Kategoriarkiv: Allgemein

När havet blev stumt..

IMG_3853

Var på min efterlängtade „semester“ (ja jisses, får en pensionär egentligen också säga att den har semester?? Man har ju semester varje dag – kan man ju tycka.. ) på Mallorca. Hotellet låg precis vid strandkanten (ingen bred och fet motorväg mellan oss och havet.. puh..) och rummet vätte till det underbara Medelhavet (hade tur som en bofink –  slapp rum till parkeringsplatsen). Redan tanken på att somna in till ljudet av vågorna gjorde mig lycklig. Sängdags – ut med hörapparaterna – och sjönk ner i de ljuvligt stärkta hotellakanen och den mjuka kudden, balkongdörren vidöppen och NU – NU skulle det njutas vågskvalp. Och vad hände? Dödstyst! Upptäckte nu för första gången : Utan hörapparater – inget ljuvt vågskvalp.. Kändes som i en film, där man glömt sätta på ljudet. Våg efter våg och allt så tyst, så tyst..

 

Om att INTE ha sex på en tågtoalett

Förr i världen i alla fall var det med på varje Bucket List att ha sex på flyg/ tågtoaletter. Jag har liksom inte förstått njutningen i det – men har ju också missat det, så jag kan väl inte uttala mig – för jag tycker dessa eländigt, illaluktande, kvava små och snubbiga utrymmen mestadels är superäckliga. Men jag är kanske lite petig också.. Okey – vid min ålders höst är sex på en tågtoalett ändå inget att tänka på men jag hade andra – pensionärsanpassade –  äventyr på en sådan.

Var ute och flög igen efter min hjärtkatastrof och var på grund av alla mina krämpor, som jag lyckats samla på mig, så var jag utrustad med  stödstrumpor ända upp – inte såna där små fjantar som bara går till knäna, nä äääända upp. Smala, trånga fanskap. De kloka herrarna och damerna  i vitt har förmanat mig – ALDRIG glömma dessa, om jag vill överleva flyget. Och för att man inte skulle se hemskheterna, så tog jag på mig ett par långbyxor. KLART FEL!

Nedkommen till Moder Jord igen satt jag sedan några timmar på ett österrikiskt tåg och det kliade och kliade och tänkte att, nä, nu måste det bli slut på tortyren och klev in på toaletten. Ca. 1 (en!) kvadratmeter och på den kvadratmetern finns även toan och handfatet. Fattas bara lianen, som man måste hänga sig i för att få plats. Där stod jag nu och balanserade på ett ben (vilket bara det i min ålder inte är så lätt som en plätt) och försökte kliva ur byxbenet och samtidigt rädda det från att sen trilla ner på golvet, som inte längre var så där toppen, och samtidigt hålla fast mig lite för det är slingriga linjer där i bergen. Sen gällde det att fortsätta att balansera stående på ett ben– för ville inte sätta mig på toan, som inte heller var så där jättekul längre – och försöka dra av stödstrumpan. Det hade i alla fall inte hjälpt, om jag satt mig, för det fanns ingen chans på att sträcka ut benet rakt en gång. Ni som haft en sådan stödstrumpa vet att de SITTER SOM GJUTNA. Slit och dra och balansera och plötsligt – pang – släpper eländet taget.. Lyckades. Sen in i byxbenet igen och samma procedur igen med andra benet.

Svetten lackade men ut steg en lycklig pangis utan stödstrumpor, som kliade som tusan.

Bild mathiasener/fotolia

 

 

Inte min dag idag..

Försöker gå in på min online-banking och ta mig fan, de har ändrat allt och kräver en Bank-ID! Vad fan är nu en Bank-ID?? Jag ringer dit (på den tyska heliga söndagen) och kommer fram för jag har även ett businesskonto (Det ni! De andra vanliga dödliga kan vänta tills i morgon..) och får höra att ”jag fått flera meddelande om detta”, men som vanligt har jag inte brytt mig om att läsa alla deras meddelanden – alltså skylla sig själv. Men nu ansöker jag genast om Bank-ID och enligt den vänliga herren med Sachsendialekt (vilken är en av de minst vackra dialekten i Sverige? Ja – just den motsvarar den..) talar om att jag kaaaanske kan få det om en VECKA! Jag som måste ändra pengar hit och dit (låter som om jag har mycket men det låter mera än det är) och ska resa lite och framför allt måste jag betala in min skatt. Och tänk – det finns fortfarande möjlighet att antichambrera på ett postkontor och mot en hutlös ockersumma betala med en gammalmodig postanvisning.

Är klart inte min dag idag! Och i morgon köar jag på ett postkontor..

 

Gamla tanter och mobiler

Min volum – eller kapacitet, eller vad fanken det nu heter –  på min mobil tog slut – nåt sånt kallas det visst. Du får ett meddelande ”att du använt för mycket bla-bla-bla och att extra kostnader uppstår”.  Steg modigt in på Telekom för att diskutera ärendet. (Hur dum får man/jag vara, för att tro att man/jag fixar den diskussionen??!) En ung man ser på mig, som om jag vore världens åttonde under, och  förklarar att ”Oh kära hjärtanes, jag har ju bara 1 vad vet jag”, alla andra människor har ”4 vad vet jag” (hur har jag kunnat överleva med bara ”1 vad vet jag”???!!)  och det kan åtgärdas mot en extrakostnad av EUR 5 i månaden. Tänker att ok – kör för det! Knapperi i tangenterna och allt var fixat och han hivar fram ett papper, där jag ser att jag ska skriva på, att jag förlängt mitt kontrakt med 24 månader. Nu hör jag alla larmklockor vibrera och dånga – ding-dång – akta´re, jättefarligt, vad skiver du på?? Jag försöker minst 3 ggr – koncentration nu Cecilia! – att få den unge mannen, som nu klart börjar bli lite otrevligare i tonen, att förklara för JAG FATTAR DET BARA INTE…Där hjälper inte studentexamen, studier och annat tjafs – det är STOPP!

Som en gammal istadig ko sa jag,  att ”Nej, skriver inte på, var snäll och ta tillbaka de där ”3 extra nåt” och den suck som kom från den unge mannen måste ha hörts i hela Berlin. Gudars, gamla tanter, SPÄRRA INGÅNGARNA!! Och när jag gick ut och glatt förkunnade att jag kommer tillbaka, när jag har konsulterat min tålmodiga och förstående svärson (som förhoppningsvis inte lurar på mig några 24 månader ”nånting”), såg han faktiskt inte alls glad ut och skönt att inte veta vad han mumlade över gamla tanter.. Förstår man varför??

Att inte våga lita på sin kropp

Kära gamla kropp, vi har nu varit kompisar i snart 75 år och frånsett vissa svackor, där du gett mig skrämselhicka, har vi trasslat ihop våra öden ändå (tja, vi hade ju inte så mycket annat att välja  på, va..).  Men nu efter mitt hjärtstopp och efter att ha fått känna på hur det känns att vara död, har jag liksom slutat lita så där riktigt på dig. Du bär dig lite konstigt åt och jag vet inte riktigt var jag har dig. (Nä, jag vet – det vet ingen…)  Och den där maskinen, som dom satt in i mig, den ger ju heller inga myskänslor precis. Nu ska jag snart ut och flyga ensam  – för första gången efter D-Day och vet inte varför det känns lite osäkert. Men kära gamla kropp – samla ihop dig nu och uppför dig ordentligt! Kan jag lita på dig?

Bild mathiasesner/fotolia

A must to have??

A Must-to-have??

Ser i en tidning att jag kan köpa en liten grej, som jag kan spänna framför och mellan brösten på mig när jag sover för att, som annonsen säger, ”förhindra att brösten glider åt sidan när du ligger på sidan.” ”Om du bär ”La XX” varje natt, så kan den motverka, att du får de där sovskrynklingarna, som uppstår mellan brösten!!” Nu vet jag vad som gick fel i mitt liv – har ”skrynklingar” mellan brösten och bara för att jag inte visste att detta under fanns – äntligen kan vi rädda världen inför detta gissel..

Antar att jag inte får kopiera bilden av undret, så nu får du ta fram din fantasi… och bilden ovan är phyZick./fotolia

Skruvlock och korkar..

Ni som känner mig vet, att jag inte – eller bara lite… –  är fishing for compliments, när jag pratar om att bli äldre. Jag tar förfallet rätt så stoiskt tycker jag och eftersom jag inte är ute på ”marknaden” längre, so what med mina rynkor och gäddhänget. Fast okey – i ärlighetens namn,  så där riktigt tjusigt är det ju inte och ser med avund på de så otroligt fräscha persikohyungdomarna och på Jane Fonda (80 år!!!!)  och tänker, men varför i Herre Göta namn uppskattade jag inte det där, när  även jag en gång var rynk- och gäddhängfri? Pah!

Okey, har upptäckt att lock och sånt har blivit väldigt svåra att få upp. Har skaffat mig en sån här ytterst praktisk manick, som  även löser den  mest stenhårda skumpaflaskkorken – inget är så frustrerande, som när man förväntar sig ett gott glas skumpa, att bli sen sittande där på torken… Men har märkt, att duschskummet och deodoranten – båda i skumspray, hoppas inte ozonlagerförstörande..förlåt.. – också har blivit oövervinnerliga och har inte kraft att trycka ner knappen med en hand så där, utan måste lägga ifrån mig allt och ta till båda händerna. Oj, oj, oj… När jag är ute på stan och köper en liten behändig vattenflaska och inte har min undermanick med mig, vänder jag mig av erfarenhet genast till den unge mannen/kvinnan, som sålt den, och säga ”Lilla vän, skulle du kunna…” och ler så där riktigt tanthult och får flaskan öppnad (och kanske en liten vänlig klapp på tantkinden)..

Förgänglighet..

Vi är fem kvinns mellan 70 och 80 ute på ön Valentinswerder i Berlin. Sommardagen är overkligt  ljuvlig, det doftar lind och det blåser en lagom bris från sjön. Vi sitter i skuggan och pratar och skrattar. Skvallrar lite så där fram och tillbaka som kvinns alltid gör  tills frågan ställs ”Var vill du vara begraven?”. Genast uppstår en livlig diskussion om för- och nackdelar med gravar hemma och borta och nästan alla har en familjegrav att trilla ner i sen. Nästa fråga ”Och tänker du bli en urna?” utlöser diskussion om rent praktiska ting. Ja inte kan man ta med likkistan i bilen upp till Sverige, hur är det med urnan, kan man ta med den på flygplanet? Vi skrattar och fnittrar åt den vansinniga diskussionen och samtidigt känner jag personligen en röst viska bakom mig ”Förra gången slapp du undan, men vem vet, snart är det kanske dags igen..”. Och från sjön blåser den ljuva junivinden och linden susar och doftar och fem glada 70+are tar ett glas bubbel till och skålar för livet som vi alla älskar så och som rinner så fort iväg!

Bilder # 72871878 Hößler Fotolia och # 51716925 aleciccotelli Fotolia

Inte kacka i eget bo..

 

Det finns visst ett ordspråk som lyder så men tänkte i alla fall fundera lite över om inte tyskarna ändå inte är lite krångligare än vi svenskar… kan räkna upp mängder av kunder som vill få intyg, betyg och annat översatt till tyska av mig och tyska myndigheter, som kräver ditten och datten  och datten och ditten och den RUNDA STÄMPELN – som är ett sakrileg här – som jag som domstolsöversättare har rätt att använda. Pah!

 

Men nu till detta: köpte ett band med en sån där förslutningsmanick/
spänne, som jag inte vet vad den heter men som du ser på bilden. Till detta band med förslutningsmanicken/
spännet medföljde denna bruksanvisning, stor som en dagstidning och fram- och baksida. Allt för att förklara hur man använder den här lilla manicken… Men det känns ju stort att leva i ett land där man UTAN BRUKSANVISNING lyckas klara av det stora undret förslutningsmanick/spänne… Pah, känner mig topp!!