månadsarkiv: februari 2016

Tröst i eländet!!

 

skyltdocka1

 

 

Hav förtröstan i detta förbaskade regnande – det måste komma ett liv efter regnet också! Och kom inte och snacka om att naturen behöver det – jag skiter (lite grand i alla fall) i den (just nu), jag vill inte ha mera regn!

Mitt privata lilla lyckorus..

rödväggwerenzhain

Vet du vad ett lyckorus är? Nä, inte alla-hjärtans-dags-kör. Jag befinner mig nämligen i ett lyckorus just nu. Det bubblar och pirrar av glädje i kroppen, nästan som när jag en gång för länge sedan var kär. Jag har fått chansen att vara med på en skrivarkurs med den ena av mina absoluta topfavoriter (den andra var Bodil Malmsten – kära, kloka, roliga Bodil – jag saknar dig!). Denna favvo-kvinna har jag följt i många år och hon har skrivit sig in i mitt hjärta och min själ – för all evighet. Där har hon ett stort rum..

fönsterwerenzhain

Det hela sker i sommar i ett privat, mysigt, typiskt franskt hus i en liten by i Frankrike där vi 9 kvinns, som brinner för skrivandet, bor och lever ihop. Okey om vi är bra eller inte – so what? Min gudinna har sagt att vi inte ska briljera och för det älskar jag henne och för mycket annat. Så nu blir det slaktfest på alla spargrisar och att suga på ramarna och jag fortsätter att sväva på mitt rosa moln av lycka..

 

Nöjd och lycklig!

 

LoveBild Sophie Herken

Igår blev jag avtackad som ordförande för SWEA Berlin. För mig var det en så gripande tillställning att jag nästan inte kunde sova sen på natten. Inte gripande för att jag avgick, utan för det jag fick uppleva. Ja, jag vet, när såna avgår, så säger man en massa tjusigheter och dem ska man inte tro ett skvatt på. Bla-bla-bla.. Men något gjorde att jag – skeptikern – började tro på, att det jag gjort verkligen setts och uppskattats och varit okey. Och kanske inte bara för att inte någon annan varit dum nog för att göra (häst)jobbet? Jag, som genom två äkta män till slut lyckats tro på vad de två tutat i mig, ”att du kan inget, du e inget”. Okey e klart – e man professor så är man ju klokare än alla andra.. Särskilt än Cecilia, som handlar först och tänker sen. Nu sitter jag här och pyser i min nya malliga självkänsla! Tack mina SWEA-tjejer – snyggt jobbat!!

Igår blev jag myndig..

pionarrangemang

Igår fyllde jag 18 år. Hä? Du som e 71?? Jodå, för 18 år sedan fick jag min – första och förhoppningsvis sista – cancerdiagnos och då förhandlade jag – trodde jag i alla fall – med HONOM där uppe och bad om minst några år till. Och se – jag har nu fått hela 18 år – vilken lycka! Så nu säger jag till DIG där uppe – , TACK och snälla, låt mig få vara kvar här lite till, livet är så underbart.. Ack, ack, människan är aldrig nöjd..

Börjar tro på under..

HookBild Sophie Herken

Men jisses – när kom det en solstråle idag i det här överdjävl..ga vädret?!? Inte sken solen väl – om än så lite, lite.. Jag har nämligen solarlampor på min balkong och de har varit mörka ett bra tag nu (började undra om de kanske inte överlevt vintern…) De – som jag – behöver lite sol varje dag för att funka. Och jag tror jag slutar funka snart, om inte… Och idag när det bara regnat och varit eländes elände lyser de svagt i regnet i mörkret.. Jag börjar tro på under..