månadsarkiv: september 2016

Att vara allmänt jobbig

phyZick

Tack alla underbara ni, som tänkt på mig när jag var lite okurant. Nu börjar jag repa mig och är så pass kurant, att jag kan gnissla och gnälla lite. Mot min åkomma – som jag lovar att jag snart ska sluta tjata om – finns det nya läkemedel, som enligt sakkunskapen kommer att vara rutin i framtiden. I vilket fall som helst, dessa är nya och min åkomma extremt sällsynt – ingen bra kombination – så jag får av specialistläkaren visserligen receptet på dessa undertabletter (efter läkarens våndande om att sjukkassan kanske kommer att bråka, för de är dyra) – och slipper räv- och råttgiftet Marcumar – men hur jag ska övergå till dessa, dosera högra i början? Hur mycket? Hur länge? Och hur sen? Det är ju inte direkt några trevliga små halstabletter det rör sig om, så det där med att testa sig fram.. hm.. Det vet hen inte och jag skickas iväg med receptet. Väntrummet fullt, läkaren ser panisk ut, svetten lackar. Iväg med tanten bara! Jaha, då står jag där med min lilla lapp i handen och tänker – och nu? Ska jag kanske vika en lite svala av pappret och låta det segla runt lite i det fina höstvädret?  Nu har jag försökt mobilisera sakkunskapen på sjukhuset och hoppas på svar och ska i morgon ,om jag inte hör något, överfalla min husläkare för på fredag MÅSTE jag ha något. Och om de inte hjälper mig lägger jag mig ner och dör lite, men bara lite, helt enkelt. Så slipper alla den där tjatiga tanten.. Och vad är moralen av historien? Ha en alldaglig åkomma helt enkelt – eller ännu bättre, ingen alls..

Bild phyZick/fotolia

Än lever tanten..

saraberdonfotoliaNu har jag flera gånger tjatat om att vara tacksam för allt i livet men nu är det dags att ta i ordentligt. Vem har sagt, att just jag ska slippa bli en vissen tulipan, att jag ska vara den där glada, pigga pangisen som i reklamen tills de lägger på kistlocket? Vad har de där andra vissna tulipanerna gjort för att bli så straffade? Inget!

Landade på sjukhus – tack vare en energisk dotter, som slet in mig på akuten – med vansinnig huvudvärk. Men jisses, vem vill sitta på akuten och jämra sig över huvudvärk när folk till höger och vänster sitter där blödande och stönande, med eller utan ben och arm? I vilket fall som helst, blev varmt och lugnt omhändertagen, genast in- och nerlagd i en säng och se där – magnetröntgen visade på en trombos i huvudet. Huvudet  – va!! Andra får tromboser i ben och sånt – men jag i skallen av alla ställen. Det visade sig vara en mycket sällsynt sort (3 på en miljon får det och mestadels kvinnor runt 30.. hoho, Du Där Uppe – dags för glasögon? Ursäkta om Du tycker jag är respektlös..) och in kördes jag på intensiven och pumpades full med viktiga saker. Vad gjorde man förr, vad gör någon som lever i Aleppo? Går ut i buskarna, lägger sig och dör? Antagligen..

kzenon-sjukhuslitenMen när eländet står och viskar bakom mig att det kanske kommer och tar mig, då blir åtminstone jag så oändligt tacksam, att jag skulle kunna omfamna varenda läkare, som inte har vett att springa och gömma sig. Mina eviga frågor besvarades mestadels tålmodigt, chefen fann tid att sitta ner på sängkanten och klappa tanten lite på handen men nu, nu är jag hemma, ensam och tänker, oj, oj, oj, hur ska det här gå? Du Där Uppe – du vill väl inte ha mig än, va? Inte än, va..

Foton: Saraberdon/fotolia och Kzeneon/fotolia