månadsarkiv: september 2015

Ibland går luften ur en..

ponyhof

Just nu känns det som om någon dragit ur proppen ur mig och all min aktivitet och kraft – och av den sorten har jag en hel del att bjussa på – har – poff – försvunnit och känner mig bara tröööööött. Vad är det som har hänt? Inget! Bara så där! Just like that! Jaha, sånt kan hända och när man är så gammal är det kanske inget att undra över… Skulle önska mig bort till en varm sandstrand, sol och bara göra INGET!! Nä, nä, inte sitta här och jämra – spotta i händerna och gaska upp mig – japp!! – hösten är ju bara i antågande..

Kungliga Svenska Avundsjukan

blommorwaldermard

Oh ledsen, idag ska jag allt vara lite stygg.. Hade helt enkelt glömt bort den Kungliga Svenska Avundsjukan. Fick som ordförande för SWEA Berlin följande förfrågan från en tv-kanal i Sverige:

 Jag jobbar med ett nytt TV-program för kanal X, där vi besöker och dokumenterar förmögna och framgångsrika svenskars vardag, som bor utomlands. Personen vi träffar ska ha gott om pengar, och leva ett unikt och spännande liv med hjälp av sin goda ekonomi.

Och denna förfrågan till oss här i Berlin! Pah! Vi som helt enkelt lever lyckliga med det lilla vi har, knegar och firar och skiter fullständigt om kompisen har pengar eller inte. Kompis = kompis, med eller utan pengar. Klart, toppen om han/hon är spännande – men det spännande är inte = multo $$. Ack, ack, här lever vi visserligen ett unikt och spännande liv men inte med pengar och förstår – det räknas inte…

Kära kanal – försök nån annan stans – här i Berlin hittar du inte dina tjusiga människor – här hittar du bara MÄNNISKOR… Inte intresserad? Nähä, tänkte väl det..

 

Dialog mellan mormor 177 cm och liten dam 128 cm:

sophiesnallelitenb”Du mormor, hur gammal är du egentligen??”
”Vad tror du?”
”Så där 100 år?”
”Nä, men nästan, 71.”
Begrundan
”Dör du snart?”
”Nä, jag hoppas inte det.”
”Bra!”
”Du mormor, titta!” Ivrigt vickande på högra framtanden (den vänstra fattas redan..).
”Hu, du vet jag kan inte titta!”
”Men Mormor – tiiiiitta!” Fniss..
Sen hoppar 128 cm iväg till klätterställningen och är högst upp på två röda sekunder.
Uppifrån hörs ett förtjust ”Mormooooor titta!” för hon vet att jag får hjärtklappning för att hon kanske kunde trilla ner..
Vilken lycka att ha dessa underbara små människor omkring sig..

 

Idag stod ett liv på gatan igen..

 

blommorwaldemarc

Jag bor mittemot ett Äldreboende som det så fint heter – skulle vilja kalla det ålderdomshem för så ser det ut. Steget före ättestupet. I mitt ålderdomshem bor de, som verkligen inte har levt fett på sin pension.

Idag stod det igen blåa plastsäckar, skabbiga flyttkartonger, en golvlampa, en stol och mycket annat utanför huset. Så otroligt ensamt utanför huset i den grådisiga första höstdagen. Där stod ett helt liv – nerpackat i plastsäckar och trasiga kartonger.

Och jag tänker – hur ser det ut en gång för mig? Jag hoppas innerligt att resterna av mitt liv inte ställs ut utanför huset och hämtas av en rumänsk liten lastbil och försvinner iväg dit. Hur oerhört smärtsamt ensam har inte ett liv varit när det slutar så?

tbel

bild tbel/fotolia

På flykt..

 

fotoschlickbild fotoschlick/fotolia

Visst har jag sett mängder –mer än mängder – av bilder från andra världskriget och tänkt ”oh så hemskt” men det var långt, långt borta i tid och rymd – en annan ond planet, inte nu, inte här hos oss… Nu när jag ser bilderna på unga familjer, bärande på utmattade, sovande barn kommer det så nära igen. Tänk om jag var den som gick där med mina barn när de var små, mil efter mil, månad efter månad, satte på barnen små puffar på armarna i ett förtvivlat hopp om att de kunde räddas när och om båten kantrar under svarta natten i Medelhavet, tänk om barnen kom bort från mig när alla trängs för att komma med på tåget, tänk om de – och jag – inte orkade… så många tänk om.. och vet inte om jag hade orkat.

Boot am Abendbild optmedia/fotolia

Och så ser jag kloka, trötta ansikten, med små glatt vinkande barn i ett stadigt grepp – det hemska redan förträngt – och jag tänker vilken rätt skulle jag ha att låta dem dö? Vilken rätt har jag att säga att ”Nä du, det här är mitt land, kom inte hit”?

Hur livet förändras

rudall30Förr i tiden var jag ute och sprang och för att sturska till mig lite inför flåsande kamphundar, hade jag alltid pepparspray med mig. Ok, hade säkert hållt burken fel och sprutat mig själv i ögonen och kamphunden hade väl gjort en pudel av fniss, men det ingav mig lite psykologisk säkerhet.

Nu springer jag inte längre – min knäprotes säger att den inte gillar det och man ska vara snäll mot sånt – och har plockat fram sprayen igen för att skydda mig lite inför den där läskiga och gnagande magkänslan, att NÅGON iakttar mig..

bild fotolia/rudall30