I detta mitt kära land – Tyskland – gäller det att hålla tungan rätt i mun när man har handlat bakelser. De förpackas – tätt, tätt och exakt utmätta för att skivan ska räcka till (och ibland räcker den inte riktigt till och de hänger lite utanför kanten och ja då är kladdet garanterat..) – på en liten pappskiva som enligt konstens alla regler sedan packas in i tunt eländigt papper. Detta tunna eländiga papper funkar som läskpapper och suger sig fast i bakelserna, som ofta har något fruktigt på sig.

Sen gäller det att hålla denna lilla pappskiva rakt och horisontellt på handflatan framför sig och balansera hem (särskilt kul när det regnar..). Man får inte ha något annat att bära för då kan det sluta riktigt, riktigt illa.

För helsicke – om jag nu förlustar mig med bakelser, då betalar jag gärna någon slant till – inbakad i priset och slippa be för att nådigt kanske få – för att få en vettig förpackning och slippa det kladdiga haveriet. På ”fina gatan” , ja där får man naturligtvis en kartong, som vi alla känner till i Sverige, men ack, bara där. Alltså lär vi oss här i Tyskland – bakelsekartongen är syndig lyx!!