månadsarkiv: april 2015

På kurs..

Oh, jag har varit på kurs – anmälde mig (jag datoridioten.. ) med dödsförakt till en kurs i WordPress – fastän jag är så gammal att det är skottpengar på mig. En underbar försommarhelg, lördag och söndag, satt jag med fem andra datortillvända unga människor och försökte följa med vad vår militäriske lärare gav till sitt bästa.

liefeblitetb

Tänk, det finns folk som undervisar, som tydligen har gjort en stor, stor omväg runt den där futtiga utbildningstimmen i pedagogik. Till dem hörde vår militär. Han utelämnade inte något åt ödet, vi programmerad så det skvätte om oss och när han där framme var färdig på sin dator, satt vi där med öppna munnar och stirrade på duken försökte vi göra likadant. Det är ju så att hjärnimpulserna behöver några bråkdelar av sekunder för att kika på duken, få fart på fingrarna och hjärnkontoret och härma vad den där militären trollat fram. Och tjo hej, inga ledsamheter här inte, militären var genast inne på nästa moment så vi hafsade, slafsade, suckade och pustade så gott vi kunde.

Och tänk, även de unga människobarnen – okey, så där riktigt unga var det ju inte, man måste betrakta relationerna.. – suckade och stönade och vad var summan av kardemumman? Hela denna underbara försommarhelg var bortkastad, plus pengarna som kursen kostade. Och som tröst fick vi med oss på hemvägen, att ”blogga, ja det var ju totalt omodernt och iiiiiingen människa gjorde det och han kunde inte heller något om det”. Nä så kan det gå när haspen är på och en administrator släpps loss på folk som ”bara” vill bli lite, lite bättre på att använda sin WordPress..

sophiesnallelitenb

Jag skäms över mig själv

Ibland kan jag bli lite orolig över mitt inre empatiska tillstånd. Hur kan jag bara sitta och äta frukost och njuta av vårmorgonen och samtidigt i radion höra, att i natt , bara i natt, har cirka 900 personer drunknat vid ett flyktförsök med båt från Afrika.. och fortsätta att njuta av vårmorgonen..  Hur förråad har jag blivit? En suck över deras öde och sen till nästa nyhet.. Jag skäms över mig själv.. Förlåt mig..

 

tulpeliten

 

Vad de kan!!

Sitter och smådåsar på S-Bahn, den stannar mitt emellan två stationer och jag kikar ut genom fönstret – och vem ser jag där?! Angela Merkel – inte särskilt snällt målad men ändå lite kärleksfullt tycker jag. Hon är rakt på rödbetan och det gillar jag hos henne – att jag inte sympatiserar med hennes parti är en en annan sak – men att lyckas med att få övervatten,  som vi säger på tyska, över alla tyska, stroppiga, manliga chauvi-politiker (usch vad elak jag är..)  – det säger jag ”Chapeu” om! Bravo Angela!!!  Stå på dig!!

merkelgraffiti

En annan graffitti som förbryllar mig lite är den här:

svart graffiti

Så oerhört påkostat och vem bor eller arbetar bakom de svarta fönstren? Oj, det verkar mörkt och dystert och lite Strindbergsaktigt.. När jag stod där stängdes fönstret i högra ögat, alltså verkar det finnas liv i huset. Men tänk vad de unga kan och vad kreativa de är!!

De e Berlin!!

markthallepersoner2

I torsdag kom jag äntligen iväg till Markthalle Neun i Kreuzberg. Det är ett tips för dig,  som inte varit där än eller för er som kommer till Berlin på besök och vill känna hur Berlin känns idag, okey, en del av Berlin.. sorry.. Älskar att dra till..

 

Markthalle Neun är en gammal saluhall och under veckan, dvs. tisdagar, fredag och lördag är det vanlig saluhallkommers. Men torsdagar kl. 17 slår de upp dörrarna för Streetfood Thursday. Och vad det är? I torgstånden trollar ungdomar (mestadels, oh vad de är kreativa och duktiga!) fram sina specialiteter och det med råge! Man kan få allt från ”vanliga” ostron till brasilianska plättar  och kinesiska dumplings och allt som ryms däremellan. Det säljs vin, öl, alkolfritt och man bänkar sig vid långa bord och rätt så snabbt efter öppningen finns det bara ståplatser kvar. Men det är också roligt att bara stå och titta.

markthallejungs2

Gå runt och nosa på allt, smaka, se på de som är där – en salig blandning och än så länge verkar det som om turisterna inte riktigt hittat dit än. Behöver du gå på toaletten – titta på toalettvagnen – underbar! Titta på hur serviettproblemet löses vid ett stånd. Går det mera okomplicerat men effektivt??

 

markthalleserviettr2

 

Om du sen har lust, gå ut till Lausitzer Platz och ta en glass i glassaffären på hörnet, sätt dig ner och njut av folklivet. Jag satt där i solskenet och var bara lycklig över att få bo i den här staden!

markthallewcb

 

 

Markthalle Neun, Eisenbahnstr. 42/42, 10997 Berlin www.markthalleneun.de

När i livet ere som vi blir till gnällspikar??

Har ofta funderat över fenomenet, när i livet vi blir till gnällspikar. Erkänner att jag ibland också är en gnällspik! Jag heter Cecilia och är en gnällspik! När jag var hemma i Stockholm för ett tag sedan, upplevde jag att expediterna, de unga och så avundsvärt, ack, så fräscha (var man själv det en gång i livet, kan inte vara möjligt?!?!), kvittrade som små lärkor och nästan gjorde kullerbyttor av glädje för att jag handlade – mycket modest –  just hos dem. Till det här kvittret kom naturligtvis det svenska språket, som tillsammans med kvittret låter som små barn som pratar med varandra. Svävade på små rosa moln genom Stockholm.. Otroligt!

Till och med tyska språket, som gubevars inte har rykte av att vara vackert och mjukt, kan låta – lite – kvittrigt. När jag är här på caféer, i affärer i mina trakter – bor i Mitte, där det är hipt att bo och jag får bo där fast jag inte är hip och 71 år – kvittrar visserligen inte expediterna så där riktigt, man kvittrar som sagt inte så där riktigt på tyska – men de är vänliga, glada, mjuka och tillmötesgående och jag känner mig välkommen och uppskattad – fast jag inte är hip och 71 år.

spikarlite Om jag sen går in i en affär, på ett café kanske vid Kudamm, där tydligen gnällspikarna fortfarande får jobba lite grann , har jag ibland lite flashback från gamla DDR, äldre, ointresserade, lite på gränsen till ilskna expediter, servitörer/-triser (ja ni där i Sverige, vi har sånt fortfarande, va säger ni om de va..Icke självbetjäningens land här inte..) känns ibland den där stämningen av att, ”nä, va, ingen lust, va.. måste den där tanten störa mig, va..” Om jag inte går in på de dyraste ställen, för ju lyxigare, desto vänligare, men det tror jag är det som också kan kallas kapitalism. Hm.. Men där känner jag mig ibland som något som katten släpat in..

Om den andra servicepersonalen som t.ex. bussförare, anställda vid offentliga myndigheter ska vi inte tala om idag. Det skulle bara bli ett eländigt kapitel. Då skulle gnällspiken 71 år och 177 cm verkligen kliva ut ur garderoben… På dem har man ofta – inte alla, lovar… – klart lobotomerat bort empati och artighet.. Men ok – de har säkra jobb och då behöver man ju inte bemöda sig att kvittra lite, lite grand.. Undrar – när är det som vi blir till gnällspikar? Är det det vanliga slitet i livet som förändrar oss? Och vad sorgligt!! Därför älskar jag att dra omkring här i mina trakter och lyssna till det unga och glada kvittret. Snäll ni, låt er aldrig lobotomeras till gnällspikar!!

Livet?

När jag cyklade till gymmet i morse i vårmorgonen kom plötsligt minnet om hur jag för kanske 50 år sedan ibland gick hem genom vårmorgonen. Då från en natt med kärlek, ömhet, läppar som var mjuka av kyssar. Hormoner i vallning. Hur jag som ung flicka gick genom den stilla vår/försommarnatten i Stockholm, solen gick upp – fast den nästan inte hunnit gå ner alls utan bara hade blivit till ett lila-rosa band vid horisonten – Stockholms alla fåglar höll konsert och i öronen hade jag Monica Zetterlunds vackra röst ”Sakta vi gå genom stan..”. Livet? Det låg framför mig och var fullt av hemligheter.

Nu med 71 år cyklar jag med en hurtig cykelhjälm till gymmet, ingen natt med kärlek och ömhet, mina läppar blir inte längre kyssta (jo, blöta, kära pussar av älskade barnbarn) – men det är helt ok! Promise! hormonvallningarna har tack och lov lagt sig och gjort en pudel. Jag har inga fjärilar i magen längre – så säger man att känslan är på tyska när man är förälskad – nej, det känns faktiskt bra med en ordentlig frukost istället, den sitter bra där den sitter. Men lyckokänslan är där igen, den finns kvar – den vackra, sovande staden, stillheten, träden som slår ut, fåglarna som kvittrar som om det rörde sig omtulpaner2 planetens sista vårmorgon. Livet? Ja, det som finns kvar, det tar jag vara på och njuter av varje sekund och är oändligt tacksam för det liv jag ändå fick..

Lite Berlin-gnäll..

gröngubbe

 

I går var jag inne i en affär och var djupt försjunken i att leta rätt storlek. Stod där ett bra tag och letade och bredvid mig stod hela tiden en expedit och sorterade plagg. Vi stod där tillsammans så att säga. Helt i tankar vänder jag mig till henne efter ett tag (hon kunde ju ha frågat om hon kunde hjälpa mig, men det är överkurs..) och frågar ”Oh, säg, finns den här kanske i den eller den storleken?”. Tystnad – BLICKEN riktas mot mig och så kommer det som mullrande åska genom affären ”SCHÖÖÖÖÖÖN GUTEN TAG ERSTMALS” (FÖRST OCH FRÄMST GOD DAG!!) sen i normal styrka att den inte finns. Pah! Jag intar då genast ställning eller vad det heter vid militären och gör honnör och det blir man inte poppis av..

rödgubbe

Men det är så otroligt, i varje – okey, nästan varje – jag gillar generaliseringar -, Berlinare finns en liten moralpolis och besserwisser. Jag skulle aldrig, säger aldrig, ta mig ton och försöka uppfostra en annan person så där, hur oartig den än var – och jag tycker inte jag var särskilt oartig. Men okey, det är Berlinarna – och visst älskar jag dem annars, men en sån dag skulle jag kunna smocka till hela hopen moralpoliser och besserwisser.