Författararkiv: c s

När livet befinner sig i fritt fall

Livet marscherar på och allt känns bra. Våren kommer, solen skiner, knoppar brister – ja kära Karin Boye –allt är perfekt. Och på 1 minut slås denna idyll sönder. Ett telefonsamtal från läkaren efter mitt sjukhusbesök, som talar om att, ”ja, det är positivt, jag har XXX”. Tar  som gammal sekreterare intresserat emot vad han säger, tackar artigt, önskar en trevlig helg och lägger på. Okey, för honom är det en struntsak – det finns de, som har det värre och ”det värre” är vardagspudding för honom. Hörde riktigt hur bråttom han hade att komma hem till sin familj och slippa alla tjatiga patienter. Lite stolt i rösten i alla fall över att de hade diagnostiserat rätt, vilket inte hade varit helt glasklart. Bravo, skulle jag klappa honom på huvudet kanske och klistra en guldstjärna i boken?

När jag lagt på luren börjar det mala och slänger mig på datorn och googlar så den nästan går varm. Och vad jag läser är klart inte roligt. Googlar vidare, det blir inte roligare för det. Tårarna börjar rinna – är ju ensam och kan släppa loss. Behöver inte verka stark. Varför nu igen? Räcker en sån satans diagnos inte en gång? Är livet orättvist? Ja klart fall och så skäms jag över, hur jag tycker synd om mig själv, och tänker på alla de, som har det hundra gånger värre och som bär det stoiskt, utan att sitta och gnälla , gnissla och lipa. Här sitter jag och lipar, 73 år? Vad fan vill jag mera? Dags att lämna in. Och dödssynd, nummer vad vet jag, att tycka synd om sig själv. Är nästan lika fult som att berömma sig själv – men det gör jag ju inte i alla fall, så det kanske jämnar ut sig. E vi kvitt nu?

En dotter tar hand om mammavraket, vallar henne runt i solen, ser till att hon äter. Tack underbara dotter! Och fortfarande känns det, som att sitta på en vulkan – dels sprutar tårarna utan att någon behöver säga något, och om någon tillhändelsevis skulle lägga en arm runt mig – ja kära nån, då exploderar tårkanalerna och tår-tsunamin rullar in. Men vänta bara – har lärt mig en del under livets gång och kommer snart tillbaka i gammal form igen, spottar i händerna och säger ”ok – so what, var det allt??”

Vi fortsätter att testa akuten i Stockholm och Berlin

Har ju med tiden blivit en riktig ”akuten-testare” (fast restaurangtestare vore klart roligare och godare..) och när jag nu var i Stockholm förra veckan kunde jag för första gången testa akuten i Täby. Hade jämmer och elände och mådde fanken och till slut gav jag upp med mitt ”äsch, det går nog över” och på min självaste 73-årsdag tog vi bussen till lättakuten i Täby Centrum. Somliga vet hur de ska fira sina födelsedagar..  Väl ditkommen klart positivt överraskad: ingen annan döende före mig, det doftade kaffe, allt var ombonat och mysigt. Fina ljusa, skandinaviska möbler – även stoppade sådana. Det har jag aldrig skådat på en tysk akut.. Läkaren tog genast emot mig, beskådade eländet och fällde diagnos och skrev ut penicillin. Sen tog vi bussen hem och firade min födelsedag med ett glas vin.

Sen tillbaka i Berlin blidde eländet inte bättre – efter 2-3 dagar skulle allt bli bra igen enligt läkaren i Täby. Hm.. Efter en natt med aj-aj-aj sjönk moralen på lägsta nivån och i vargtimmen beslöt jag mig för akuten. Denna gång tog jag St. Hedwigsjukhuset i Mitte. I väntrummet hängde en ung engelsk gosse och jag och eftersom inget hände lade vi oss ner på de plastöverdragna, hygienska, trista sitsarna och slumrade lite.

Den unge läkaren, som var klart trött av nattjouren, ville bli av med mig för jag var ett för ”komplicerat” fall och ville lägga in mig. Ja, vem vill ha komplicerade fall så där efter ett nattjobb? Om man lägger in tanten blir man av med henne och behöver inte få Ågren. Han avlöstes av en vaken och morgonpigg kollega, som lät mig gå hem med löfte om att ”inte försvinna” så att mitt fanskap kunde iakttas och – förhoppningsvis – åtgärdas.

Och vad är testresultatet? På lättakuten i Sverige kändes det som att komma hem till moster Inga i Östergötland, mysigt inrett, mjukt, varmt, vänligt och kaffedoftande. Bra för den sargade själen. På akuten St. Hedwig var det kallt och plastklätt – antagligen hygieniskt men ack –  icke bra för den lilla sargade själen.. Och nu har jag 3 diagnoser att välja på – tar den bästa tror jag..

Bild lolostock/fotolia

Här ligger inte mammorna på latsidan..

Karnevalen är viktig i Tyskland. I Berlin så där lite lagom viktig – särskilt när man är vuxen och lite allmänt hämmad. Men för barnen är den oerhört viktig. En skoldag med lek, spel och godis istället för tragglande av pluttifikationen.

Ett av mina barnbarn bestämde sig för att gå som taxichaufför. Föräldrarna grubblade genast på vad de gjort för fel, för alla flickor vill gå som prinsessor. Förra året var alla snödrottningen.. Men nej, denna unga dam som chaffis. Och mamman satt uppe hela natten och fabricerade denna taxibil, som får mig att sjunka djupt ner i skammen,  när jag tänker tillbaka på mina torftiga karnevalsbidrag när mina barn var små. Och ändå blev de så fantastiska människor.. Min styvmor kallade sånt ”självbevarelsedrift”.

Observera även gosedjurens säkerhetsbälten.. Måtte detta underbara barnbarn få ha en härlig karnevalsfest i skolan..

 

Handla i Berlin för 111:e gången..

Är nere på REWE snabbköp och handlar och har betalat och försöker nu – hur dum får man vara? – att stoppa ner plånboken i ryggan innan jag plockar ihop mina varor. Har ju bara två händer liksom.  Efter mig kommer en kvinna och hennes varor börjar nu rulla ner och glatt blanda sig med mina. Eftersom snabbköpet är ett av de få i Berlin, som har en sån där lyxpinne, som delar upp det hela där varorna landar, flyttar jag snabbt den så hennes varor rullar ner i andra fåran. Hon väser ilsket åt mig ” Och Gudars, nu måste jag böja mig över för att komma åt”.

Hon går om mig vid utgången och försöker relativera det hela med att ”Det var väl inte så farligt”. Jag måste ha sett otroligt fåraktig ut vid hennes väsande. Ibland är jag liksom inte beredd för Berlincharmen och har inte aktiverat alla attackvapen.. Jag svarar med, att det är så otroligt att handla i Tyskland och försöker lägga ut där lite. Man kan ju försöka få folk att förstå att det kan vara annorlunda.. Som svar får jag ”Tyskland, alltid Tyskland! Men flytta tillbaka dit där ni kommer från då!”

På eftermiddagen tänkte jag mig ett uppiggande biobesök och säger till tanten i kassan att jag vill ha en biljett längst bak i mitten. Hon surrar något om inte mitten och försöker se på hennes top secret skärm vad hon menar. Inte mitten? Sitter jag då bakom en pelare och ser nix? Då fattar hon eld, river skärmen åt sig så jag inte kan se och gastar åt mig med orkanstyrka ” Jag sa INTE mitten! Det är INTE mitten!”. Tittar på henne som en tom fågelholk och säger trött ”Ja, ja, det är Berlin-charmen antar jag” Svaret blir ett näbbigt ”Ja, det är det!” och ett elakt flin.

Såna dagar är jag bara såååå trött på Berlin.. men det kommer andra dagar också..

Min granne

Att jag har olika grannar har jag redan skrivit om – har berättat om min gräsliga skvallerbyttagranne, som är så gräslig att man inte ens skulle skriva om honom, men idag berättar jag om en annan, en gammal, sjuk man. Han hänger alltid en liten påse med jul- och påskgodis på mitt dörrhandtag.

Igår träffades vi i porten – han oroligt ”Hur är det med dig? Din cykel var borta hela natten!”. Jag parkerar alltid min cykel vid en lykta utanför porten (cykeltjuvar – big brother is watching you!). Han hade tittat och tittat och varit orolig. Och jag? Jag fick sent på natten bilskjuts hem av en kär väninna och lät min gamla rostiga cykel övernatta vid tunnelbanestationen. Det känns skönt att någon bryr sig så jag kanske inte behöver ligga och bli till en mumie i min lägenhet en dag. Jag blev så rörd att jag smekte han gamla skäggiga kind och sa ”Tack min vän”.

Cineastfest!

Just nu är alla cineasters julafton i Berlin. Från 9-19 februari visas 400 filmer – naturligtvis originalfilmer. Vilket är en lyx  för  oss här i Tyskland – här dubbas det utan nåd och ena dagen är t.ex.  en röst Maryl Streeps röst och nästa dag är samma röst Scarlett Johannsons.  Känns ibland lite motigt kanske. Men jag kanske har tappat min flexibilitet under livets gång..

Juryn delar ut 8 priser – det allra finaste är Guldbjörnen. Igår startade man med filmen ”Django” och innan den började (fick lite lagom ljummen kritik) minglade allt och alla vilt runt på den röda mattan. Damerna i tunna, tunna kläder vid 7 minusgrader men som salig mor sa ”Ska man vara fin, får man lida pin”.

De svenska bidragen är:

Upp i det blå av Petter Lennstrand

Sameblod av Amanda Kernell

Loving Lorna av Annika och Jessica Karlsson.

För att komma över en biljett gäller att kunna stå i kö och vänta tålmodigt men en äkta cineast gör det. Och eftersom alla hotellrum rusar upp i skyn när något är på gång i stan – jag tror det kallas kapitalism? – går det också bra att kinesa hos kompisar på en iso-matta.

Plakatet med björnen är mitt favvo-plakat..

En liten väska vid dörren?

För 45 år sedan hade jag en liten packad väska stående vid ytterdörren. Packad med det allra nödvändigaste för dagarna på BB – på den tiden fick man ligga och gona sig där i en vecka -. Alltid beredd att gripa tag i den och hasta iväg till BB när fostervattnet gått.

Nu 45 år senare planerar jag som ensamstående – ja, ja, skyll mig själv! – återigen kanske att ha en liten diskret och  packad väska stående  – kanske inte vid ytterdörren direkt men lätt att hitta för den vänliga själ, som då sagt sig vara beredd att undsätta mig i katastroffall. Innehållande det viktigaste som hen behöver vid en  leverans till akuten. Nu väntas inga små knytten längre, utan snarare skröplighet. Och av erfarenhet vet jag nu att det inte är roligt att ligga där utan tandborste, kam och en lite fräscha underkläder och vem vet, kanske lite rouge och läppstift, för att pigga upp sig själv och sin egen moral. För att inte tala om telefonladdaren – kris och katastrof att ligga och iaktta hur mobilen laddar ur och det bara blir rödare och rödare.. Då är jag ingen människa längre!

Vi fortsätter att testa akuten i Berlin

 

Kära vänner – nu var det dags igen – föll som en torr, gammal fura och drämde i tinningen i backen och glasögonen flög iväg i två bitar och som blodförtunnande patient blödde jag som en gris. Var på väg med 130 cm till skolan och de arma skärrade 130 centimetrararna fick göra sitt intåg i skolan med en blödande mormor utan glasögon i hampan.  Lovade att överleva till kl. 15,30 då avhämtning skulle vara.

Min husläkare rekommenderade omgående akuten på telefon – har man överlevt en blodpropp i hjärnan ska man kanske inte hyttla med sitt öde och säga ”äsch, inget att bry sig..”. Alltså Charité Mitte – aldrig igen! Nu tog jag på hans rekommendation det Judiska sjukhuset i Wedding. Kan jag bara rekommendera! Och antingen hade jag tur som en bofink eller vad vet jag – jag var klar på 1,5 timme. De ni!! Pah!! Omplåstrad, sydd – aj.. i tinningen -, datortomograferad och en bekyttad läkare, som undrade, om jag hade någon hemma. Nähä, det hade jag ju nu inte längre, frånsett 130 cm, som jag hade över helgen. Fick stränga order om ett  omedelbart inkommande om jag mådde illa, fick ont i huvudet eller blev vimsig. Så vimsig som jag känner mig skulle jag väl stannat kvar antar jag

Så natten har överlevts – låg och funderade på om jag skulle slita upp 130 cm i nattsärken och ta med henne OM det skulle skära sig men hade varnat grannarna och de lovade att ställa upp utifall allt.

Så nu väntar jag på mina nya glasögon – 3 veckor!! – bara för att jag inte vill ha glas, tjocka som flaskbottnar och nu har jag mina gamla reservbriller, så nu måste furan hålla sig upprätt tills de nya är färdiga. Blir bara sååå trött på min gamla kropp ibland..

Bild kzenon/fotolia

 

 

Snöundret

Sakta faller snöflingorna i mitt nergångna bostadsområde här i Berlin. De lägger sig vackert över trasig gatubeläggning, över soporna, som någon inte mäktade bära till soprummet och som dumpades nånstans, över hundbajset, som somliga inte orkar böja sig ner och plocka bort. Det blir så vitt och vackert att jag just då gillar mitt bostadsområde.  Storstadsljuden dämpas, känner mig underbart inpackad i en vit dröm.  På tre röda sekunder är de första barnen ute i den cirka 1 cm höga snön. De jublar, skrattar, kastar snöbollar på varandra. Vad underbart, att denna cybergenerations barn fortfarande kan vara barn – trots cyberrymdens makt. Och jag? Jag funderar på att bygga en liten, liten ljusgrotta på min balkong och sen lägga mig ner på golvet så jag kan se den och kan drömma mig bort..

Bild: THesIMPLIFY/fotolia