Kategoriarkiv: Allgemein

Berlinstress

Men sluta då att jaga mig med blåslampa! Fann i en affär idag en själsfrändinna, som stod och muttrade ilsket, där varorna landar efter det att man betalat. Hon fräste om, att man inte hinner packa ner pengar, varor och allt på en gång och beama sig bort som hela kön står och önskar sig. Vi föll i varandras armar och var rörande ense om eländet.

Innan jag kommer fram till kassan befinner jag mig i sträng givaktställning, ALARM – högsta krisgraden! Har redan trasslat upp portmonnän, snabb koll hur ser det ut med växel (kan ju inte alltid betala med 50 € för att vinna tid – efter ett tag drunknar jag i mynt), har raddat upp mina varor, har också ett eländigt bonuskort, som ska stämplas och alltid håller jag det fel, så det trasslar till sig, sen betala, skicka onda ögat till den som kommer efter mig, som rör om i mina varor, stämpla kortet, packa in pengarna, ner i handväskan, stänga handväskan – när man blivit bestulen på sin plånbok har man lite paranoja – sen slänga sig ner och roffa åt sig varorna och fan tar bofinken om du inte har väskan redo att packa ner dem i.

Och så finns det dagar när jag kanske kommit lite i trotsåldern – jag är extra långsam. Naja, egentligen är jag inte alls extra långsam utan bara NORMAL, och fnissar lite åt irritationen i kön över den där vimsiga gamla pangisen, som bara inte äntligen kan försvinna.. Och nu med mina nya lyckopiller säger jag bara ”Who cares”? Kära, söta Berlinare, stressa inte ihjäl er!

Bild fotolia Tommaso Lizzul

Tendens stigande!

På sista tiden har det varit allmänt jämmer och elände här som ni kanske har läst om. Men det finns två saker som jag har lärt mig:

SYSTER OCH VÄNNER! Tänk vad vore livet utan vänner och min syster – verkliga vänner och min syster, som BRYR SIG? Dessa förfrågningar, telefonsamtal, som försiktigt undrar hur läget är, frågor om vi inte kan fika, ta en runda, snacka lite, hälsa på. De är som balsam på den sargade själen – och kroppen – och oh, vad jag älskar alla mina underbara väninnor och min syster – och de få manliga vänner, som vågar sig på att förhöra sig. Men åtminstone några såna finns. Det där med känslor och sånt – det är en klar kvinnosak. Männen kan istället fixa datorer, bygga ihop IKEA-möbler, rensa stopp i köksslasken. Inte heller att förakta.

LYCKOPILLER! Aldrig trodde jag att jag skulle ta såna – lite blandad nyfikenhet och skräck. Livsfarligt! Man landar på Plattan (för Utom-stockholmare: där strandar de som inte fixar livet). Är en helt fantastisk uppfinning när de äntligen börjar verka – Vad då jämmer och elände?? Icke säger Nicke! Här tas friska tag och  alla nya diagnoser med en (liten) klackspark! Och skulle jag förlora racet? Ok – en klackspark till..

Bild matthiasenser/fotolia

När livet befinner sig i fritt fall

Livet marscherar på och allt känns bra. Våren kommer, solen skiner, knoppar brister – ja kära Karin Boye –allt är perfekt. Och på 1 minut slås denna idyll sönder. Ett telefonsamtal från läkaren efter mitt sjukhusbesök, som talar om att, ”ja, det är positivt, jag har XXX”. Tar  som gammal sekreterare intresserat emot vad han säger, tackar artigt, önskar en trevlig helg och lägger på. Okey, för honom är det en struntsak – det finns de, som har det värre och ”det värre” är vardagspudding för honom. Hörde riktigt hur bråttom han hade att komma hem till sin familj och slippa alla tjatiga patienter. Lite stolt i rösten i alla fall över att de hade diagnostiserat rätt, vilket inte hade varit helt glasklart. Bravo, skulle jag klappa honom på huvudet kanske och klistra en guldstjärna i boken?

När jag lagt på luren börjar det mala och slänger mig på datorn och googlar så den nästan går varm. Och vad jag läser är klart inte roligt. Googlar vidare, det blir inte roligare för det. Tårarna börjar rinna – är ju ensam och kan släppa loss. Behöver inte verka stark. Varför nu igen? Räcker en sån satans diagnos inte en gång? Är livet orättvist? Ja klart fall och så skäms jag över, hur jag tycker synd om mig själv, och tänker på alla de, som har det hundra gånger värre och som bär det stoiskt, utan att sitta och gnälla , gnissla och lipa. Här sitter jag och lipar, 73 år? Vad fan vill jag mera? Dags att lämna in. Och dödssynd, nummer vad vet jag, att tycka synd om sig själv. Är nästan lika fult som att berömma sig själv – men det gör jag ju inte i alla fall, så det kanske jämnar ut sig. E vi kvitt nu?

En dotter tar hand om mammavraket, vallar henne runt i solen, ser till att hon äter. Tack underbara dotter! Och fortfarande känns det, som att sitta på en vulkan – dels sprutar tårarna utan att någon behöver säga något, och om någon tillhändelsevis skulle lägga en arm runt mig – ja kära nån, då exploderar tårkanalerna och tår-tsunamin rullar in. Men vänta bara – har lärt mig en del under livets gång och kommer snart tillbaka i gammal form igen, spottar i händerna och säger ”ok – so what, var det allt??”

Vi fortsätter att testa akuten i Stockholm och Berlin

Har ju med tiden blivit en riktig ”akuten-testare” (fast restaurangtestare vore klart roligare och godare..) och när jag nu var i Stockholm förra veckan kunde jag för första gången testa akuten i Täby. Hade jämmer och elände och mådde fanken och till slut gav jag upp med mitt ”äsch, det går nog över” och på min självaste 73-årsdag tog vi bussen till lättakuten i Täby Centrum. Somliga vet hur de ska fira sina födelsedagar..  Väl ditkommen klart positivt överraskad: ingen annan döende före mig, det doftade kaffe, allt var ombonat och mysigt. Fina ljusa, skandinaviska möbler – även stoppade sådana. Det har jag aldrig skådat på en tysk akut.. Läkaren tog genast emot mig, beskådade eländet och fällde diagnos och skrev ut penicillin. Sen tog vi bussen hem och firade min födelsedag med ett glas vin.

Sen tillbaka i Berlin blidde eländet inte bättre – efter 2-3 dagar skulle allt bli bra igen enligt läkaren i Täby. Hm.. Efter en natt med aj-aj-aj sjönk moralen på lägsta nivån och i vargtimmen beslöt jag mig för akuten. Denna gång tog jag St. Hedwigsjukhuset i Mitte. I väntrummet hängde en ung engelsk gosse och jag och eftersom inget hände lade vi oss ner på de plastöverdragna, hygienska, trista sitsarna och slumrade lite.

Den unge läkaren, som var klart trött av nattjouren, ville bli av med mig för jag var ett för ”komplicerat” fall och ville lägga in mig. Ja, vem vill ha komplicerade fall så där efter ett nattjobb? Om man lägger in tanten blir man av med henne och behöver inte få Ågren. Han avlöstes av en vaken och morgonpigg kollega, som lät mig gå hem med löfte om att ”inte försvinna” så att mitt fanskap kunde iakttas och – förhoppningsvis – åtgärdas.

Och vad är testresultatet? På lättakuten i Sverige kändes det som att komma hem till moster Inga i Östergötland, mysigt inrett, mjukt, varmt, vänligt och kaffedoftande. Bra för den sargade själen. På akuten St. Hedwig var det kallt och plastklätt – antagligen hygieniskt men ack –  icke bra för den lilla sargade själen.. Och nu har jag 3 diagnoser att välja på – tar den bästa tror jag..

Bild lolostock/fotolia

Här ligger inte mammorna på latsidan..

Karnevalen är viktig i Tyskland. I Berlin så där lite lagom viktig – särskilt när man är vuxen och lite allmänt hämmad. Men för barnen är den oerhört viktig. En skoldag med lek, spel och godis istället för tragglande av pluttifikationen.

Ett av mina barnbarn bestämde sig för att gå som taxichaufför. Föräldrarna grubblade genast på vad de gjort för fel, för alla flickor vill gå som prinsessor. Förra året var alla snödrottningen.. Men nej, denna unga dam som chaffis. Och mamman satt uppe hela natten och fabricerade denna taxibil, som får mig att sjunka djupt ner i skammen,  när jag tänker tillbaka på mina torftiga karnevalsbidrag när mina barn var små. Och ändå blev de så fantastiska människor.. Min styvmor kallade sånt ”självbevarelsedrift”.

Observera även gosedjurens säkerhetsbälten.. Måtte detta underbara barnbarn få ha en härlig karnevalsfest i skolan..

 

Pensionar i berlin eva strickler

I Berlin får gamla ha roligt!

För er som inte är med i FB här en artikel ur pensionärstidningen Här och nu och skrivet av Eva Paulsen:

”I Berlin får gamla ha roligt!”

Cecilia Stickler har levt längre i Tyskland än i Sverige. På bloggen ”Den svenska pensionären i Berlin” filosoferar hon om livet som ”pangis” i den tyska huvudstaden.

– När jag är i Sverige är jag tysk, men här känner jag mig mycket svensk! Säger Cecilia Stickler, som bott i Tyskland i snart 50 år.

Den pensionerade domstolsöversättaren hälsar välkommen i lägenheten i centrala Berlinstadsdelen Wedding, ett stenkast från murens forna gräns. 1964 tog den då 19-åriga Stockholmskan ett sabbatsår efter studenten för att läsa konsthistoria i Berlin. Kärleken fick henne att stanna kvar och under åren har hon hunnit med att bo i Göttingen, Aachen och Frankfurt. Till lägenheten i Berlin flyttade hon för fem år sedan, efter att ha skilt sig för andra gången i livet.
– Två gånger gift och två gånger skild. Sedan räcker det, säger hon med ett skratt.

Träffsäkra kåserier
Humorn är ständigt närvarande, både i samtalet och i det ljust och modernt inredda hemmet, där vykort med citat som: ”Män? Om jag vill bli besviken spelar jag på Lotto”, eller ”Ur skärvorna av mitt liv bygger jag en discokula och dansar under den” dyker upp lite varstans. Den är också en röd tråd i Cecilia Sticklers två bloggar som hon skriver på svenska och tyska. Med både djup och träffsäkerhet behandlar hon allt från dejting som ”pangis”, som hon kallar det, till åldrande, skilsmässor, knepiga grannar och tyska matbutiker. De svenska kåserierna har hon samlat i en bok med illustrationer av dottern Sophie. Men bloggandet har också lett till något mindre önskvärt.

Två gånger gift och två gånger skild. Sedan räcker det.

– Ja, jag har fått en liten stalker. Det är en man som skickar anonyma vykort till mig från olika håll i världen. Vackra kort i guld där det står sådant som ”I love Cecilia”. Sist var det från Rumänien, ”Dracula hälsar”, stod det, berättar hon utan en tillstymmelse till obehag.
– Äsch, det där oroar mig inte ett skvatt. Jag är inte rädd för så mycket, konstaterar hon.

Vardagen ger stoff
Oräddheten är något av Cecilia Sticklers signum. Efter flytten till sin nuvarande bostad fick hon snart grannarna att lyfta på ögonbrynen med sina försök att få ordning på kvarteret, som är ett av Berlins mindre bemedlade.
Som medlem i kyrkorådet, skolföreningen och kvartersrådet, ombudsman på ett vårdhem och skribent i stadsdelstidningen får hon också gott om material till sina kåserier. På Cecilia Sticklers blogg finns både segrar och nederlag i kvarterspolitiken humoristiskt skildrade, som den gången hon gav grannarna spader genom att ställa ut allmänna utemöbler, eller en segdragen kamp för bättre gatubelysning.

Det är så skönt i Berlin, för här får man vara som man är.

– När jag kom hit tyckte de att jag var så konstig för att jag gick runt och plockade upp skräp och slängde i papperskorgarna. Jag är lite av en revolutionär verkar det! Men jag tycker det är orättvist att detta ska vara ett nedgånget område när det är så centralt och grönt, säger hon.

Mer att göra i Berlin
Lite gammaldags kan det vara i Tyskland och Cecilia Stickler uppfattar det som att svenska pensionärer är mer aktiva och sportiga än sina tyska motsvarigheter. I Berlin däremot finns det mer att göra för människor i alla åldrar, menar hon.
– När min gamla skolklass var på besök i Berlin var vi ute och dansade, gamla och unga och familjer på samma ställe. Sådant finns inte i Sverige, berättade de. Jag vet en man som jag brukar se ute som säkert är 100 år gammal och liksom sveper över dansgolvet, säger hon och fortsätter:

– Det är så skönt i Berlin, för här får man vara som man är. Det är väldigt tolerant. Jag skulle kunna gå ut i pyjamas och ingen skulle höja på ögonbrynen. Här får man ha roligt när man är gammal!

  • Tyskland för pensionärer
    Enligt EUs statistikbyrå Eurostat lever 21 procent av de tyska äldre under fattigdomsgränsen, vilket innebär att de lever på mindre än 60 procent av en medelinkomst.
    I Natixis årliga undersökning Global Retirement Index för 2016 hamnade Tyskland på sjunde plats på listan bästa länder att pensionera sig i (Sverige tog plats fem). Höga poäng inom områden som livskvalitet och materiellt välbefinnande vägde upp de låga omdömena om tyska pensionärers finansiella välstånd, som mättes vara på nivå med långt mindre utvecklade länder.

Pensionar i Berlin cecilia stickler
Cecilia Stickler trivs i Berlin.

Handla i Berlin för 111:e gången..

Är nere på REWE snabbköp och handlar och har betalat och försöker nu – hur dum får man vara? – att stoppa ner plånboken i ryggan innan jag plockar ihop mina varor. Har ju bara två händer liksom.  Efter mig kommer en kvinna och hennes varor börjar nu rulla ner och glatt blanda sig med mina. Eftersom snabbköpet är ett av de få i Berlin, som har en sån där lyxpinne, som delar upp det hela där varorna landar, flyttar jag snabbt den så hennes varor rullar ner i andra fåran. Hon väser ilsket åt mig ” Och Gudars, nu måste jag böja mig över för att komma åt”.

Hon går om mig vid utgången och försöker relativera det hela med att ”Det var väl inte så farligt”. Jag måste ha sett otroligt fåraktig ut vid hennes väsande. Ibland är jag liksom inte beredd för Berlincharmen och har inte aktiverat alla attackvapen.. Jag svarar med, att det är så otroligt att handla i Tyskland och försöker lägga ut där lite. Man kan ju försöka få folk att förstå att det kan vara annorlunda.. Som svar får jag ”Tyskland, alltid Tyskland! Men flytta tillbaka dit där ni kommer från då!”

På eftermiddagen tänkte jag mig ett uppiggande biobesök och säger till tanten i kassan att jag vill ha en biljett längst bak i mitten. Hon surrar något om inte mitten och försöker se på hennes top secret skärm vad hon menar. Inte mitten? Sitter jag då bakom en pelare och ser nix? Då fattar hon eld, river skärmen åt sig så jag inte kan se och gastar åt mig med orkanstyrka ” Jag sa INTE mitten! Det är INTE mitten!”. Tittar på henne som en tom fågelholk och säger trött ”Ja, ja, det är Berlin-charmen antar jag” Svaret blir ett näbbigt ”Ja, det är det!” och ett elakt flin.

Såna dagar är jag bara såååå trött på Berlin.. men det kommer andra dagar också..

Min granne

Att jag har olika grannar har jag redan skrivit om – har berättat om min gräsliga skvallerbyttagranne, som är så gräslig att man inte ens skulle skriva om honom, men idag berättar jag om en annan, en gammal, sjuk man. Han hänger alltid en liten påse med jul- och påskgodis på mitt dörrhandtag.

Igår träffades vi i porten – han oroligt ”Hur är det med dig? Din cykel var borta hela natten!”. Jag parkerar alltid min cykel vid en lykta utanför porten (cykeltjuvar – big brother is watching you!). Han hade tittat och tittat och varit orolig. Och jag? Jag fick sent på natten bilskjuts hem av en kär väninna och lät min gamla rostiga cykel övernatta vid tunnelbanestationen. Det känns skönt att någon bryr sig så jag kanske inte behöver ligga och bli till en mumie i min lägenhet en dag. Jag blev så rörd att jag smekte han gamla skäggiga kind och sa ”Tack min vän”.

Cineastfest!

Just nu är alla cineasters julafton i Berlin. Från 9-19 februari visas 400 filmer – naturligtvis originalfilmer. Vilket är en lyx  för  oss här i Tyskland – här dubbas det utan nåd och ena dagen är t.ex.  en röst Maryl Streeps röst och nästa dag är samma röst Scarlett Johannsons.  Känns ibland lite motigt kanske. Men jag kanske har tappat min flexibilitet under livets gång..

Juryn delar ut 8 priser – det allra finaste är Guldbjörnen. Igår startade man med filmen ”Django” och innan den började (fick lite lagom ljummen kritik) minglade allt och alla vilt runt på den röda mattan. Damerna i tunna, tunna kläder vid 7 minusgrader men som salig mor sa ”Ska man vara fin, får man lida pin”.

De svenska bidragen är:

Upp i det blå av Petter Lennstrand

Sameblod av Amanda Kernell

Loving Lorna av Annika och Jessica Karlsson.

För att komma över en biljett gäller att kunna stå i kö och vänta tålmodigt men en äkta cineast gör det. Och eftersom alla hotellrum rusar upp i skyn när något är på gång i stan – jag tror det kallas kapitalism? – går det också bra att kinesa hos kompisar på en iso-matta.

Plakatet med björnen är mitt favvo-plakat..