månadsarkiv: april 2017

Stängt mellan hägg och syrén


Den skomakare, som en gång hängde upp skylten „Stängt mellan hägg och syrén“ för att få njuta av den allra ljuvaste tiden, skulle inte fått ha något stängt alls i Berlin. Nu doftar den blandade buketten – av en kär vän –  förtrollande hos mig och får mig att minnas min barndoms somrar. Här – mitt i luftförgiftade Berlin..

 

Skönt att kunna vara flexibel

Idag i en specialaffär för att inhandla kompressionsstrumpor (trevligt och skönt varmt nu när sommaren kommer – OM den kommer, börjar tvivla..). Den förtjusande expediten visade mig några i storlek 38-40 och förkunnade vid min rynka i pannan och min tanke om de inte skulle vara för små för mina landgångar 41,5. ”Oh nej, de ger efter med tiden” förkunnade den förtjusande unga expediten. Hm? Om hon hade en storlek större? Ja då blidde det 41-46 (kära söta tillverkare, vad är det för dumheter det här med att dra ihop storlekar? Storlek är storlek och kan inte buntas ihop med en satans massa andra – kom ihåg det!) Mina funderaringar, om de inte vore bättre, kontrades med att ”Ja, de krymper ju lite i tvätten, så det går nog bra”. Skönt när man kan vara så där totalt flexibel – lär man sig sånt när man utbildas till expedit kanske? Tog 41-46.. passar..

Designäventyr

Vacker design är en lisa för öga  och själ, men ibland, ack, lite opraktisk. Hur många gånger har jag inte på ett genomdesignat hotellbadrum stått intvålad och inte lyckats med att locka fram lite  vatten ur den genomdesignade duschen? Ok, är inte målgruppen och får skylla mig själv.

Det är ju inte bara att det är svårt för en normalbegåvad (trodde jag var det..) person, som inte ständigt befinner sig på stylade ställen, att förstå hur man ska lyckas locka fram lite vatten. Nej, dessutom är de slimmade och tjusigt formade och försök att vrida på något där med tvål på händerna.. You lose.. Vad som följer är ett lödderblint famlande efter en handduk.

Idag var jag på hotell Stue – danskt och tjusigt värre. Ville tvätta händerna. Hade tvålat in dem ordentligt i den lyxiga tvålen – gäller att passa på när det bjussas på lyxig tvål – och där stod jag sen som en tom fågelholk. Kollade om det är en sån där kran, som har en fotocell eller vad det kan heta. Inget hände. Jag vred hit och dit, tryckte och drog i den minimalistiska knappen. Himmel och pannkaka! Till slut försökte jag torka av den lyxiga tvålen med de ännu lyxigare pappershanddukarna (kladdigt..)  och i ett sista desperat försök lindade jag den lyxiga papperhandduken om den pyttelilla knappen och inte vet jag hur – men det kom vatten! Att jag sen hade problem med att stänga av är en annan sak, för jag visste ju inte, hur jag lyckats med att locka fram lite vatten. Jag hade glatt lämnat badrummet med en rinnande vattenkran. Kalla mig gärna miljöbov! Sån är jag..

Nästa prövning var dörren. Ett vackert handtag – designat – men inte något direkt grepp att ta i. Går den otroligt tunga dörren ( jisses vad är den gjord av?) inåt eller utåt? Koll av gångjärnen. Alltså inåt. Dra! Men det är bara en konstig metallbit som man inte kan greppa och bara halkar av. Hjälp! Ska jag bli sittande här tills någon kommer? Men med båda händerna lyckades jag sen få upp 3-tons-dörren och tackade min Skapare för mina gammalmodiga handtag och kranar hemma. Kära unga och dynamiska designer – försök själva att fixa knapparna med intvålade händer! You lose!

 

Berlinstress

Men sluta då att jaga mig med blåslampa! Fann i en affär idag en själsfrändinna, som stod och muttrade ilsket, där varorna landar efter det att man betalat. Hon fräste om, att man inte hinner packa ner pengar, varor och allt på en gång och beama sig bort som hela kön står och önskar sig. Vi föll i varandras armar och var rörande ense om eländet.

Innan jag kommer fram till kassan befinner jag mig i sträng givaktställning, ALARM – högsta krisgraden! Har redan trasslat upp portmonnän, snabb koll hur ser det ut med växel (kan ju inte alltid betala med 50 € för att vinna tid – efter ett tag drunknar jag i mynt), har raddat upp mina varor, har också ett eländigt bonuskort, som ska stämplas och alltid håller jag det fel, så det trasslar till sig, sen betala, skicka onda ögat till den som kommer efter mig, som rör om i mina varor, stämpla kortet, packa in pengarna, ner i handväskan, stänga handväskan – när man blivit bestulen på sin plånbok har man lite paranoja – sen slänga sig ner och roffa åt sig varorna och fan tar bofinken om du inte har väskan redo att packa ner dem i.

Och så finns det dagar när jag kanske kommit lite i trotsåldern – jag är extra långsam. Naja, egentligen är jag inte alls extra långsam utan bara NORMAL, och fnissar lite åt irritationen i kön över den där vimsiga gamla pangisen, som bara inte äntligen kan försvinna.. Och nu med mina nya lyckopiller säger jag bara ”Who cares”? Kära, söta Berlinare, stressa inte ihjäl er!

Bild fotolia Tommaso Lizzul

Tendens stigande!

På sista tiden har det varit allmänt jämmer och elände här som ni kanske har läst om. Men det finns två saker som jag har lärt mig:

SYSTER OCH VÄNNER! Tänk vad vore livet utan vänner och min syster – verkliga vänner och min syster, som BRYR SIG? Dessa förfrågningar, telefonsamtal, som försiktigt undrar hur läget är, frågor om vi inte kan fika, ta en runda, snacka lite, hälsa på. De är som balsam på den sargade själen – och kroppen – och oh, vad jag älskar alla mina underbara väninnor och min syster – och de få manliga vänner, som vågar sig på att förhöra sig. Men åtminstone några såna finns. Det där med känslor och sånt – det är en klar kvinnosak. Männen kan istället fixa datorer, bygga ihop IKEA-möbler, rensa stopp i köksslasken. Inte heller att förakta.

LYCKOPILLER! Aldrig trodde jag att jag skulle ta såna – lite blandad nyfikenhet och skräck. Livsfarligt! Man landar på Plattan (för Utom-stockholmare: där strandar de som inte fixar livet). Är en helt fantastisk uppfinning när de äntligen börjar verka – Vad då jämmer och elände?? Icke säger Nicke! Här tas friska tag och  alla nya diagnoser med en (liten) klackspark! Och skulle jag förlora racet? Ok – en klackspark till..

Bild matthiasenser/fotolia