Författararkiv: c s

Lyckokänsla

 

Det känns som om jag svävar lite, de annars så tunga fötterna är lätta – vardagens gnetiga petitesser kan inte nå fram till mig. Den här lyckokänslan var det länge sedan jag kände – ja, när var det egentligen? Fyllde 75 år och bestämde mig för att det får bära eller brista – (bristandet skulle bli på sparboken menar jag) – jag ville ha en FEST och en fest där jag är HUVUDPERSONEN! En fest och samla de vänner runt mig, som ligger mig nära och som jag tycker om, som värmer mig. Det blev en fest och en underbar sådan! Det kändes som om att frottera sig i positiva känslor. Där var ingen som jag – borde – bjuda in utan bara de som jag ville ha runt mig. Mina barn, barnbarn, familj, vänner, gamla, unga i en salig glad röra. Skrattande ansikten, prat som steg till taket, skålande. Ansikten, som det var länge sedan jag såg, vi fann varandra igen, de som jag ser ofta men inte ofta nog. Löften att nu, nu ska det inte dröja så länge igen. Varma kramar, en underbar känsla. På kvällen blev det Clärchens Ballhaus med de ”närmsta sörjande” dvs. familj, barn, barnbarn och tillresta. 75åringen upp på dansgolvet, bara lyckokänsla, upp med armarna mot taket och högljutt med in i reprisen ”I will survive” (som för mig har dubbel betydelse). Föll lycklig ner i min säng och tänkte att livet, ja livet är underbart i alla fall och lycklig över mina vänner, min familj och en kram av barnbarnet..

Hjälp internet har lobotomerat mina barnbarn!

Har inte suttit barnvakt ett tag och nu fick jag äran att passa raringarna en kväll. 9 och 11 år gamla. Förr i världen när jag kom, mottogs jag redan i hallen med ”Oh kan vi inte spela ….” och om det inte var Monopol var det väl ok, för mot det är jag allergisk. Har traumatiska minnen, där jag alltid satt med el- eller vattenverket och andra ”billiggator” och resten av familjen raddade upp sina feta kapitalisthus på Strandvägen och liknande. Dessutom tog det timmmmmmmar… Sånt sitter djupt..

Modern, som begränsar datorspelen strikt,  försvinner ut och datorerna kommer genast fram. Och vem är jag att bråka om sånt??  Vet inte hur många datorer och plattor, som det finns i det huset. Ser dem ligga överallt. Och med plattornas framtagande försvinner mina barnbarn in i sin spelvärld. Mina försöka ”Kan vi inte spela lite back-gammon?” når inte ens fram. Ok tänker jag, då sätter jag på TV:n. Men icke säger Nicke att det går, för alla mina barn har naturligtvis Netflix och för att få igång eländet, behöver man minst en masters från Teknis och dit kom jag aldrig (utom när jag ska ta Roslagsbanan ut till Näsby Park.. närmare än så blidde det inte). Försöker kommunicera med barnbarnen ”Snälla, sätt på eländet, vad som helst, vill bara inte sitta här rätt upp och ner till midnatt och stirra på väggen” men mina böner når inte fram i cybersmogen, så det blev alltså väggen till midnatt och hade gott om tid att tänka på mina synder.

Fråga mig inte hur jag lyckades separera barn och datorer för att få dem (barnen) i säng.. Tror jag sjönk ordentligt på poppis-skalan..

Bild Strichfiguren.de/fotolia

Läkarsamarbete – vad är det??

Har ju, som ni vet, en massa strul med hjärtat, som ju faktiskt haft sådana effekter att jag damp i backen och var död, alltså för mig inga petitesser. Okey, nu springer jag inte omkring med en skylt som säger ”Varning! Har ditten och datten”..

Fick min tredje blåskatarr efter julen (ja, ja, räkna på du, det är bara ca. 30 dagar och tre blåsisar.. stön..) och nu fick jag ett nytt antibiotikum, efter det att man kikat vad det är för elakingar, som strular i mig. Det är fredag och nästa vecka har vi skollov i Berlin – alltså på fredag eftermiddag sitter alla läkare i medelåldern på motorvägen på väg till skidsemestern. Läser den kilometerlånga lappen om död och elände, som ligger i paketet och SE DÄR!  Om man har ditten och datten så är det FARLIGT, FARLIGT, FARLIGT.. Försöker ringa praktiken, telefonsvarare ”Vänligen hör av er om en vecka igen” (en vecka!! Där hinner jag dö flera gånger till dess..).

I alla reklamsnuttar säger man här ”Fråga din läkare eller apotekare” Alltså ringer jag till apoteket och ”Oh nej, inte kan de svara på så svåra frågor”.. undrar vad fan de gör under sina studier egentligen.. Bara rulla piller och kladda ihop salvor? Alltså sitter jag här med min ihärdiga blåskatarr och ett paket piller och tänker ”vad gör hen nu då?”. Och  har hen tur som en bofink, så har dottern en kompis, som är kardiolog och som måste jobba på sjukhuset medan alla åker skidor och han hemsöks på fredagkvällen och får svaret att ”ok, försök, du har ju en ICD (det är en i mig inbyggd defibrillator) som sparkar igång dig om du tuppar av och gå på måndag och låt någon (ja vem då?? Alla är ju bortresta??) göra ett EKG”.

Undrar bara varför specialistläkarna här inte kan ha koll på vad patienten kanske också har? Att jag inte bara är ”Blåsan Stickler” som kommer in genom dörren även utan ”Ditten-och-datten-Stickler”.. Varför ska jag gamla tant behöva ha järnkoll på allt för att överleva läkarvetenskapen?? HÄ??

bild Sara Berdon/Fotolia

PIN-elände

Jag är så dum så att jag har mina konton på en bank, som är (erkänt) töntig och oflexibel till max här i Tyskland men ids inte ändra allt, så jag får väl skylla mig själv. Gjorde två överföringar till Sverige, men de ligger bara där och latar sig på nätet och pengarna har inte kommit iväg ännu och Kronofogden ligger i startgroparna. Icke förstå – alltså ringer jag – FÖRSÖKER JAG RINGA – dit… På det numret, som jag har som ”affärskund” – japp, lilla jag affärskund! –  finns det fyra alternativ, men det verkar inte finnas någon levande person bakom något av de där numren. Alltså försöker jag med alternativet ”Spärra kort” för tänker, att där borde väl någon vara hemma och se där – tur som en bofink en dam med en dialekt – som klart inte har vunnit och klart aldrig kommer att vinna någon skönhetstävling – förklarar att hon bara kan prata med mig om jag har min tele pin. Herre min Skapare, tele pin, vad är det av alla satans pin, som hen har och framför allt VAR är den?? Försöker lirka för det är ju en allmän fråga och hon behöver inte gå in på mitt konto. Men det blir kalla handen och NJET! Jag rekommenderas gå in på en filial – hjälp, de som står där bakom disken säljer ditten och datten men inte mycket mera, och i den där glasburen, som hör till bankavdelningen, sitter alltid en uttråkad medarbetare och pillar på sin  telefon och för att få antichambrera där, måste man ha en tidsbokning och för att få  den, får jag väl spela ryska roulett på de där eländiga numren – se början – igen. Dessutom kräver de  i detta landet säkert bevis på vem jag är sen fem generationer tillbaka, bevis på mitt medborgarskap och mitt ädla demokratiska sinne. Ger upp och försöker ringa i ett annat ärende, ett annat nummer. På grund av alla telefonkunder: ”Var vänlig och ring senare!!”. Vill helst vråla FAAAAAN..

PS1. Är det möjligt att jag borde öva mig i tålamod??

PS 2. Var nere på filialen och en mycket barsk äldre dam – hur länge arbetar man egentligen?? – hjälpte mig på typiskt berlinbarskt sätt till rätta så det blir väl att krypa till Canossa..

Illustration: Sophie Herken

En försynt fråga från en lite obstinat tant

Har någon mer av er undrat över att flytande rengöringsmedel har såååå stora öppningar? Nästan 4 cm!!! Lösningen är lätt flytande, skulle alltså perfekt passa i en liten öppning men så här går det till: Hen kanske vill svabba gol/ göra rent badrum och vill ha lite XXX i vattnet och öppnar flaskan och swoschar till lite och se där – halva innehållet är redan i hinken. Tjo flöjt! Oj, inte skulle det väl kunna vara så att allt är kalkylerat och så menat av tillverkarna? Nej, men inte kan väl människor vara så beräknande? Eller?? Skrev för flera år sedan till ett av de ledande företagen, det där som slutar på bokstaven x, men den obstinata tanten bevärdigades inte ens med ett svar..

Varför?

Ärende till Leopoldplatz i Wedding. Inte Berlins finaste kvarter men ändå.. Det bor människor där också.. Där  drabbades jag återigen – och det händer ofta nu för tiden – av en otrolig beklämning, som lägger ett betongblock på mitt bröst. Nästan överallt ligger/sitter människor – ja människor – nu ute i vintern på trottoaren. De ligger där ibland med en liten eländig pappskiva under sig för att försöka hålla kylan lite borta och ibland utan, direkt på asfalten. Idag uträttade på Leopoldplatz en kvinna – medelålders –alla sina behov stående i en hörna. Med den karakteriska infallna överläppen. Betyder = inga pengar = inga tänder längre. Vi ser och vi ser ändå inte..

Och de där ute är inte alltid bara Östeuropéer – som om just de inte vore värda något bättre. Minns bilder jag förr såg från t.ex. Indien och fattigdomen där och det kändes utopiskt – och tack och lov såå långt borta… Nu är det inte längre utopiskt och såå långt borta. Så länge som det i varje hörna ligger en människa på en eländig pappskiva och sover ute under vintern är vi inte alls bättre. Varför tycker vi att det är nästan ”normalt” och att det – i det här rika landet – inte riktigt angår oss – frånsett att då och då ge en slant? Jag vet själv inte hur jag ska förhålla mig och är rädd för att bli avtrubbad. När hände vad i deras liv? Samtidigt så oändligt tacksam för att livet – hitintills – har besparat mig detta elände..

Bild 190749670 Fotolia srdjan

 

Hälsningar från Berlin..

Här ser man först hur man löser problemet ”för-kort-stupränna” – okey, visserligen ”provisoriskt” men det provisoriska har nu hängt där några år. Och vem bryr sig? På Berlinvis – Ingen..När det regnar gäller det att inte hamna under den..

 

 

 

 

Man tager vad man haver.. Snöflingor faller även ibland i Berlin och barnen i grannhuset har genast skrapat ihop snön till denna ca. 20 cm höga snögubbe som redan ser rätt trötter ut.. Men som jag alltid säger ”Det är inte segern utan deltagandet som räknas!!”

 

Blind Date med 2019

Hur högt stiger man i poppisskalan i grannskapet, när man smäller av flera serier nyårsraketer på nyårsdagsmorgonen klockan 5.45? Bara en stilla undran. Mig spelar det ingen roll, jag var ändå uppe i vanlig ordning men alla som festat natten igenom, skålat i skumpa och lovat varandra nyårslöften, som håller maximalt en natt (har lång erfarenhet..) och nu sussar sött?  Kära granne och raketsmällare – Ibland är det kanske inte så där riktigt lyckat med att vara individualist.. Men till mina kära läsare säger jag i alla fall: Önskar er ett bra nytt 2019. Det känns liksom lite skrämmande med en sån här blind date med ett nytt år men det SKA bli bra! Still going strong..

Toapapper

 

När slutade man egentligen perforera toapapper ordentligt?!? Okey, vi pratar här om normalpapper, inte lyxutförande i kashmir, dun och 10 fluffiga lager..  Det var en underbar uppfinning – nu har toapappret blivit  never ending så att säga. Sitter på den lilla toan – om den är så pass ren att hen överhuvudtaget kan sitta – och bänder armen bakåt – varför sitter de där jätterullarna ofta så konstigt långt bak? – och lirkar och lirkar och försöker hitta början på pappersrullen (visioner om tejprullar där man aldrig lyckas att få en hel bit svävar genom min svettiga hjärna..), hittar en snutt och  drar – och drar och drar. För att få slut på det rycker jag till och till slut har jag en lång smal papperstarmbit som  sorgligt dinglar från den där satans jätterullen. Vad ska jag med det eländet till?? Snälla – perforera igen – även billigare och ofluffigt toapapper!!

Principer

En mig mycket kär person har principer – och fasta sådana, här velas inte. Frågade hur hennes kompis har det just nu och får ett ilsket, grymtande svar: ”Vet jag väl  inte – är SUR på X” Empatiskt – och lite nyfiket – förhör jag mig om anledningen till krisen och får svaret: ”Det vet jag inte, det har jag glömt – men ÄR SUR!!” Skönt när man är principfast..

Bild PhyZick Fotolia