månadsarkiv: mars 2017

När livet befinner sig i fritt fall

Livet marscherar på och allt känns bra. Våren kommer, solen skiner, knoppar brister – ja kära Karin Boye –allt är perfekt. Och på 1 minut slås denna idyll sönder. Ett telefonsamtal från läkaren efter mitt sjukhusbesök, som talar om att, ”ja, det är positivt, jag har XXX”. Tar  som gammal sekreterare intresserat emot vad han säger, tackar artigt, önskar en trevlig helg och lägger på. Okey, för honom är det en struntsak – det finns de, som har det värre och ”det värre” är vardagspudding för honom. Hörde riktigt hur bråttom han hade att komma hem till sin familj och slippa alla tjatiga patienter. Lite stolt i rösten i alla fall över att de hade diagnostiserat rätt, vilket inte hade varit helt glasklart. Bravo, skulle jag klappa honom på huvudet kanske och klistra en guldstjärna i boken?

När jag lagt på luren börjar det mala och slänger mig på datorn och googlar så den nästan går varm. Och vad jag läser är klart inte roligt. Googlar vidare, det blir inte roligare för det. Tårarna börjar rinna – är ju ensam och kan släppa loss. Behöver inte verka stark. Varför nu igen? Räcker en sån satans diagnos inte en gång? Är livet orättvist? Ja klart fall och så skäms jag över, hur jag tycker synd om mig själv, och tänker på alla de, som har det hundra gånger värre och som bär det stoiskt, utan att sitta och gnälla , gnissla och lipa. Här sitter jag och lipar, 73 år? Vad fan vill jag mera? Dags att lämna in. Och dödssynd, nummer vad vet jag, att tycka synd om sig själv. Är nästan lika fult som att berömma sig själv – men det gör jag ju inte i alla fall, så det kanske jämnar ut sig. E vi kvitt nu?

En dotter tar hand om mammavraket, vallar henne runt i solen, ser till att hon äter. Tack underbara dotter! Och fortfarande känns det, som att sitta på en vulkan – dels sprutar tårarna utan att någon behöver säga något, och om någon tillhändelsevis skulle lägga en arm runt mig – ja kära nån, då exploderar tårkanalerna och tår-tsunamin rullar in. Men vänta bara – har lärt mig en del under livets gång och kommer snart tillbaka i gammal form igen, spottar i händerna och säger ”ok – so what, var det allt??”

Vi fortsätter att testa akuten i Stockholm och Berlin

Har ju med tiden blivit en riktig ”akuten-testare” (fast restaurangtestare vore klart roligare och godare..) och när jag nu var i Stockholm förra veckan kunde jag för första gången testa akuten i Täby. Hade jämmer och elände och mådde fanken och till slut gav jag upp med mitt ”äsch, det går nog över” och på min självaste 73-årsdag tog vi bussen till lättakuten i Täby Centrum. Somliga vet hur de ska fira sina födelsedagar..  Väl ditkommen klart positivt överraskad: ingen annan döende före mig, det doftade kaffe, allt var ombonat och mysigt. Fina ljusa, skandinaviska möbler – även stoppade sådana. Det har jag aldrig skådat på en tysk akut.. Läkaren tog genast emot mig, beskådade eländet och fällde diagnos och skrev ut penicillin. Sen tog vi bussen hem och firade min födelsedag med ett glas vin.

Sen tillbaka i Berlin blidde eländet inte bättre – efter 2-3 dagar skulle allt bli bra igen enligt läkaren i Täby. Hm.. Efter en natt med aj-aj-aj sjönk moralen på lägsta nivån och i vargtimmen beslöt jag mig för akuten. Denna gång tog jag St. Hedwigsjukhuset i Mitte. I väntrummet hängde en ung engelsk gosse och jag och eftersom inget hände lade vi oss ner på de plastöverdragna, hygienska, trista sitsarna och slumrade lite.

Den unge läkaren, som var klart trött av nattjouren, ville bli av med mig för jag var ett för ”komplicerat” fall och ville lägga in mig. Ja, vem vill ha komplicerade fall så där efter ett nattjobb? Om man lägger in tanten blir man av med henne och behöver inte få Ågren. Han avlöstes av en vaken och morgonpigg kollega, som lät mig gå hem med löfte om att ”inte försvinna” så att mitt fanskap kunde iakttas och – förhoppningsvis – åtgärdas.

Och vad är testresultatet? På lättakuten i Sverige kändes det som att komma hem till moster Inga i Östergötland, mysigt inrett, mjukt, varmt, vänligt och kaffedoftande. Bra för den sargade själen. På akuten St. Hedwig var det kallt och plastklätt – antagligen hygieniskt men ack –  icke bra för den lilla sargade själen.. Och nu har jag 3 diagnoser att välja på – tar den bästa tror jag..

Bild lolostock/fotolia