Författararkiv: c s

En liten önskan bara..

Snälla rara Du som bestämmer över allt – får jag komma med en liten, liten profan önskan? Jag vill en gång i livet få komma in på något av de där sjukhusen vi matas med varje vecka här på tysk tv. Och jag sitter på första parkett varje vecka! Var i hela fridens namn har de hittat dem? Inte här i Tyskland för vanliga dödliga i alla fall.. Ok – kulisser, förstår.

Jag har ju under de senast åren samlat på mig en hel del erfarenheter  vad gäller sjukhus. Både svenska och tyska. Men INGENSTANS har jag sett så tjusiga sjukrum – och nästan alltid är det enkelrum (var stuvar de in de vanliga dödliga ”kassapatienterna”??) – supervackert designade och trendigt målade väggar, konst, blommor och till och med tjusiga lakan.

Matbrickorna man ses bäras in har de säkert beställt på en femstjärnig restaurant – sån mat som  serveras finns inte i detta landet. Detta fick jag på julafton här i Berlin på ett sjukhus. .håhåjaja.. 

Och läkarna! Vilka skönheter!! Både hen/han/hon unga, vackra som dagen (men tydligen med all världens erfarenheter, allt klaras av, här dös vare sig till höger eller vänster), tycks ha all tid i världen. Springer uppoffrande i korridorerna och räddar liv.  Sitter också gärna och håller handen på någon väl behövande sjukling och förklarar så att även en vanlig dödlig förstår. Måste nästa gång fästa en lapp på min säng med ”Känslomässigt väl behövande sjukling!!”. Och fast det kanske är stressigt – inget ser så ut. Allt är vackert  – fast blodet skvätter lite hit och dit ibland – och slutet gott och allt gott. Ta mig fan – jag vill in på ett sånt sjukhus när det blir dax nästa gång!

Läkarbilden av kzenon/fotolia

Reparationer a la Berlin..

Hur reparerar man en skada på en gata i Berlin? Jo, gnatig pensionär anmäler det med sin app och påpekar ”fallrisk” ( i Tyskland är fallrisk något som kommer strax efter världens undergång.. Man kan nämligen stämma sig fram till en hel del..). Efter några dagar förses ”fallrisken” med lite rött och vitt band – tills dess att vinden löser upp det. Sen får väl gnatiga pensionären anmäla igen.. Någon som undrar varför den nya flygplatsen fortfarande inte är färdig??

Welcome to Berlin!

Tog tunnelbanan idag in till stan för jag hade egentligen planerat att kika in på ett museum och få lite andlig spis. Glömde att det är påsk och staden är invaderad av turister och de står i km-långa köer även utanför det allra tråkigaste museet. På Bernauer Strasse – där Berlinmurens monument och loppmarknaden Mauerpark  finns och många, många går av och på –var hela perrongen full av förtjusande engelska skolelever och lätt hysteriska lärare. Tåget stannar som vanligt och öppnar som vanligt dörrarna för 10 (max 10!!)  sekunder. Längre verkar vara förbjudet!! Inte hinner dessa förtjusande engelska elever komma ombord på den tiden – fast de attackerar flera dörrar. Och vad gör man i Berlin? Poff – stängs dörrarna och de är hårda och gör satans ont. Har utfört flera egna experiment.  Innanför hysteriska tonåringar, utanför hysteriska tonåringar men läraren och jag attackerar dörren och sliter upp den och lyckas rädda flera lycksaliga.  Och vad då Welcome to Berlin? Minns att jag i London, som ju inte heller är någon mjölkpall precis och där tunnelbanan också har tidtabeller att passa, fick uppmaningen genom föraren ”Come on, hurry up Love”! och han VÄNTADE. I Berlin?  Nix Love, nix kika i spegeln om läget verkar ok. Nej, POFFF igen med dörrarna. Och förlåt och varmt tack till de solitärer, som faktiskt väntar även här.  Kära Berlinare – kan vi inte alla anmäla oss till en liten, liten futtig charmkurs?? Skulle passa som en smäck..

Bild Sophie Herken

Mera tvätt??

Vissa dagar vill man  kasta in handduken. Sen inser man att det bara blir mera tvätt..
Oh, tack kloka människa som kom fram till detta – och mera tvätt, vem vill ha det?? Nä va!!

Varning för gnäll!

Kom äntligen iväg till specialsjukhuset som skulle hjälpa mig. Ingen livshotande sjukdom men en klart livskvalitetshotande sådan. Alltså varför klaga? Väl installerad inser jag att jag klagar på mycket hög nivå. De andra där, de verkligen sjuka, de har anledning att klaga. Inte jag som bara ”Lyx-klagar”. Hopp väcktes, gudarna i vitt  sa att det blir nog bra, vi ändrar det och det och sen bir det tjo flöjt. Jo, första natten blev det verkligen tjo flöjt. Nu har jag en aning om vad det kanske kan betyda att vara på ”avvänjning”. Natten evig, lakanen svettiga (satans plastkudde), sekunderna rör sig långsamt mot den förlösande morgonen och det förlösande och återuppväckande kaffet. Nästa natt lite bättre – alltså – det blir säkert bra?? Nya mediciner, nej, läser inte vad det står om dem, vill inte veta och hoppet, hoppet, att nu, nu blir det bra eller nästan lite bra. Och så – sen är jag på ruta noll igen. Alla löften gick i kras och vet inte om jag är heligt förbannad – på vem?? – eller ledsen.. Är en gnällfia!

Bild Fotolia 233051210

Lyckokänsla

 

Det känns som om jag svävar lite, de annars så tunga fötterna är lätta – vardagens gnetiga petitesser kan inte nå fram till mig. Den här lyckokänslan var det länge sedan jag kände – ja, när var det egentligen? Fyllde 75 år och bestämde mig för att det får bära eller brista – (bristandet skulle bli på sparboken menar jag) – jag ville ha en FEST och en fest där jag är HUVUDPERSONEN! En fest och samla de vänner runt mig, som ligger mig nära och som jag tycker om, som värmer mig. Det blev en fest och en underbar sådan! Det kändes som om att frottera sig i positiva känslor. Där var ingen som jag – borde – bjuda in utan bara de som jag ville ha runt mig. Mina barn, barnbarn, familj, vänner, gamla, unga i en salig glad röra. Skrattande ansikten, prat som steg till taket, skålande. Ansikten, som det var länge sedan jag såg, vi fann varandra igen, de som jag ser ofta men inte ofta nog. Löften att nu, nu ska det inte dröja så länge igen. Varma kramar, en underbar känsla. På kvällen blev det Clärchens Ballhaus med de ”närmsta sörjande” dvs. familj, barn, barnbarn och tillresta. 75åringen upp på dansgolvet, bara lyckokänsla, upp med armarna mot taket och högljutt med in i reprisen ”I will survive” (som för mig har dubbel betydelse). Föll lycklig ner i min säng och tänkte att livet, ja livet är underbart i alla fall och lycklig över mina vänner, min familj och en kram av barnbarnet..

Hjälp internet har lobotomerat mina barnbarn!

Har inte suttit barnvakt ett tag och nu fick jag äran att passa raringarna en kväll. 9 och 11 år gamla. Förr i världen när jag kom, mottogs jag redan i hallen med ”Oh kan vi inte spela ….” och om det inte var Monopol var det väl ok, för mot det är jag allergisk. Har traumatiska minnen, där jag alltid satt med el- eller vattenverket och andra ”billiggator” och resten av familjen raddade upp sina feta kapitalisthus på Strandvägen och liknande. Dessutom tog det timmmmmmmar… Sånt sitter djupt..

Modern, som begränsar datorspelen strikt,  försvinner ut och datorerna kommer genast fram. Och vem är jag att bråka om sånt??  Vet inte hur många datorer och plattor, som det finns i det huset. Ser dem ligga överallt. Och med plattornas framtagande försvinner mina barnbarn in i sin spelvärld. Mina försöka ”Kan vi inte spela lite back-gammon?” når inte ens fram. Ok tänker jag, då sätter jag på TV:n. Men icke säger Nicke att det går, för alla mina barn har naturligtvis Netflix och för att få igång eländet, behöver man minst en masters från Teknis och dit kom jag aldrig (utom när jag ska ta Roslagsbanan ut till Näsby Park.. närmare än så blidde det inte). Försöker kommunicera med barnbarnen ”Snälla, sätt på eländet, vad som helst, vill bara inte sitta här rätt upp och ner till midnatt och stirra på väggen” men mina böner når inte fram i cybersmogen, så det blev alltså väggen till midnatt och hade gott om tid att tänka på mina synder.

Fråga mig inte hur jag lyckades separera barn och datorer för att få dem (barnen) i säng.. Tror jag sjönk ordentligt på poppis-skalan..

Bild Strichfiguren.de/fotolia

Läkarsamarbete – vad är det??

Har ju, som ni vet, en massa strul med hjärtat, som ju faktiskt haft sådana effekter att jag damp i backen och var död, alltså för mig inga petitesser. Okey, nu springer jag inte omkring med en skylt som säger ”Varning! Har ditten och datten”..

Fick min tredje blåskatarr efter julen (ja, ja, räkna på du, det är bara ca. 30 dagar och tre blåsisar.. stön..) och nu fick jag ett nytt antibiotikum, efter det att man kikat vad det är för elakingar, som strular i mig. Det är fredag och nästa vecka har vi skollov i Berlin – alltså på fredag eftermiddag sitter alla läkare i medelåldern på motorvägen på väg till skidsemestern. Läser den kilometerlånga lappen om död och elände, som ligger i paketet och SE DÄR!  Om man har ditten och datten så är det FARLIGT, FARLIGT, FARLIGT.. Försöker ringa praktiken, telefonsvarare ”Vänligen hör av er om en vecka igen” (en vecka!! Där hinner jag dö flera gånger till dess..).

I alla reklamsnuttar säger man här ”Fråga din läkare eller apotekare” Alltså ringer jag till apoteket och ”Oh nej, inte kan de svara på så svåra frågor”.. undrar vad fan de gör under sina studier egentligen.. Bara rulla piller och kladda ihop salvor? Alltså sitter jag här med min ihärdiga blåskatarr och ett paket piller och tänker ”vad gör hen nu då?”. Och  har hen tur som en bofink, så har dottern en kompis, som är kardiolog och som måste jobba på sjukhuset medan alla åker skidor och han hemsöks på fredagkvällen och får svaret att ”ok, försök, du har ju en ICD (det är en i mig inbyggd defibrillator) som sparkar igång dig om du tuppar av och gå på måndag och låt någon (ja vem då?? Alla är ju bortresta??) göra ett EKG”.

Undrar bara varför specialistläkarna här inte kan ha koll på vad patienten kanske också har? Att jag inte bara är ”Blåsan Stickler” som kommer in genom dörren även utan ”Ditten-och-datten-Stickler”.. Varför ska jag gamla tant behöva ha järnkoll på allt för att överleva läkarvetenskapen?? HÄ??

bild Sara Berdon/Fotolia

PIN-elände

Jag är så dum så att jag har mina konton på en bank, som är (erkänt) töntig och oflexibel till max här i Tyskland men ids inte ändra allt, så jag får väl skylla mig själv. Gjorde två överföringar till Sverige, men de ligger bara där och latar sig på nätet och pengarna har inte kommit iväg ännu och Kronofogden ligger i startgroparna. Icke förstå – alltså ringer jag – FÖRSÖKER JAG RINGA – dit… På det numret, som jag har som ”affärskund” – japp, lilla jag affärskund! –  finns det fyra alternativ, men det verkar inte finnas någon levande person bakom något av de där numren. Alltså försöker jag med alternativet ”Spärra kort” för tänker, att där borde väl någon vara hemma och se där – tur som en bofink en dam med en dialekt – som klart inte har vunnit och klart aldrig kommer att vinna någon skönhetstävling – förklarar att hon bara kan prata med mig om jag har min tele pin. Herre min Skapare, tele pin, vad är det av alla satans pin, som hen har och framför allt VAR är den?? Försöker lirka för det är ju en allmän fråga och hon behöver inte gå in på mitt konto. Men det blir kalla handen och NJET! Jag rekommenderas gå in på en filial – hjälp, de som står där bakom disken säljer ditten och datten men inte mycket mera, och i den där glasburen, som hör till bankavdelningen, sitter alltid en uttråkad medarbetare och pillar på sin  telefon och för att få antichambrera där, måste man ha en tidsbokning och för att få  den, får jag väl spela ryska roulett på de där eländiga numren – se början – igen. Dessutom kräver de  i detta landet säkert bevis på vem jag är sen fem generationer tillbaka, bevis på mitt medborgarskap och mitt ädla demokratiska sinne. Ger upp och försöker ringa i ett annat ärende, ett annat nummer. På grund av alla telefonkunder: ”Var vänlig och ring senare!!”. Vill helst vråla FAAAAAN..

PS1. Är det möjligt att jag borde öva mig i tålamod??

PS 2. Var nere på filialen och en mycket barsk äldre dam – hur länge arbetar man egentligen?? – hjälpte mig på typiskt berlinbarskt sätt till rätta så det blir väl att krypa till Canossa..

Illustration: Sophie Herken

En försynt fråga från en lite obstinat tant

Har någon mer av er undrat över att flytande rengöringsmedel har såååå stora öppningar? Nästan 4 cm!!! Lösningen är lätt flytande, skulle alltså perfekt passa i en liten öppning men så här går det till: Hen kanske vill svabba gol/ göra rent badrum och vill ha lite XXX i vattnet och öppnar flaskan och swoschar till lite och se där – halva innehållet är redan i hinken. Tjo flöjt! Oj, inte skulle det väl kunna vara så att allt är kalkylerat och så menat av tillverkarna? Nej, men inte kan väl människor vara så beräknande? Eller?? Skrev för flera år sedan till ett av de ledande företagen, det där som slutar på bokstaven x, men den obstinata tanten bevärdigades inte ens med ett svar..