Kategoriarkiv: Allgemein

En bön..

Gode Gud förlåt mig min egoism men låt mig inte bli anledningen till ännu en vit cykel till och stor sorg i mitt hjärta över en så ung kvinnas död..

Flugmördare

Egentligen är jag en rätt trist, ordentlig person. Gillar att det är snyggt omkring mig – mina ögon vill ha harmoni och gillar inte en singel-strumpa där, smulor här osv.  Gillar ordning och reda och löning på fredag. Fastän jag bor mitt inne i smeten i Berlin har jag förvånansvärt mycket flugor här – nä, tror inte det är på grund av bristande hygien för jag är rätt ocoolt – ordentlig, faktiskt.. – och den feta, satans flugan surrar  hela tiden irriterande runt och landar äntligen utmattad och majestätiskt  på min IKEA-soffas armstöd. Hämtar flugsmällan – alltid redo på en fast plats för att ständigt vara omedelbart beredd att MÖRDA –  och TJONG dänger jag till och tar livet av den. Djurvänner – ta´t lugnt va..  Men om det var slaget eller det jättestora dammolnet, som exploderade ur min soffa, som tog livet av den vet jag inte. I vicket fall som helst, fluga död och fram med dammsugaren.. Kära nån, aldrig har jag tänkt på att dammsuga soffans armstöd, så nu tog jag snabbt livet av 6 års dammansamling.

Sommar! Va e de???

Vart fan tog sommaren vägen? Eller var håller den hus? Har den gått vilse igen? Ingen GPS?  Förra sommaren var heller inte mycket att hänga i julgranen. Det är nu JULI och frånsett några dagars tropisk-svettig-stön-berlinhetta – glöm fanskapet! Snälla, rara sommar – kom hit till mig.. Jag behöver dig..

Vad gör jag sen?

Vad gör jag sen när mitt smärtmedel inte längre hjälper? När jag klättrat skalan upp – eller är det kanske snarare ned åt helveteshållet – för alla smärtmedel och ligger där som en vissen tulipan? Då önskar jag alla er politiker, som tar ifrån mig rätten att själv bestämma över mitt liv, åt helsicke. Men vem vet – rättvisan kanske finns.. Inte så att jag önskar någon något men ….

Jag i bråk med polisen

Idag var det en stor demonstration av en sammanslutning som kallar sig „Identitära rörelsen.“ Även om de säger, att de inte är det, så är det en förgrening av nynazisterna. De var många, polisen var otroligt många, vi andra var få. De identitära  har som motto, att alla utlänningar ska deporteras.  Har vi varit med om en annan gång, inte sant?

Att de startar i den stadsdel som har 70% migrationsbakgrundsmänniskor – ja, jisses hur får man nu uttrycka sig? – är ju bara det en provokation. I alla fönster hängde våra turkiska, arabiska grannar. En del slog på grytor, vi skrek så gott vi kunde ”Ut med nazisterna”. Stämningen var uppbragt men inte ovänlig. Men så plötsligt ändrade poliserna sin taktik. Vi skulle bort. Långt bort. Genast!  Jag hade cykel med mig, hade många andra också, och då sker inte allt så snabbt, särskilt som vi befann oss i en ”boskapsfålla” som polisen inrättat med en väldigt  smal utgång.

De unga poliserna – de manliga – var stressade. Förstår jag a) de har en Herrans massa saker på sig som väger tungt och värmer b) de är stressade c) kanske inte så bra betalade och skulle hellre sitta hemma i trädgården och grilla, alltså blir de förbannade på den där gamla pensionären med sin cykel och jag dras, knuffas, skjuts våldsamt iväg. En ung kvinna försökte hjälpa mig och protesterade men ack, dövörat var påslaget alltså den ena knuffade mig bakifrån, den andra slet framifrån. Ingen kul situation för en gammal tant.

Men vad som gjorde mig mera förbannad var fakta, att vi som inte ville deportera alla utlänningar, behandlades så brutalt, medan de ”deporteringsvänliga” människorna blev ordentligt ompysslade. Vad fanken – har jag inte rätt att också säga vad jag tycker?! Om jag vore yngre skulle jag kanske ansluta mig till de svarta grupperingarna.. Jag tror inte de vill ha pensionärer, eller?

unteres Bild: # 117910871 fotolia

Murphys lag*

Varför tar batteriet i brandvarnaren alltid slut mitt i natten? Är det Murphys lag kanske?

Jag minns en gång jag passade underbara 130, 132 och 150 cm och eländet satte igång. Där var det förskräckligt högt i taket och nu efteråt tänkte jag, att jag var vansinnig.. balanserande på en stol som snurrade runt försökte jag nå det tjutande eländet. Jisses om barnen vaknar och mormor trillar och slår sig fördärvad  i förskingringen på en skärgårdsö.. Och den brandvarnaren pep inte – den tjöt som ett bomblarm.. Mycket effektiv. But I did it!!

I natt började den i mitt lilla vardagsrum. Nu har jag tack och lov inte högt i taket – ja här kan klackarna slås i taket – om jag inte bara vore så vissen nu för tiden – men okey,  mäter fortfarande – om jag sträcker ordentligt på mig – nästan – 177 cm..  Fram med den lilla stegen och upp i taket. Fanskapet går inte att röra, jag vrider, verkar logiskt, jag drar och är nästan redo att ta mejsel och hammare och bända upp eländet. Måste man vara Hulken för att kunna öppna den? Pip-pip-pip. Och så plötsligt lossnar den och jag faller sen i säng igen och tänker: ”Nä, snäll, börja inte brinna i natt va.. i morgon köper jag ett nytt batteri..promise”

* ”Om något kan gå snett kommer det att gå snett, och vid sämsta möjliga tillfälle.”

PS. Jag lyckades ha sönder den..

Stå upp!

Vi talar om våld hemma mot kvinnor. Bilder på blåmärken, sår och elände. Lätt att sätta fingret på – det finns klara bevis. Du kan få plats på skyddade kvinnohus med dina klara bevis. Men hur är det med det psykiska, stilla våldet, som finns  mer än man tror? Det syns inte, man får inga synliga blåmärken. Kan man få blåmärken i hjärtat kanske? Det stilla, ständiga psykiska våldet.

Du är inget
Du är dum
Du är ful

Sen det långdragna straffet med icke-beaktande, surande, isande kyla, korthet. Straffet kan pågå länge, länge och sen igen avlösas av

Du är inget
Du är dum
Du är ful

Sen rullar det på tills ditt självförtroende är långt under nollpunkten. Och en dag reser du dig upp och går mot ett fritt nytt liv, där du lär dig

Du är någon
Du är klok
Du är vacker

Så stå upp och stå emot!

Förpackningar

Den här lilla eländiga förpackning, som ser lite mesig ut, höll på att driva mig till ett stilla vanvett i morse. Insvetsad i någon slags stenhård hårdplast, tätt, tätt, tätt så man med bästa vilja inte lyckades pilla in en sax och få en början på förpackningsslakten. Måste jag ha en motorsåg för att öppna en leten, sketen förpackning nu för tiden?

Den lilla och stilla lyckan

Ett par andra 130 cm (har ju lyckan att ha två sådana)  kommer springande emot mig på skolgården. I vimlet av hoppande, springande, lekande barn märker jag henne inte först. Men så känner jag ett par armar slås om mig, ser ett sandigt och svettigt huvud (30 grader ute), med en upplöst fläta, där hårspännet gett upp kampen.  Ett par glittrande ögon ser på mig och jag hör 130 cm säga: ”Mormor, jag älskar dig”. I detta ögonblick finns inget finare, inget underbarare…

Vart tog moralen vägen?

Sitter och tittar på  Expressens reportage om det fruktansvärda, som hände i Manchester i natt. Jag kan klicka på en bild för att få höra och se ett reportage. Men innan jag kan det, måste jag genomlida en annons, om hur du istället för att släpa hem vattenflaskor, så kan du fixa vattnet själv hemma.  Glatt, bullrigt och ”humoristiskt”. Sen –  POFF– är du mitt inne  bland 22 döda  och mer än 50 skadade– de flesta barn och ungdomar.  Just like that.. Kära du som är ansvarig låt pengarna och aktieägarna inte bestämma.  Det finns  något som heter moral. Hur skulle du känna det om det var dina barn?