Att vara allmänt jobbig

phyZick

Tack alla underbara ni, som tänkt på mig när jag var lite okurant. Nu börjar jag repa mig och är så pass kurant, att jag kan gnissla och gnälla lite. Mot min åkomma – som jag lovar att jag snart ska sluta tjata om – finns det nya läkemedel, som enligt sakkunskapen kommer att vara rutin i framtiden. I vilket fall som helst, dessa är nya och min åkomma extremt sällsynt – ingen bra kombination – så jag får av specialistläkaren visserligen receptet på dessa undertabletter (efter läkarens våndande om att sjukkassan kanske kommer att bråka, för de är dyra) – och slipper räv- och råttgiftet Marcumar – men hur jag ska övergå till dessa, dosera högra i början? Hur mycket? Hur länge? Och hur sen? Det är ju inte direkt några trevliga små halstabletter det rör sig om, så det där med att testa sig fram.. hm.. Det vet hen inte och jag skickas iväg med receptet. Väntrummet fullt, läkaren ser panisk ut, svetten lackar. Iväg med tanten bara! Jaha, då står jag där med min lilla lapp i handen och tänker – och nu? Ska jag kanske vika en lite svala av pappret och låta det segla runt lite i det fina höstvädret?  Nu har jag försökt mobilisera sakkunskapen på sjukhuset och hoppas på svar och ska i morgon ,om jag inte hör något, överfalla min husläkare för på fredag MÅSTE jag ha något. Och om de inte hjälper mig lägger jag mig ner och dör lite, men bara lite, helt enkelt. Så slipper alla den där tjatiga tanten.. Och vad är moralen av historien? Ha en alldaglig åkomma helt enkelt – eller ännu bättre, ingen alls..

Bild phyZick/fotolia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*