månadsarkiv: januari 2017

Vi fortsätter att testa akuten i Berlin

 

Kära vänner – nu var det dags igen – föll som en torr, gammal fura och drämde i tinningen i backen och glasögonen flög iväg i två bitar och som blodförtunnande patient blödde jag som en gris. Var på väg med 130 cm till skolan och de arma skärrade 130 centimetrararna fick göra sitt intåg i skolan med en blödande mormor utan glasögon i hampan.  Lovade att överleva till kl. 15,30 då avhämtning skulle vara.

Min husläkare rekommenderade omgående akuten på telefon – har man överlevt en blodpropp i hjärnan ska man kanske inte hyttla med sitt öde och säga ”äsch, inget att bry sig..”. Alltså Charité Mitte – aldrig igen! Nu tog jag på hans rekommendation det Judiska sjukhuset i Wedding. Kan jag bara rekommendera! Och antingen hade jag tur som en bofink eller vad vet jag – jag var klar på 1,5 timme. De ni!! Pah!! Omplåstrad, sydd – aj.. i tinningen -, datortomograferad och en bekyttad läkare, som undrade, om jag hade någon hemma. Nähä, det hade jag ju nu inte längre, frånsett 130 cm, som jag hade över helgen. Fick stränga order om ett  omedelbart inkommande om jag mådde illa, fick ont i huvudet eller blev vimsig. Så vimsig som jag känner mig skulle jag väl stannat kvar antar jag

Så natten har överlevts – låg och funderade på om jag skulle slita upp 130 cm i nattsärken och ta med henne OM det skulle skära sig men hade varnat grannarna och de lovade att ställa upp utifall allt.

Så nu väntar jag på mina nya glasögon – 3 veckor!! – bara för att jag inte vill ha glas, tjocka som flaskbottnar och nu har jag mina gamla reservbriller, så nu måste furan hålla sig upprätt tills de nya är färdiga. Blir bara sååå trött på min gamla kropp ibland..

Bild kzenon/fotolia

 

 

Snöundret

Sakta faller snöflingorna i mitt nergångna bostadsområde här i Berlin. De lägger sig vackert över trasig gatubeläggning, över soporna, som någon inte mäktade bära till soprummet och som dumpades nånstans, över hundbajset, som somliga inte orkar böja sig ner och plocka bort. Det blir så vitt och vackert att jag just då gillar mitt bostadsområde.  Storstadsljuden dämpas, känner mig underbart inpackad i en vit dröm.  På tre röda sekunder är de första barnen ute i den cirka 1 cm höga snön. De jublar, skrattar, kastar snöbollar på varandra. Vad underbart, att denna cybergenerations barn fortfarande kan vara barn – trots cyberrymdens makt. Och jag? Jag funderar på att bygga en liten, liten ljusgrotta på min balkong och sen lägga mig ner på golvet så jag kan se den och kan drömma mig bort..

Bild: THesIMPLIFY/fotolia