månadsarkiv: mars 2016

Proudly presenting – jag vetenskapare!

Hä? Va ere nu då? Nu har lilla jag gått och blitt vetenskapare – de ni! Ibland läser jag artiklar om, att långa forskningsår har gett sensationella resultat och man kommit fram til,l att t.ex. färgblinda har svårt att se färger, att högerhänta inte kan skriva så bra med vänster hand och liknande. Ok – man gör också en massa viktiga undersökningar, vet jag väl, har själv varit gift med två professorer  – först den ene och sen den andre – men när jag läser sånt, tänker jag ”Stööön, det vet väl vilken barnunge som helst..” och ändå flyter massa (EU-)pengar i forskningen och har man sen tur som en bofink, vinkar nobelpriset och man kan få skaka hand med kungen.

matthiasenerBild matthiasener/fotolia

Proudly presenting mina vetenskapsrön: Släpade mig till McFit i morse. Ja, jag MÅSTE gå två gånger i veckan för att inte duka under av dåligt samvete (och dessutom betalar jag ju för det..). Dessutom ser jag det hotande kroppsliga förfallet och det måste motas i grinden.. Lust? Nä, inte ett skit.. Lade upp Brandenburgs konserterna av Bach i min lilla forntida musiklåda. Segt, segare, segast… Tänkte allvarligt på att skippa det hela. Ute sol och vaffö gör jag detta?? Men nej, Cecilia ger inte upp. Letade fram Bonny Tyler – 80-talets motsvarighet till Rod Stewart för honom känner ni väl till i alla fall –  och med hennes Headach och total Eclipse of my heart, se där, jag vevade på  värre, vikterna blev lätta som en plätt och tiden gick och jag kunde sen med gott samvete vända hemåt och glädja mig åt att jag inte behöver gå igen förrän på fredag.

Och va ere med de här då? Jo, jag har gjort den sensationella undersökningen ”Effektiviteten av klassisk musik mot popmusik på gym” baserad på experiment (finns säkert något tjusigt ord för det..) och bevisat att Bach inte är optimalt på ett gym – så nu inväntar jag post från Nobelkommittén..

 

Den objudna gästen i mitt huvud

saraberdonfotoliafoto saraberdon/fotolia

Kära okände vän – jag gillar inte alls att du tycks trivas i mitt vimsiga huvud. Du stör! Stick och brinn! Du gör att jag får ont, det blixtrar och har sig och känns som om jag ständigt har en för liten mössa på mig. Tankarna fnular 18 år tillbaka. Bröstcancer – och då bad jag om några år till och har nu hitintills fått så många underbara år – och hoppas på flera. Man kan ju tycka att efter så många år är allt bingo – men just bröstcancer gillar att ploppa upp efter många, många år och säga ”Trodde du att du vann, va?! Tji fick du!” och då gärna i skelett, lever och hjärna. Nu ska vi inte måla fan på väggen, som man säger och utgå ifrån att det är helt enkla och vanliga ålderskrämpor, som man får ha när man är 72 år. Och utifallatt det inte är det, så hade jag i alla fall en djäkla sjudundrande tur!

Och den grönskande framtid är vår??

trädrot1

I Berlin har det traditionellt alltid funnits väldigt mycket träd. Särskilt i gamla Väst-Berlin där man försökte kompensera naturen runtomkring som fattades oss som bodde där. Och man lyckades rätt bra – Berlin på sommaren är nästan, säger bara nästan, en dröm, för då tänker jag snabbt på Stockholm på sommaren och där ligger vi väldigt, väldigt illa till.. I gamla Öst-Berlin var det lite magrare med trädplanteriet – det ser man fortfarande. Man hade väl annat att pyssla med. Ack ja! Men nu är även träden i gamla Väst-Berlin i fara. Är ett träd lite krassligt och känner sig inte så bra? Har velas inte omkring – snabbt fram med avverkningen och sen ser det ut som vi ser på bilderna. Gräva upp resten? Plantera nytt? Glöm det!

trädrot2

Vad skönt att jag inte lever längre när Berlin inte har några träd kvar längre – med dagens miljöpåfrestningen lär det, tjoflöjt, gå snabbt undan..

 

 

Den dagen kanske också kommer..

Jag har fått det ärofulla uppdraget att vara Fürsprecherin på ett vårdhem. Och vad är då en Fürsprecherin? Fråga mig inte vad motsvarande är i Sverige – faktum är: jag är en slags koppling mellan de, som är på vårdhemmet, deras anhörig och personalen. Om det skär sig kan jag hjälpa till att lösa problem. Eller åtminstone förväntas jag kunna det.. Och där jag har sett problem har de genast åtgärdats. Det ger mig hopp!

tbelFör att förstå, hur det är på ett vårdhem, har jag nu frivillig”jobbat” där några dagar. Att kalla det jobba är väl också att ta i – jag får följa med ett biträde och hjälpa till där jag kan. Mata, vända, vrida, byta ut kisslakan, sträcka nya svala lakan, hämta nya blöjor, kamma tunna och nedlagda hår, hålla en mager, kall, krampande hand, smeka så tunn hud på så magra kindben. Det hela berör mig djupt och jag ber en stilla bön, att jag ska slippa – låt mig falla död ner, när jag ännu kan det, låt mig slippa ligga där och vänta – vänta på vad? Ni alla politiker som berövar oss friheten att själva en dag besluta – undrar hur ni känner när ni ligger där. Jag beundrar personalen, som med värme, tålamod, ömhet sköter sina ”gamlingar”, de lyfter tungt, upp och ner från obekväma ställningar, byter oändliga mängder blöjor, matar, byter – men fortfarande med så mycket ömhet och värme. Varje dag på nytt.. på nytt.. på nytt..

 

foto tbel/fotolia

Bodil Malmsten och sommargäster

Var det möjligtivis någon som ville veta varför jag älskar  – och saknar – Bodil Malmsten?
Den som kan skriva:
”Vi som lever
är bara döda på semester,
nån sorts sommargäster”..
måste bara älskas och saknas..

liefeblitetb