Författararkiv: c s

Livet på en tysk statlig myndighet

Var igår på skatteverket här för jag inte klarade av kombinationen av deklaration och internet. Eländes elände.. En tysk deklaration går förresten inte av för hackor och jag måste till exempel fylla i ett av formulären på 26 sidor för en skatt som INTE berör mig, alltså ett slags noll-formulär men ska fyllas i..  Här slafsas inte hit eller dit.

I vilket fall som helst, tänkte att nä, jag ska i alla fall FRÅGA skattmänniskorna om de kan hjälpa en gammal tant. På informationen får jag höra att jag ska gå upp till handläggaren på 2 trappor och prata med honom. Oh, låter ju positivt! Får antichambrera!! Knackar på dörren som är låst – inget händer – knackar igen. Klockan är 8:20 och de har börjat jobba klockan 8:00. Kan alltså inte ha brutit samman av arbetet än, va? Frågar i rummet bredvid och får svar att ”Jo, han är där men är på rast”. Undviker att diskutera huruvida man måste ha rast efter att ha arbetat i 20 minuter…

P.S. Lyckades överlista internet och nu är fanskapsformuläret iväg..

P.S. Har själv jobbat inom statlig tjänst så jag tycker jag har rätt att ha vissa funderingar..

Bild: burnoutrudie/fotolia

När livet ändrade kurs..

Jag är mamma till två underbara kvinnor. Okey, de är inga barn längre, mellan 45-50 men i mina ögon och i mitt hjärta mina barn. Barn som under de senaste åren har räddat livet på mig två gånger redan bara genom att vara på plats på intensiven och ställa frågor och kräva. Annars kan man lätt bli borttappad här – inte av elakhet eller okunskap – stressen är omänsklig och enorm.

När jag hämtades tillbaka till real life på intensiven efter oändligt långa och traumatiska dagar nu i höstas och blivit befriad från alla slangar och inte längre var fixerad vid händerna – det vill jag ALDRIG MERA VARA MED OM – , som satte stopp för mina försök att slita ut alla slangar ur min hals, skulle jag – oh lycka – få äta lite kräm av något slag! Ett himmelrike tronar upp sig.. När krämen kommer märker jag att jag inte orkar hålla den lilla skeden, för att inte tala om koppen, att händerna skakar så att det skulle blivit sjöslag i sängen och då tar ena dottern över: Hon matar mig, sked för sked, lugnt och stilla och där ligger jag, mamman som ska vara den starka, som skyddar och tar hand om barnen, och blir matad som ett litet barn. Med varje sked kommer en lugnande ”Allt blir bra mamma, allt blir bra”. Det känns oerhört skönt men det är ju jag som ska vara stark och mamma och ta hand om dem och jag är helt på det klara med att mina döttrar har kommit oändligt mycket längre i karriärlivet än jag ens kunnat drömma om, men ändå…! Varför blev det så här? Varför är det jag som behöver hjälp – jag som ville vara den starka…

Om hon som gick ut för att handla lite, gjorde en avstickare till helvetet och kom tillbaka hem två månader senare

Obs! För den som är trött på mitt eviga jämmer och elände och inte vill höra talas om sjukdomar. Läs det inte!

I början av oktober gick jag iväg för att handla lite födelsedagspresenter till ett älskat barnbarn. Det var inte halt, mörkt eller annat (bara en vanlig katastrofal och livsfarlig Berlintrottoar) så fråga mig inte varför jag föll som en gammal murken fura utan en minsta lilla normala reflex att ta emot med händerna och vad händer väl då? Man landar på huvudet. Näsan bröts och eftersom jag går på blodförtunnande medel blödde jag, så allt såg ut som ett mindre slagfält. Ambulans kom, minns att de sen rättade till näsan (vilket efter käcka tillrop av doktorn kanske skulle göra lite ont och gjorde helvetiskt ont) och sen var jag borta. Hade en ordentlig blödning i huvudet och som vi vet, är det ett slutet system, så det blev att göra en omedelbar nödoperation och att såga av ett lock, tömma blodet, skicka mitt lilla lock till Charité, som har en avdelning som bara  lagrar alla avsågade  locken i Berlin (hoppades att de inte skulle blanda ihop dem eller kanske få ett bättre lock insatt fast det är väl mera hjärnmassan det hänger på..)  och efter nio helvetiska dagar på intensiven fick jag komma tillbaka till livet. Jag kan inte skilja på fantasier, mardrömmar och verklighet, vet bara att det var nio helvetiska dagar där jag svävade mellan livet och döden – och fattar det inte – livet vann…. igen.. Vill HAN inte ha mig än?? Märkte alla slangar, var fixerad vid händerna för jag försökte slita ut fanskapet. Fixera mig ALDRIG mera igen – det är en försmak av helvetet. Försökte göra armarna smalare och tunnare än de redan blivit,  men de som jobbar på intensiven känner sina Pappenheimare..

Efter ett tag släpptes jag löst (så löst som det blir om en val strandar på land – ring genast Greenpeace!) till vanliga avdelningen och mina försök att lyfta en arm eller ett ben några centimeter från lakanet var den dagliga kampen och utmaningen, tanken att kanske en dag kunna stå var utopisk.  Skallplattan fick komma tillbaka till mitt sjukhus och sattes in igen efter det att jag sagt, att om de tänker lägga mig på intensiven efter operationen, vill jag inte vara med längre. Inte en gång till! Då får jag väl leva vidare med öppen skalle (skulle kanske gå vägen, mina älskade döttrar hade redan beslagtagit min cykel, så den faran var i alla fall borta!) De fick också lova mig att inte ens tänka på att peta på mig innan narkosen var i full action– ville bara inte vara med längre.. De höll sitt löfte och när jag vaknade hade jag alltså en stängd skalle igen och slapp undan intensiven. Nu behövde jag inte längre  vara försiktig så att jag inte skulle slå den öppna skallen i något. Undrade sen om de använde sån där expressklister för man kan ju inte sy direkt i skelettet..

Sen var det dags för rehab utanför Berlin. Om de veckorna ska jag inte skriva mycket. Läkare och delvis terapeuter var jättefina, vårdpersonalen hade till största delen övertagits direkt från förra regimen.  Vad då? Störa när de står och röker på balkongen (med skylten ”Rökning förbjuden”) i sina fleecejackor för att man vill något?? I hel…ete heller = Åthutning. Använda ringklockan? Åthutning = är bara till för absoluta, absoluta nödfall..och när det är nödfall, det bestämmer de.. Jag flydde fältet och fick åka hem för att min syster kom till mig från Stockholm. Om man annars är ensamboende släpps man inte iväg utan vidare och det tycker jag är ett fint och socialt drag men hade jag varit tvungen att stanna där längre undrar jag om jag någonsin hade blivit bättre. Så tack älskade storasyster för din uppoffring!!

Nu är jag hemma och på morgonen tänker jag ”Okey Cecilia, vad gör vi idag? Livet väntar (nåja, det som är kvar av det..)!” Senast vid lunchdags är jag lite tystare och på eftermiddagen längtar jag bara till sängen. Så vi får väl se vad det blir av resten av det här livet..

Men framför allt ett stort, stort tack till mina älskade döttrar! Utan er hade jag inte överlevt det hela! Ska man vara ordentligt sjuk behöver man sådan hjälp.. Det hjälper inte att vara snäll och tyst – tvärtom..

bild robert Kneschke fotolia

Tack min Hövding!

Tack min Hövding och tack till er som gav den till mig på min 75-årsdag – utan den hade mitt huvud idag varit mos…Men är man så dum så gamla tanten cyklar till gymmet i storm o regn får hon skylla sig själv (ambulansföraren skrattade o rekommenderade trehjuling.. där fick jag…). Nu fick ena armbågen bara lite stryk. Och från mig ett UPPRIKTIGT TACK!!! Det verkar vara svårt att ta kål på mig …

Finalen på Ikea-dramat

För er som med spänning väntade på upplösningen av Ikea-dramat. DET GICK VÄGEN MEN MED NÖD OCH NÄPPE! Varför? Jo, de hade ingen ”bruksanvisning” i förpackningen men slängde mig på datorn och trollade fram den. Så den fantastiskt duktige unge italienska tandläkaren (vilka öden! Att vara tandläkare och behöva montera Ikea-möbler..) som monterade gjorde det perfekt – och ta mig fan, den äran ska Ikea inte ta åt sig! Har ännu inte grävt ner stridsyxan!! Och på måndag kan jag kanske öppna ett nytt Ikea-drama – då kommer (förhoppningsvis, kanske, om alla makter står mig bi, om alla skruvar är med..) den nya sängen… hohoho…

Fortsättning på Ikea-dramat

Akt 12   Det blir lördag och ingen Ikea ringer – fast de lovat… Antingen lördag eller måndag. Okey, inte ge upp hoppet –det kommer en måndag också.. kanske en måndag full av under..

Akt 13   Det blir måndag och ingen Ikea ringer – fast de lovat..

Akt 14   Tisdag och jag åker spårvagn genom hela Berlin till Ikea igen för man kan som vanligt INTE RINGA DIT!!. Den här gången står vädermakterna mig bi och det är normaltemperatur ute. Väl framme ser jag den unge mannen, som man sagt är ”chef” för den avdelningen. Jag ångar dig – nära explosionspunkten – och jo, han minns mig minsann.. Ja kära nån så tvärförbannad som jag var/är lär ingen glömma mig. Innan han blir chef måste han gå på kursen kundmanagement igen. Den har han klart missat. Lugn som en filbunke ringer han lite hit och dit och undrar när de ska leverera. Jag ”GENAST!!”. Han ”Nähä, det går inte”. Mina andra förslag går inte heller och till slut enas vi om nu lördag. I och för sig skit samma men nu är jag så arg så jag VILL HA SOFFAN OCH IKEA PÅ KNÄ…  Hur naiv får man vara?? Dream about it.. När vi till slut enats om lördag och jag får nya papper i handen väntar jag lite uppfordrande på en ursäkt. En pytteliten ursäkt som ”jag är hemskt ledsen för allt besväret..”  Han tittar på mig och säger kallt ”Vare nåt mera??”- INTE ETT ORD OM URSÄKT – INGET!! Ikea jag hatar dig fortfarande!!

Akt 15   Kommer på lördag. Vi får väl se vilka överraskningar Ikea bjuder på den här gången..

Ikea-drama akt 1-11

Akt 1:   Ta sig genom öken-stek-heta Berlin (och Berlin är stort..) till Lichtenberg med spårvagn utan  AC till min närmaste Ikea och beställa en soffa. Hade gärna gjort det online men när man vill   beställa avhämtning och sånt av den gamla soffa, ja si, då går det inte. Snälla Ikea, lever ni       kvar på stenåldern?

Akt 2:     Oh toppen – leverans redan om 3 dagar!

Akt 3:      Oh, de kommer mellan klockan 7-21! Tja, något annat har man ju inte att göra men   ett löfte om att de på morgonen ska begränsa tidsfönstret lite.. tackar och niger..

Akt 4:    Stora starka gossar släpar upp oändligt stora kartonger och fyller upp min lilla etta.

Akt 5:  Tack och lov tar de inte först med den gamla soffan..

Akt 6:   SKRUVARNA FATTAS!!!!!!!!! Är det ”Dold kamera” här??

Akt 7:   Gossarna telefonerar med Ikea (obs! som vanlig dödlig kan du inte göra det!! Deras Hot-Line är FAKE!) ) och kartongerna packas ihop igen och ner med det hela igen.

Akt 8:     Försöker ringa till Ikea – GLÖM DET – DET GÅR INTE OCH KAN FÖRORSAKA HJÄRNBLÖDNING

Akt 9: Och vad händer nu???????????

Akt 10:  Genom det stekheta Berlin – som fortfarande är satans stort och spårvagnen har fortfarande ingen AC – till Ikea och har lust att slå ihjäl den stackars medarbetaren – som för övrigt var förtjusande -. Krävde knäkrypning av chefen, som tillkallades, men icke säger Nicke, inte ett ord om att ”vi är hemskt ledsna” utan ”Vad då?!? Vi gör ju vad vi kan!! Käften på dig kärring (tänkte han säkert)

Akt 11:    Hem genom det stekheta Berlin – med skruvarna i handväskan – som fortfarande är lika stort och fortfarande ingen AC – och invänta telefonsamtal idag eller måndag.     Tro´t om du vill att det    kommer att funka, ser mig senast tisdag hysteriskt skrikande på Ikea – fast tröst är att det visst ska bli lite svalare ute..

IKEA JAG HATAR DIG OCH SÄGER ALLLLLLLLLLLLLLLLLLLLDRIG MERA!!!

Bild PhyZick/Fotolia

F..n anamma!

Just nu hjälper jag en närstående person att hitta en vårdplats. Personen är gammal, svag och bräcklig men klar i huvudet . Kanske det värsta straffet? I vilket fall som helst, jag har sett flera vårdhem och tyvärr är det även där, som kapitalismen som gäller – ju mer du kan betala, desto bättre blir det. Men okey, inget nytt under månen. Men nytt är för mig hur vi gamlingar fortfarande saluförs. På broschyren till ett företag som har flera hem här i Berlin  ser man ett par, en man och en kvinna, sitta i en soffa och blåsa såpbubblor. Dvs HON blåser och HAN flinar infantilt mot henne. Är det så vi förväntas bli?? Är det dags att köpa såpbubblor nu tro??

PS. Namnen på vårdhemmen är helt äventyrliga, idylliska och Sörgårdensaktiga. Om det hjälper, tro??

Bild matthiasener/fotolia

EU-Systemkollision

Trodde att det mesta inom EU skulle ha nivellerats men icke säger Nicke.. Det där med olika pärmar och hålslagning – har  förstått att det tydligen skulle innebära en total ansiktsförlust om man anpassade sig. So what?

Men även med kuddformat har vi lärt oss att  världen är olika. Tyskarna gillar bamsiga 60×60 kuddar och örngotten anpassade till dessa monster. Vi i Sverige gillar lite mindre och småmysigare,  men IKEA är väl inte den, som är småsint, utan nu finns även örngott i alla storlekar här.

Skulle skaffa mig nya gardiner och köpte dem från IKEA. De är så underbart färdigsydda och lilla hen måste inte skyffla fram symaskinen från längst där inne i skåpet bakom vinterstövlarna, men tro inte att de tyska upphängningssystemen funkar med de svenska! Men som gammal scout har jag nu lyckats kombinera tyska och svenska upphängningssystemet och fått upp dem och gjort min egen lilla EU-konformitet. Lycka!

Bättre sent än aldrig?

I Berlin är det nu tydligen normalt med sommartemperaturer på över 30 grader – med råge – och det medför att jag hänger här hemma i asfaltdjungeln, slö, slapp och likgiltig. Alltså börjar jag stöka runt i datorn och se där, hittar gamla brev skrivna till en för mig då ytterst viktig person och jag blir förskräckt när jag läser dem! Var detta JAG?? Denna krypande, bedjande person, beredd att underkasta mig alla önskemål och botgörelseförslag, späka mig,  bara… Ta-bort-knappen gick varm, förvåningen och ilskan steg – jag?? Ock så undrar jag, vad har blivit av mig under tiden som gått sen dess? Har jag blivit en känslomässig pensionärs-ångvällt som drar fram över andras liv och bara säger ”Här kommer JAG!”? Hoppas inte det och ändå är jag aldrig, aldrig mera beredd att ge upp mig själv så till den grad, aldrig mera beredd att alltid säga ”mea culpa”, aldrig mer beredd att svälja stoltheten för borgfreden och att späka mig. Må fan hellre ta mig!!

Bild Sophie Herken