommit lite i trotsåldern – jag är extra långsam. Naja, egentligen är jag inte alls extra långsam utan bara NORMAL, och fnissar lite åt irritationen i kön över den där vimsiga gamla pangisen, som bara inte äntligen kan försvinna.. Och nu med mina nya lyckopiller säger jag bara ”Who cares”? Kära, söta Berlinare, stressa inte ihjäl er!

Bild fotolia Tommaso Lizzul

Tendens stigande!

På sista tiden har det varit allmänt jämmer och elände här som ni kanske har läst om. Men det finns två saker som jag har lärt mig:

SYSTER OCH VÄNNER! Tänk vad vore livet utan vänner och min syster – verkliga vänner och min syster, som BRYR SIG? Dessa förfrågningar, telefonsamtal, som försiktigt undrar hur läget är, frågor om vi inte kan fika, ta en runda, snacka lite, hälsa på. De är som balsam på den sargade själen – och kroppen – och oh, vad jag älskar alla mina underbara väninnor och min syster – och de få manliga vänner, som vågar sig på att förhöra sig. Men åtminstone några såna finns. Det där med känslor och sånt – det är en klar kvinnosak. Männen kan istället fixa datorer, bygga ihop IKEA-möbler, rensa stopp i köksslasken. Inte heller att förakta.

LYCKOPILLER! Aldrig trodde jag att jag skulle ta såna – lite blandad nyfikenhet och skräck. Livsfarligt! Man landar på Plattan (för Utom-stockholmare: där strandar de som inte fixar livet). Är en helt fantastisk uppfinning när de äntligen börjar verka – Vad då jämmer och elände?? Icke säger Nicke! Här tas friska tag och  alla nya diagnoser med en (liten) klackspark! Och skulle jag förlora racet? Ok – en klackspark till..

Bild matthiasenser/fotolia