Läser Ebba Witt-Brattströms ”Århundradets kärlekskrig” och katapulteras tillbaka i mitt liv.

Hon sa:
Att kliva omkring i ruinerna
av ett livslångt förhållande
och misstänka
att där aldrig stod
ett gemensamt bygge.

Hon sa:
Folk talar om olycklig kärlek.
Ha.
Det är en bagatell.
Det verkligt förfärliga är
den isande ensamheten
i halvdöd kärlek.
Innan den äntligen dör
är man själv död.

Ta vara på varandra! Tjingeling,  nu går jag ut på balkongen till solen, sommaren och mina fina blommor och njuter av livet..