månadsarkiv: mars 2015

En nödrop till Förenta Nationerna – hjälp oss pangisar!!

Söder om Berlin finns ett stort område, där man förut tagit fram brunkol ur marken och nu när Vattenfall dragit sig tillbaka, uppstår det stora sjöar i de jättestora hålen. Jättespännande projekt tyckte jag och det ville jag se – men utan bil – nix kikande. DB Regio erbjöd en tur med tåg, buss, lunch, kaffe, guidning och ett besök på ett påskäggsmuseum. Lät relativt ok och jag bokade – inte billigt men ack, ville ju se detta nya landskap.

Vid en mjölkpall någonstans ute i bushen stiger vi av tåget. 45 pensionärer i lila eller beigea jackor, byxor, vandringskängor och ryggsäckar. Men hjälp – vi skulle ju åka buss eller ska vi vandra och klättra berg? Jag i kjol, lackskor, kappa med pälskrage (fake), handväska känner blickarna borra sig in i mig.. Ok, nu har jag missat något, nu får jag stå mitt kast..

3mänb

Vi kliver på bussen med en reseledare, som har skrivit på sin fana, att inte hålla käft längre än i max 2 minuter och vi får veta allt om henne, hennes familj, om hennes kompis som separerar, lite om landskapet, om slottsägaren som är en dum en och inte låter 45 pensionärer kissa på hans slott och sen som krona på verket, de mest idiotiska vitsar om gamla människor, som man kan tänka sig. För helsicke, finns det inte någon som skyddar oss för att bli behandlade som idioter? Står det inte i FNs stadgar att även gamlingar är människor?? Om inte – snälla FN kom och rädda oss från såna reseledare!!

 

Vi körs runt, tittar på landskap och säger ah och oh och sen blir det lunchdags. Redan på långt håll ser jag att det här går inte vägen. „Restaurangen” liknar mera en barack ute i bushen och vi slår oss ner i det kylslagna rummet. De andra får någon slags kalopssoppa och jag som inte äter kött får pasta med champinjoner. Låter väl ok? Framför mig landar en tallrik med pasta, som är så mjuka att jag skulle kunna suga i mig dem, på dem en grå, stabbig klistermassa med burkchampinjoner i – ser ut som om någon i köket kräkts över min tallrik. Men jag har inga löständer än, jag behöver inte suga i mig maten (ok jag har problem med strupen men det visste väl de där borta inte om, va..) och burkchampinjoner– har de inte utrotats än?!? Snälla FN – kan ni inte fixa det också?  Vår reseledare kvittrar om att ”tillfälligtvis är restaurangägarens pappa biodlare och vi har en fantastisk chans att få köpa honung här”. Jag visste inte att honungen var ransonerad i Berlin och att det här var vår livs sista chans…Ack ja, jag missar många chanser här i livet.. I Tyskland finns särskilda ”Kaffe-Fahrten” där man på den billiga bussturen prackar på pensionärerna elektriska värmefiltar och annat elände, som man tydligen behöver när man blir pangis, och jag väntade bara på att reseledaren ska dra upp en värmefilt ur sin trollerihatt..

Ok, vi åker vidare och tittar till höger och vänster, ah och oh, och raka spåret till en liten gudsförgäten by in the middle of no-where. Där fanns det ett privat påskäggsmuseum och vi placeras i ett utbyggt garage, där vi länge måste lyssna på bla-bla-bla tills Plinis serveras. Plinis är tjocka pannkakor, som tagit sitt simborgarmärke i smör. Dessförinnan talade reseledaren om att tja, det man blåser ut ur äggen måste ju användas till något och det blir Plinis. Tanken på alla de, som blåst och spottat ut äggen fick mig att totalvägra, ingen plini för min del. Jag hade ju en macka kvar i väskan. Vår reseledare kvittrade igen att ”oh vilken tur vi har som kan få köpa några av de fina målade påskäggen” och först efter en och en halv timme – och när tillräckligt många påskägg inhandlats – fick vi forslas till stationen och ta tåget hem. Hem till mitt älskade Berlin och civilisationen!  Here I am again! DB Regio – glöm mig!! När jag har blivit totalt gaggig, har löständer, lila anorak och vandringsskor och käck pangisfrisyr och behöver en värmefilt, då kanske kommer jag dyka upp igen..

engammalkvinna

BildTommaso Lizzol från Fotolia

Lite skryt om vårt fantastiska tyska sjukvårdssystem

kzenon sjukhus

Jag har en matstrupe som inte funkar som den ska – ok, vi är inte riktigt kompisar längre – och igår slarvade jag med tuggandet. En pensionär har mycket att stå i och har inte tid med såna världsligheter som att tugga och så gick det som det gick. Stor, äcklig, stenhård morotsbit bestämde sig för att stanna i strupen. Där hjälpte det inte att dricka litervis med vatten – den satt där den satt – så det var taxi till sjukan. I taxin ringde min underbara dotter och frågade vart vi skulle gå och när jag kom till akuten stod de beredda och visste, att där kommer den där tanten med moroten. Snabbt på med alla saker som man ska ha och sen upp till gastroskopin.drubignallarsjukaliten

En underbar överläkare kommer sprintande – det var alltså matstrupen inte luftstrupen så egentligen var det inte såå bråttom (fast det var satans obehagligt att ha en morot i matstrupen..) – och ber om ursäkt (!!) för att jag fick vänta i 30 minuter (de ni i Sverige!! sorry..) sen var den eländiga morotsbiten snabbt nerskjuten i magen – dit den hör och en lycklig svensk pensionär tog sin säng och stod upp och lovade att tugga och idissla som en gammal ko hädanefter. Och åkte hem och kände enorm tacksamhet för att dessa människor på sjukhuset som springer som skållade råttor ända orkar vara så empatiska. –Tack!!

Bilder: Kzenon och drubig-photo båda fotolia

Snubbelstenar??

Snubbelstenar? Vad är det?? På tyska heter de Stolpersteine och de är tänkta till att få oss att stanna upp, snubbla över minnet och tänka till. Stolpern=snubbla.

stolperstein1c

1996 började konstnären Gunter Demnig med att i trottoarbeläggningen – i Berlin har man ofta stenar och inte asfalt, stenar lagda i vackert mönster (det är ett yrke som man kan utbilda sig till här) – byta ut en av stenarna – ungefär 10 x 10 cm – till en vacker mässingsplatta och på den kan man läsa vem stenen vill komma ihåg. Stenen är placerad utanför det hus, som personen, som mördades under andra världskriget, bodde i. De var judar, motståndare och andra ”obekväma” personer. I Berlin finns ungefär 5000 snubbelstenar och eftersom det bara i Berlin var 600 000, som deporterades till koncentrationslägren, är det ”open end”…

Jag har MIN sten. Den är utanför huset där en av mina döttrar bor och kvinnan har samma namn som min dotter – men den här kvinnan blev bara 33 år. När jag går förbi ”min” sten försöker jag sätta mig in i hur det skulle ha varit om det hade varit min dotter.. Det ärabsolut ofattbart och förstår inte hur människorna orkade leva vidare.

stolperstein2

I förrgår var det ”städ/putsdag” i hela Berlin och snubbelstenar putsade och fejades och blev så fina. Jag gned och putsade och kände blickarna i ryggen –” oj, den där tanten har nog något problem” – men sen tog jag 6 år och 128 cm och vi gick förbi och jag visade henne stenen och berättade och frågorna var många, många.. En 6-åring är som ett litet läskpapper – suger upp alla informationer och bearbetar dem men sen hoppade hon glatt iväg till balletten och jag är så tacksam för att detta barn får leva utan dessa hemskheter..

Det finns en bok ”Stolpersteine in Berlin” med 12 stadsvandringar- om du kan tyska och kommer till Berlin – följ några öden i den.

Barnlekar

blomflicka2Är det inte underbart? Igår passade jag två barnbarn, flickor 5 och 6 år gamla. De skrattade och pladdrade och när jag frågade vad de lekte kom det glatt från två små människor ”oh, vi leker att vi har cancer och dör” och så fortsatte den glada leken..– underbart! Go for it baby!!

 

Ja jisses, vad bryr jag mig om hennes sängkläder?? Kan man ju tycka..

Inte mycket ger mig sån lyckokänsla som nymanglade lakan – och allra helst sol- och vindtorkade. Det behövs ingen kaviar och skumpa här inte (okey, några små lyxäventyr kan tillåtas i pensionärslivet ibland.. ) – att på kvällen få krypa ner i svala och nymanglade, lite hårda och sträva och doftande lakan – där kan man bara sussa gott och drömma..

 

Nu när jag lever ensam – jag har förstått att det inte är riktigt att säga ensam utan själv, men jag står för ensam, vilket inte betyder att jag är ensam utan att jag lever alldeles utan någon man/kvinna och det gör jag frivilligt! – är det gjort på ett nafs, fram med strykbrädan och stryka de lätt stärkta lakanen. Ja, ja, ni där i Sverige, ni har era tvättstugor med underbara manglar – det kan vi här i Berlin bara drömma om. Det kanske finns någon lätt förlegad inrättning, som tar emot och manglar –men glöm inte lyktan när du går ut och letar efter dem. Bara det där med en fungerade tvättstuga i Berlin (och slippa åbäkiga tvättmaskiner) –dream about it..

Men det där med sol-och vindtorkandet funkar inte heller så bra – försöker här på min balkong mitt i Berlin Mitte men ack, luften är kanske inte så som man sjöng om förr..” Das ist die Berliner Luft..” ett annat kapitel.. Och om inte sparvarna (som ju är sååå bedårande – men bara om de inte hade sån förtvivlat god matsmältning..), som har förälskat sig i min balkong – även om jag för ett öppet krig mot dem och de är envisa, för de har bott längre än jag på min balkong –, lämnar sina visitkort på lakanen har jag tur som en bofink..

Bild birgitH/pixelio.de

 

En gammal soffa..

En gammal soffa har rört till det i mitt känsloliv. Soffan har följt mig genom mitt liv från föräldrahemmet till mina äktenskap. Jag har älskat denna soffa – nu efter över 200 år står den i dödsryckningar i en mörk källare och på något sätt känns det i hjärtat på mig. Fastän egentligen – vad betyder en soffa? Ack Karlsson på taket – hur rätt hade du inte med att det är en världslig sak.. Det är mycket som är världsligt..

 

Soffan är en (tycker jag i alla fall så vacker) Karl-Johan-soffa, den där typiska, som även tant Berg i Lotta på Bråkmakargatan och säkert hundratusen flera i Sverige har. Jag har transporterat den (den är eländigt stor och tung…) i en folkabuss från Stockholm till Aachen, från Aachen till Frankfurt, från Frankfurt till Berlin – okey, sträckan Aachen-Berlin gick med flyttfirmor – jag har klätt om den, älskat den. Jag (177 cm en gång i tiden) kunde ligga utsträckt eller sitta tätt och skönt tillsammans med mina kära på den.

Men i mitt nya restliv finns inte plats för den och har gett den till en dotter, men naturligtvis har hon inte heller plats för det åbäket och hur roligt på en skala 1-10 tycker dagens generation att en Karl-Johans-soffa är? Nu inväntar soffan i en källare sin dom – kaffeved, grovsopor eller någon som förbarmar sig? Jag vill inte veta det och inte se den mera… Vi får klara oss utan varandra i framtiden och den måste vandra vidare utan mig nu. Nästa gång är det kanske jag som står inför kaffeved, grovsopor, eller??…

Bilden av shuefly80/pixelio.de

Tro eller inte tro..

 

Efter att i cirka 50 av mina 71 år varit en ivrigt förfäktande ateist – min far var präst men inte högkyrklig utan med mottot ”lev som jag lär och inte som jag lever” men det hjälpte inte, jag vägrade acceptera tro och religion – har jag nu inför livets Grand Final börjat tänka om lite.

Med mig på den resan har jag barnbarnet 128 cm och 6 år. Hon förklarar att jultomte, påskhare. spöken och sånt finns inte men en Gud, ja klart att han finns. Föräldrarna ser lite chockade ut. Inte för att hon inte tror på jultomte och påskhare utan snarare för att hon tror på en Gud. Vi båda är rörande ense om att, visst finns det en Gud. Hennes ser nog lite annorlunda ut, en skäggig farbror som sitter uppe på ett moln och har det trevligt och spelar kort med hennes morfar. Min är diffusare – vet inte vad det är jag tror på men vet bara att det ger mig inre lugn och ro och en trygghet.

Fotolia_72871878_XS

Jag kan inget om bibel och allt det där, vet bara att när jag kommer till vår svenska församling här i Berlin låter jag mig falla i trygghet och värme – och är det kanske också lite det som är tro? Min tro är nog också lite GPS-orienterad. Den har svårt att överleva i en mörkt och kall kyrka, den är lite fixerad vid den här församlingen, en svensk oas i blont nordiskt trä, blått och guld, glad och med ett stort och varmt mottagande.

Fotolia_51716925_XS

Jag har ett annat barnbarn, 7 år, som vid diskussioner snabbt dissekerar min tro i atomer och molekyler och universum och det älskar jag honom också för, min lilla filosof. Han är av manligt kön och så totalt övertygad – tro verkar vara lite mera för oss kvinns – men vad gör det? Det känns skönt!

Fotosjoujou/pixelo.de

Bakelseförpackningskampen Tyskland/Sverige 0:1

I detta mitt kära land – Tyskland – gäller det att hålla tungan rätt i mun när man har handlat bakelser. De förpackas – tätt, tätt och exakt utmätta för att skivan ska räcka till (och ibland räcker den inte riktigt till och de hänger lite utanför kanten och ja då är kladdet garanterat..) – på en liten pappskiva som enligt konstens alla regler sedan packas in i tunt eländigt papper. Detta tunna eländiga papper funkar som läskpapper och suger sig fast i bakelserna, som ofta har något fruktigt på sig.

bakelselitenSen gäller det att hålla denna lilla pappskiva rakt och horisontellt på handflatan framför sig och balansera hem (särskilt kul när det regnar..). Man får inte ha något annat att bära för då kan det sluta riktigt, riktigt illa.

semla

För helsicke – om jag nu förlustar mig med bakelser, då betalar jag gärna någon slant till – inbakad i priset och slippa be för att nådigt kanske få – för att få en vettig förpackning och slippa det kladdiga haveriet. På ”fina gatan” , ja där får man naturligtvis en kartong, som vi alla känner till i Sverige, men ack, bara där. Alltså lär vi oss här i Tyskland – bakelsekartongen är syndig lyx!!