månadsarkiv: april 2017

Berlinstress

Men sluta då att jaga mig med blåslampa! Fann i en affär idag en själsfrändinna, som stod och muttrade ilsket, där varorna landar efter det att man betalat. Hon fräste om, att man inte hinner packa ner pengar, varor och allt på en gång och beama sig bort som hela kön står och önskar sig. Vi föll i varandras armar och var rörande ense om eländet.

Innan jag kommer fram till kassan befinner jag mig i sträng givaktställning, ALARM – högsta krisgraden! Har redan trasslat upp portmonnän, snabb koll hur ser det ut med växel (kan ju inte alltid betala med 50 € för att vinna tid – efter ett tag drunknar jag i mynt), har raddat upp mina varor, har också ett eländigt bonuskort, som ska stämplas och alltid håller jag det fel, så det trasslar till sig, sen betala, skicka onda ögat till den som kommer efter mig, som rör om i mina varor, stämpla kortet, packa in pengarna, ner i handväskan, stänga handväskan – när man blivit bestulen på sin plånbok har man lite paranoja – sen slänga sig ner och roffa åt sig varorna och fan tar bofinken om du inte har väskan redo att packa ner dem i.

Och så finns det dagar när jag kanske kommit lite i trotsåldern – jag är extra långsam. Naja, egentligen är jag inte alls extra långsam utan bara NORMAL, och fnissar lite åt irritationen i kön över den där vimsiga gamla pangisen, som bara inte äntligen kan försvinna.. Och nu med mina nya lyckopiller säger jag bara ”Who cares”? Kära, söta Berlinare, stressa inte ihjäl er!

Bild fotolia Tommaso Lizzul

Tendens stigande!

På sista tiden har det varit allmänt jämmer och elände här som ni kanske har läst om. Men det finns två saker som jag har lärt mig:

SYSTER OCH VÄNNER! Tänk vad vore livet utan vänner och min syster – verkliga vänner och min syster, som BRYR SIG? Dessa förfrågningar, telefonsamtal, som försiktigt undrar hur läget är, frågor om vi inte kan fika, ta en runda, snacka lite, hälsa på. De är som balsam på den sargade själen – och kroppen – och oh, vad jag älskar alla mina underbara väninnor och min syster – och de få manliga vänner, som vågar sig på att förhöra sig. Men åtminstone några såna finns. Det där med känslor och sånt – det är en klar kvinnosak. Männen kan istället fixa datorer, bygga ihop IKEA-möbler, rensa stopp i köksslasken. Inte heller att förakta.

LYCKOPILLER! Aldrig trodde jag att jag skulle ta såna – lite blandad nyfikenhet och skräck. Livsfarligt! Man landar på Plattan (för Utom-stockholmare: där strandar de som inte fixar livet). Är en helt fantastisk uppfinning när de äntligen börjar verka – Vad då jämmer och elände?? Icke säger Nicke! Här tas friska tag och  alla nya diagnoser med en (liten) klackspark! Och skulle jag förlora racet? Ok – en klackspark till..

Bild matthiasenser/fotolia