månadsarkiv: oktober 2016

Faan också!!

by-studioIdag får jag uppföra mig riktigt illa i bloggen och svära som en borstbindare! Tycker jag har nog med vissen skalle som inte vill funka men  idag ökade vi på eländet lite. Någon tog min plånbok i tunnelbanan! Faan också!! Jag som tycker jag är noga med att kolla, aldrig står i rulltrappan utan järnkoll på ryggan och så händer det! Inte fullt alls i tunnelbanan och vad faan – ser inte andra när en främmande pillar på ens rygga?

I vilket fall som helst – borta är den. Stod som en tom fågelholk vid disken till bagaren och trodde hjärtat skulle stanna. Och naturligtvis hade jag hämtat pengar igår och hade ungefär 200 € men tror det värsta är alla satans kort. Har idag hängt på telefonen, spärra kort, begära nya – man är ju ingen människa utan kort. Skulle åka med barnbarn till tandläkaren – passa tid – och stod inför biljettautomaterna som bara tar kort. Alltså tjuvåka och hoppa av när kontrollen kom. Eländes elände och ingen förebild för barnbarnet som inte visste om det skulle fnissa av förtjusning eller gråta över hispig, småkriminell mormor.

rudall30Jaha, nu iväg till polisen, anmäla det, sen iväg och försöka få ut pengar utan kort, nytt årskort. Okey, behöver väl inte tala om hur många satans kort man har.. Och nu kommer jag i framtiden att hysteriskt vaka över min rygga. Faan också!!! Kära tjuv – stick och brinn!! Det var MIN plånbok med surt förvärvade pengar…

Bilder by-studio/fotolia och rudall30/fotolia

En lite annan akutmotagning

saraberdonfotoliaNu har jag hitintills alltid susat och jublat om mina positiva erfarenheter på akuten här i Berlin. Det var på mitt favvo-sjukhus. Nu kommer en annan akut och en liten försiktig varning – undvik akuten på Charité i Mitte.. De är säkert topp med att fixa fram nobelpristagare, berömda kapaciteter men försök inte komma in där som vanlig dödlig med lite ont här eller där. De är erkänt mycket kapabla,  duktiga och berömda och fanans moster, men när en stackare sitter/står där i timmar och väntar undrar man lite över organisationen. Skulle jag – som gammal sekreterare – kanske kunna få hjälpa till att fixa organisationen av ruljangsen där kanske?

Man kommer in i ett väntrum, som klart övertagits av gamla östtyska regimen och sedan dess inte åtgärdats. Trötta och tomma hållare för informationsmaterial slokar dekorativt i det kalla lysrörsljuset. Stolarna och borden är hopplockade från olika ställen – ok, inga krav på design men det sorliga är att de räcker inte på långt när till alla. Och hur kul är det att stå och hänga, när man känner sig som om döden står och knackar en på axeln och undrar om det är dags kanske.

HookVäl inne i de heliga rummen – ack vad jag skulle vilja komma på ett sjukhus där det som ut som i läkarserien här i tysk tv. Där kommer genast snygga och glada läkare springande och säger ”chockrum 1 eller 2” och sen omhändertas man och läggs in på ett tjusigt rum –alltid enkelrum, fina blåa väggar, hotellrum kategori 5 stjärnor. Okey, det var drömmen.

Jag lyckades lägga beslag på en ranglig stol, men när jag kom ut från den första av kanske 4 undersökningarna, hade naturligtvis en annan döende lagt beslag på den. Inne i de heliga rummen så unga och så slutpumpade och dödströtta läkare – kära nån, hur unga är de idag.. Där antecknas vad de vill veta om en på nån slags liten papperslapp, som ser ut som den jag har när jag ska åka till Lidl och handla.  Åkte till den här akuten för min skalle behandlas på det sjukhuset och tänkte, att då har de allt de vill veta på datorn. Men icke säger Nicke, här har man små lappar som man antecknar på och dator – nä… Efter att ha lärt känna flera unga och dödströtta läkare forslas jag upp till datortomografin i en rullstol, som inte har fotstöd längre utan man har bundit en gasbinda tvärs över och på den försöker jag vila mina fötter, så de inte hackas av på färden genom trista, tomma korridorer.

loveDetta Berlins största och mest kända sjukhus har ingen magnetröntgen på kvällar och nätter! Känn på det.. Alltså blev det en datortomografi av läkaren som trodde att även där skulle man kunna se, om jag hade en hjärnblödning eller inte.  Ja, ja, tro kan flytta på berg står det i Bibeln..

Man bestämde sig för att mitt exploderande huvud antagligen inte berodde på en hjärnblödning – vilken hade kunnat varat logisk efter min hjärnpropp och skickades hem med idéen att käka lite mera smärtstillande. Jaha och det gör jag nu och huvudet känns som det inte tänker brisera längre. Vi får väl se hur länge det håller..

översta bilden saraberdon/fotolia andra Sophie Herken

Varför jag redan nu bokat in mig på ett äldreboende – som JAG valt själv.

engammalkvinna

Mittemot mig finns det ett ”äldreboende”. Det är ett trist, grått hus – hela huset ser överhuvudtaget sorgligt ut tycker jag.  Det hjälper inte ens att en del fönsterramar målats röda. Till och med björkarna, som växer framför det ser så där lite sparrisaktiga  ut och vajar och svajar lite trött och sorgligt i vinden. I det där huset bor inte de rika – men i relation till många pensionärer här i Wedding ändå de, som har det bra och lever på ett uns över minimum – och det är inte fett…

På morgonen ser jag en liten karavan av rollatorer, som nu under sommaren sprider sig ut över platsen framför huset. Det är en bilfri plats med sittbänkar, en liten brunn och annan muntration – tack vare Berlins sparhysteri håller allt på att förfalla och gro igen totalt.  De sprider sig runt och jag ser en person sitta på varje bänk. De sitter där hela dagen och tittar till höger och till vänster och till vänster och till höger, när någon går förbi. En del som är riktigt djärva sitter tigande två och två på en bänk, men de flesta sitter ensamma – eller själva som man nu säger. En turkisk farbror med stort vitt skägg sitter ensam och tittar. På bänken bredvid sitter en turkisk gammal tant ensam och tittar. När de tittat färdigt vandrar rollatorkaravanen hem igen.

Och just detta har jag framför mig varje dag och det känns skönt att veta, att jag förhoppningsvis inte ska behöva sitta där på den lite avskavda parkbänken, titta till höger och vänster som dagens höjdpunkt och sen gå upp i min lilla vrå. Jag vill kunna kommunicera med andra – även om vi då alla kommer att vara lite gaggiga men vad gör det, vi märker det kanske inte – få vara med lite mera. Vill inte att dagens höjdpunkt ska vara att sitta där på en skabbig parkbänk och stirra höger, vänster, vänster, höger och på kvällen inte ha sagt ett ord. Om jag så tag mig fan ska lära mig att älska att spela fia med knuff – det är det sånt som man gör på äldreboende kanske – så ska jag det. Huvudsaken inte sitta och långsamt vissna utanför ett äldreboende, slött bligande till höger och vänster, vänster och höger.

foto Tommao Lizzul/fotolia