månadsarkiv: januari 2016

Öppna fönstret! Eget beröm/egen uppmärksamhet luktar illa..

Här Tyskland finns Linnea som bloggar så härligt från Bayern och sitt liv och den här månaden fick lilla tanten pangis jag vara månadens bloggare. Tack för uppmärksamheten Linnea! Resebloggen om en svensk familj i Bayern http://www.lanclin.com/

Månadens blogg i Januari -DEN SVENSKA PENSIONÄREN I BERLIN.

Varje månad utser jag “Månadens blogg”. De bloggar jag väljer ut är sådana som jag av vilt skilda anledningar själv tycker om att läsa och titta i. Det är bloggar från olika kategorier, skrivna från olika länder men alltid på svenska. Denna månaden har jag valt en utlandssvensk blogg. Den skrivs till och med härifrån Tyskland!

Cecilia kom till Tyskland och Berlin 1967. Hon är pensionär men frilansar som domstolsöversättare och är engagerad i olika intresseorganisationer. Hon är bl. a. ordförande för SWEA Berlin. I sin blogg skriver hon om Berlin och livet där som pensionär.

En svensk pensionär i Berlin

Som vanligt har jag gjort en liten intervju med personen som sitter bakom tangentbordet och skriver månadens blogg. Här kommer min lilla intervju med Cecilia!

När började du blogga?

Jag började blogga för precis ett år sedan och har alltid gillat att skriva och har amatörskrivit i Sweas tidningar, i Svenska kyrkans tidningar om ditten och datten och det verkade som om folk gillade det så då kände jag mig uppmuntrad. Men märkte också att jämngamla kompisar ofta i början åtminstone förfasade sig över hur jag bara ”vågade” prata så om saker som jag tänker på. Och så blev jag fnissig när de inte ens visste vad en blogg är. Hoho, då tänker jag att jag kanske inte är så stengammal i alla fall.

Vad var anledningen till att du började blogga?

Jag tänkte att det där med att bli äldre, bli pangis inte alltid är så himla lätt. Och att jag med mina bidrag kanske kunde få den ena eller andra att se annorlunda på åldrandets elände – ibland i alla fall – och att det kan vara rätt kul också – faktiskt. Och sen kanske någon tycker det är kul att höra hur man lever som pangis i Berlin som ju är rätt poppis hos svenskarna. Detta är min första blogg – fast jag har en på tyska också www. nichts-für-feiglinge.de och tycker nog själv att min svenska är bättre, är nästan lättare att fixa till tankar och språk där.

Vad är roligast med att blogga?

Det roligaste med att blogga är faktiskt att få svar och respons, att märka att någon läser det jag skriver och kanske tycker det ena eller det andra och sen är det himla kul att skriva faktiskt. En del målar och gör keramik när de känner det behövs, jag skriver av mig. I min ungdoms dagar hade jag gärna velat läsa journalistik men så flyttade jag till Tyskland och om man inte kan språket riktigt verkar det överkurs och överambitiöst att försöka bli journalist..

Vilka sorters bloggar följer du själv? Har du några du vill tipsa om?

Oh, jag följer flera (fast inte så många svenska faktiskt…). Liknande bloggar som min och jag vill ofta inte läsa jättelånga inlägg. Jag gillar när de är lite finurliga och när de sätter pekfingret på saker och ting och när jag kan känna igen mig själv.
Unruhewerk.de
Vielfalten.de
-Musikhai.com

duden

Månadens bloggare i egen hög person, Cecilia Stickler.

Min balkong lever igen– hurra!

vårblommor

Första solstrålarna och jag ut och skrubbar balkongen. Nyårssmällar/bombrester (ja jisses, det lät som så på nyårsnatten i alla fall) – tack Du Där Uppe för att inte min balkong brann som en grannes –, fågelskit – bort, bort med allt. Definitivt slut med att använda balkongen till en extra skrubb. Blomknoppar i lådorna – välkomna raringar! Solstrålarna värmer – oh, det finns kanske ett liv efter vintern i år också?? Hur var det som det var egentligen – jag tror det var underbart.. Min längtan efter sommar och ljus blir bara större och intensivare ju äldre jag blir.. Men det kanske hör till livets gång?

bild Jeanette Dietl/fotolia

Det gör fortfarande ont..

loloStock

För ett bra tag sedan skrev jag om vad det är som gör allra, allra ondast. Det är när man som mamma blir diskvalificerad av sitt barn. Det gjorde ont då och det gör lika ont nu – nej nästan ännu mera – ska det aldrig kunna bli bra igen?? Mitt misslyckande kan aldrig förlåtas, aldrig förstås. Never ever! Nej, inte en chans till!! Älskade unge, må du lyckas bättre och aldrig behöver känna så här.. Så mycket mera tid har vi ju inte längre..

foto: LoloStock/fotolia

Mitt högst personliga bidrag till Köln-debatten

 

Fotolia_97661585_SJag var 19 år och i Berlin. Arbetade tillsammans med min fasta pojkvän – mina barns far – var jättekär och inte det minsta flirtig åt andra. En annan man, från Jamaica – ja, sorry, var bara så –, jobbade också där och behövde hjälp med papper, för han skulle jobba i Sverige. Naiv, säker i min förälskelse till min pojkvän, lurades jag, blev våldtagen och förnedrad. Inlåst med honom. Förtvivlan, skrik, nej, jag vill inte, låt mig gå.. förgäves.. Hur mycket vågar man då sparka en man skrevet? Hur kommer jag ut? Slår han ihjäl mig kanske? Och det värsta sedan på polisstationen: Polisernas menande blickar, flinande, ”Oh, hur svenska flickor är, det har man ju hört talas om (var på 60-talet, svensk synd och hela köret..)”. Min plågoande friades för jag hade ju inte ”värjt mig tillräckligt”.. Alltså var jag med på noterna.. Sedan dess kan jag inte se en våldtäkt på film eller tv utan att plågas.. Det går aldrig ur..

foto:photographee.eu/fotolia