Författararkiv: c s

Att dö-städa som terapi för att bli frisk

Livet är ibland upp och ner och inte begriper jag mig på det, fast jag nu snart blir 74. Ingen ålderns vishet här inte. Har nu legat ”i flunsan” som man säger i flera dagar (jo, jo, man tager vad man haver). Feber, matt, svimmat, landat på golvet – oh, det var så kallt, och efter en lång kamp lyckats mobilisera krafter att häva mig upp i min sköna, varma säng. Men ok – det var ingen flunsa, det var/är en häftig bronkit, men flunsan låter alltid bättre.

Men nu tröttnade jag på att hasa omkring och lida (på mina 55 qm!)  och i morse hade jag en utmärkt terapiplan – jag satte mig framför mitt ”skafferi”, två IKEA-skåp med allt vad man behöver och började dö-städa. 130 cm kollar dessutom alltid mycket noga, hur länge saker och ting håller sig, och till min skam – jag hade antika förpackningar från 2016, vilket skulle ha fått barnbarnet att rysa av förskräckelse. Mina föredrag om att man visst inte dör, om spagettin är över sitt ”bästa” datum, faller inte på bördig jord.  Den särskilda korgen med sötsakerna hålls under järnkoll och ingen klubba, ingen chokladbit är överårig.

Men där satt jag på golvet framför mina IKEA-skåp (det blev 3 stora säckar) och kände mig genast friskare genom att få dö-städa i mitt skafferi.  Och sände en tanke till min kära Bodil Malmsten och tänkte på hennes kloka ord:  ”Vi som lever är bara döda på semester. Några slags sommargäster”.

Kära Bodil, känner mig genast friskare!

Bild  doozal 01-0044-be-back

 

Svensk sjukvård mot tysk sådan

Idag tänkte jag skriva lite om skillnaden mellan svensk och tysk sjukvård, men bara på svenska.  Vill inte förtörna mina tyska läsare. Kan ju inte alltid klaga och gnissla på allt och alla här… Alltså förstår ni kanske, att den svenska vinner mot den tyska, som sägs vara fantastisk och det är den säkert. Men ack, ack och återigen ack –  den är inte så där riktigt mänsklig. Nu menar jag hur man som vanlig dödlig liten gammal tant upplever sjukvården – ska och kan inte diskutera hur det är rent facklig sett så, bara hur Lilla JAG – med tyvärr stor erfarenhet av sjukvården här i Tyskland – upplevde den svenska sjukvården, som får så mycket stryk i pressen.

De som känner mig vet, att jag drabbades av hjärtstillestånd i början av december. Satt och mumsade god fisk – antar jag, minns inget – på en restaurang i Täby Centrum och vaknade sen upp efter att ha legat några dagar i  koma. Minns att jag såg vänliga ögon, som log mot mig och sa mjukt ”Hej Cecilia, du är på Danderyds sjukhus och vaknar nu upp ur komat, hur känner du dig? Allt blir säkert bra” och en varm och skön hand stryker mig över kinden. Det ljuva väsendet stannar kvar vid min säng och hastar inte bort. Hon talar om vad hon heter och berättar allt, som jag inte fattar, men vad spelar det för roll, hon utstrålar vänlighet och trygghet i min totala förvirring. Ett annat lika ljuvt väsen kommer och berättar, att de TVÅ har hand om mig! Här i Tyskland har två kanske hand om hela avdelningen och måste stressa, som små skållade råttor.

Varje nytt arbetslag kommer på morgonen med ett glatt ”Hej och gomorron Cecilia, hur har du haft det, här är jag igen” och det kändes verkligen som om vi kände varandra väl, vilket är viktigt, när allt annat snurrar runt i huvudet.

Överläkaren som inte alls såg lika ”Jag-är-viktig-klonad” ut som en tysk överläkare gärna gör, satt länge hos mig, pratade och berättade. Och jag var, som man ju i Sverige är, en helt vanlig patient, inte som här, där man delas upp i privatpatienter och vanliga dödliga kassapatienter.  Han slet tillsammans med min svärson, som ett djur med mina tyska försäkringar för att få dit ambulansplanet, som skulle flyga mig tillbaka till Berlin. Undrar vilken överläkare som skulle kunna tänka sig att pyssla och ha tid med detta i Tyskland.. När vi sen skildes åt fick jag två varma kramar av honom – dream about it in Berlin..

Aldrig kändes det som om personalen var jäktad, det kändes som om de hade tid, brydde sig. Och för oss, som bor i Tyskland och som är vana vid stela ”Herr X och Fru X”, som gör det hela så opersonligt – så vill man ha det här, här ska det inte vara såna otäcka intimiteter som duande innan man delat blod och druckit broderskap i gryningen – så kändes det ljuvt att tilltalas med förnamn – ok, i Sverige ju helt normalt men för oss ”tyskar” så ljuvt och ovanligt.

När de satte in min ICD – det är defibrillatorn – i bröstkorgen var det sköterskorna som gjorde det – bara det att en sköterska gjorde det, här skulle aldrig någon annat än Gud-i-vitt få ge sig på detta – så vänliga. De förklarade, sa till när det skulle göra ont, klappade mig när vi var färdiga. En varm och skön filt lades på mig innan de började – så skönt när man är orolig och fryser av rädsla. Vilken omtanke.

Jag skulle önska att den tyska sjukvården fick de resurser, som tydligen den svenska har, att personalen skulle få känslan av att räcka till även här. Alltså 10 points of 10  till den svenska sjukvården!

 

oh Berlin..

Oh Berlin – ibland känns det lite knepigt att älska dig. När jag ser hur man använder en avstängd dricksfontän – som vi med mycket möda och stort besvär fick igenom trots Berlins spariver förra sommaren – som askkopp då brister min kärlek till denna stad och dess innevånare.. Hur i hel…ete är man funtad när man gör så här??

Här är jag igen!

Ja, jag kan verkligen säga, ”uppstånden igen från de döda”. Här är jag igen! Hemma efter som det känns månader. Ok, det hela hände i början av december och nu har vi början av februari. Två månader som känns som år. Men ska inte klaga och ha mig. Har haft tur som en bofink och vet verkligen inte hur jag förtjänat detta..

Dels tröstar, dels oroar det mig det jag läser om hur man blir/kan bli efter hjärtstopp. Allt från krasslig koncentration – ok, den var kanske aldrig i världsklass -, depression, och fanans moster. Jag känner mest av dålig kondition. Har nu varit på rehab och de vitrockade där har hållit långa föredrag om vikten av att RÖRA PÅ SIG, minst 10 000 steg om dagen och en pulskrävande spurt på 30 minuter. Vissa dagar vill det sig liksom inte alls – en sån dag är i dag fast jag har lyckats med 10 000 steg, men den där spurten på 30 minuter, den skulle jag klart inte överleva idag. Oh jag glömde, min ICD skulle väl se till att jag ändå överlever..

Bristande koncentration och kognitiva förmåga bådar illa för mina översättningar. Inväntar en stor klagostorm och kollar och kollar och kollar tills jag blir blind.. Depression är ju heller ingen höjdare  och visst kan jag vissa dagar börja lipa för minsta lilla vänliga ord eller kram, eller om jag kollar på nätet, vad som står om hjärtstopp. Har liksom inte riktigt koll på och makt över tårkanalerna och det kan ju kännas lite skämmigt. Gamla tanten ska stå där och böla.. Men kära vänner, det får ni stå ut med och så underbara som ni alla är och har varit under min tuffa tid, det fixar ni va… Tack alla ni underbara!

Foto matghiassener/fotolia

Hur det är att dö lite grann..

Jag trodde alltid att man såg ljus i slutet av tunneln, att livet passerade förbi, att man hörde himmelsk harpa och trumpeter. Men nu kan jag bidra till diskussionen. Under 11 minuters död är det enda som jag minns – en svart låda. Vet inte i vilket sammanhang, bara en svart låda. Men det kanske är så när man väcks till liv igen – det ”gäller” inte som riktigt död. Och visst har jag flera gånger tänkt, att varför fick jag egentligen inte dö, det är ju en död, som många önskar sig, blir faktiskt 74 år, jag skulle inte kunna sitta och sörja för jag vore ju inte där längre. Men jag har lärt mig att det är egoistiskt av mig, jag har lärt mig att jag har en familj, underbara döttrar och svärsöner, underbara barnbarn, en underbar syster och att det inte är schysst av mig att bara sticka iväg så där.  Utan dessa människor och alla vänner, som önskat mig tillbaka till livet, hade jag gärna dött, men nu har jag lärt mig mycket och tänkte försöka stanna kvar ett tag till..

Är lite orolig för att jag förbrukat all ”tur” i livet: Att sitta och njuta av en god lunch på Melanders superba fiskrestaurant i Täby Center – nästa gång sätter jag mig inte på de höga stolarna, det blev mycket blod på stengolvet, när jag plötsligt bara trillade ner och var död. Att en pensionerad kardiolog från Danderyds sjukhus sitter där och snabbt får igång defibrillatorn, att ambulansen kommer, personalen är kunnig och snabbt får in mig på Danderyds.  Lika kunnig – och så varmhjärtad –  personal kyler ner mig i koma och väcker mig till liv efter några dagar ständigt med frågan ”Hur mycket av hjärnan är förstört?” och med olika bakslag kämpar vi på uppför.  Tack familj som hela tiden satt vid min säng, smekte hand och kind, och ”bara var där”.

Inte orka lyfta ett finger, inte orka vända sig, vilket samtidigt gjorde så djävulskt ont efter att revbenen knäckts av hjärtmassagen.  Hade hela tiden en vision framför mig, hur  Coca Colas jullångtradare körde över mig – så kändes det.  Bara inte behöva hosta vilket man gärna gör när man har en häftig lunginflammation. Inte röra mig..

Så – nu har jag absolverat pliktprogrammet och släpat mig runt kvarteret och efter min rehab som jag ska få börja på om två veckor kanske det blir folk av mig igen. Kanske inte så där riktigt, men lite.. Stort tack till alla, som tänkt på mig..

Foto Datei: #96413985 | Urheber: 2017

Ser man på..

På andra sidan Bernauer Straße (där gick muren en gång i tiden och som finns fortfarande betonerad i många skallar) där de rika, välbeställda och kreativa bor – inte som i mitt nedgångna multikulturella bostadsområde på andra sidan Bernauer Straße, där man principiellt ställer ut allt man inte behöver – ställer man på natten också hemligt ut sin Billy och hoppas på att den har försvunnit nästa dag. Trösterikt att även de rika, kreativa och fina är såna smutsgrisar.. Shame on you!

Berlin – trappornas stad

Om du bor i Berlin gäller det att ha järnkondis i benen. Dvs om du använder kommunala färdmedel. Denna stad är inte bara broarnas stad – trodde du Venedig hade fler broar än Berlin? FEEL! – utan även trappornas stad. Själv är jag kommunalåkande och min favvo är tunnelbanan. Den är punktlig (för denna stads kommunala en sensation..), snabb och när det är den där gräsliga Berlinvinterkylan kryper in i skelettet, varm. Men också för att chefen för detta jätteföretag är en KVINNA! Oh tänk – dessutom har hon, Sigrid Nikutta, FEM barn! Pah!! Och vad är det egentligen för märkvärdigt med det då säger ni svenskar? Jo, sensation i detta land där kvinnsen sitter hemma och med stadig hand håller i mannens karriärstege och max jobbar halvtid. Att hon har en man som är hemmaman är ju ändå lite misstänksamt, eller? Är det verkligen en riktig man?? Tänka sig, en hemmaman i detta hemmafruarnas Heliga land.. Jag gillar henne, hon ser så pigg, pillemarisk och klok ut. Toppen – bravo Sigrid Nikutta!

Men det var trappor jag pratade om. Här är det trappa upp och trappa ner och finns det – bingo – en rulltrappa och har man dessutom tur som en bofink att den funkar och inte att unga raska gossar har gillat att sabba den, då  njuter svenska pangisen.

Ibland finns det hissar – hissar som går när de unga raska  gossarna inte har gillat att sabba dem också- för då ser det mestadels ut så här. Och står du där sen med en barnvagn, rullstol eller rullator– ja då har dåliga odds.. Då blir det till att åka till nästa station och se om lyckan står dig bi där.

 

Efter det att man lyckats hitta lite hjärtproblem hos pangisen har trapporna blivit så jättelånga och jag tar mig flåsande upp och tackar för ledstången – när den är ledig, vi är flera av min sort här.

 

130 cm tar time-out

130 cm och jag tillbringar skollovsdagen tillsammans. Jag har lagt tillrätta ett, som jag tycker, ett  topp-program, överdådig, överprålig julskyltning på KaDeWe, äta lunch efter önskemål, även McDonalds tillåten, en barnfilm – med riktiga människor som spelar, inget pang!! tjofs!! SWOSCH!!. Ser faktiskt lite själv fram emot det. Hade gärna pillat in mer action men tänkte, att bäst att ta det lite varligt. Ingen av barnbarnen är så tända på aktiviteter från mormors sida. Hos några faller inte ens Grips-teatern på läppen.. Till mormors stora sorg.. Istället vill de sitta här hos mig och måla i målarböcker..

Denna ackurata och färgstämmiga mandala producerade 130 cm på sina 6 timmars katharsis.

I vilket fall som helst, vi startar vår dag med att färglägga en mandala. Du vet inte vad Mandala är? Det är, ser det ut som,  indiska mönster (tror jag)  i otroligt många små otäcka fält och de ska ALLA färgläggas.  Vet inte vem som hittat på detta, men det kommer strax efter hjärntvätt och straffarbete, små pyttefält i oändliga antal.  Tänkte att ok, vi STARTAR väl dagen så.. Icke säger Nicke.. Vi satt i 6 (sex) timmar och målade!! Jag beordrades också att måla, det gick inte att komma undan. Bara korta toabesök tilläts. Min mandala såg mycket skämmig ut.

Jag tröstade mig med att det väl var en slags katharsis för dessa stressade barn, som har full rulle hela dagen, kommer hem från skolan vid 17-tiden, sitter vid datorer som pangar och swoschar och tjofsar. Ingen rast och ingen ro. Ingen chans till lite, lite långtråkighet. Action, action, action.  Och ska de dessutom  lära sig mandarin eller företagsekonomi för att kunna lansera ett Start-Up vid 17 års ålder, ja då gäller det att hålla tungan rätt i mun.

Dessa 130 cm hade katharsis i 6 otroligt långa timmar. Mormor kändes sig som om hon kröp på väggarna. Sen gick vi  ut på lekplatsen, hon klättrar och hoppar och mormor med en soppåse i högsta hugg för att rensa upp det värsta och jag kunde återbörda lyckliga 130 cm till föräldrarna.

Kolla vilken perfektion och vilket färgsinne 130 cm har…

 

Tyska posten – stick och brinn..

Kära tyska posten – ja, jag vet, det tycks vara ett absolut ”måste” för mången post i Europa – på bilden ser man halva – HALVA – kön och längst, längst fram där i fjärran ser man disken. Kunde inte fotografera från längst bak, för jag var tvungen att ha ett getöga på min plats, och litade inte fullt på att kompisen skulle släppa in mig i kön igen. Detta elände är på Müllerstr. i Wedding. Väntetid? Fråga mig inte, vill bara glömma eländet… Och när jag sen fått blodtrycket på normalnivå, undrar jag – varför i helvete måste det vara så på posten? Och kom inte och tala om för mig, att jag kan ju gå någon annanstans – för jag kan bara gå dit, JUST DIT, om jag var så oförlåtligt dum och inte väntade hemma från klockan 8-18 för att paketkillen kanske skulle komma..

En-ser-för-djävlig-ut-dag

 

Har en sån där „Ser-för-djävlig-ut-dag”.  För att kolla om jag verkligen ser så risig ut, tog jag en selfie. GÖR DET ALDRIG I SÅDANA FALL!!  Eller ta med en sån där jättelång pinne, så avståndet blir större. När jag tittar på mig själv i spegeln ser jag visserligen rynkor och som jag tycker en normal äldre människa. När jag tar en selfie är jag en enda satans rynkorgie… Jag ser ut som ett magert russin tycker jag.  Varför ser jag mig själv i spegeln på ett helt annat sätt än vad jag ser på en Selfie – in real life så att säga? Sitter det ett hjärnfilter där uppe och säger ”Släpp inte fram den äkta bilden” och skonar mig?. Oh fasa och ute är det antagligen den sista underbara höstdagen och jag sitter inne och gnatar rynkor.. Och kom inte med att rynkor är vackra! Eventuella artiga protester accepteras inte – Jag ser vad jag ser!!

Bild: Sophie Herken