månadsarkiv: februari 2015

Vart hör jag egentligen??

Har varit en vecka i Stockholm – min så otroligt vackra hemstad. Allt helt underbart, ljuvligt och blivit bortskämd och känt närhet. Men ack – jag känner mig ändå så främmande där. Kommer på mig med att sitta och iaktta människor och tänka ”Jaha, varför gör de så..”. Jag tänker DE – inte VI.. Alltså är loppet kört! Jag har blivit tysk. Jag har tappat min svenska själ..

hemmaklein

Nu sitter jag här i Berlin igen – HEMMA igen – och känner mig splittrad och så vemodig över att på resan genom livet ha förlorat min svenska identitet – vart tog du vägen (hittelön utlovas!) och varför och när tappade jag bort dig?? – och över att känna sådan glädje över att vara HEMMA i mitt Berlin igen. Mitt eländigt skitiga, fula, ilskna Berlin – jag älskar dig!

Berlinsymbolen Gedächtniskirche

gedachtniskirche1

 

Berlinsymbolen Gedächtniskirche ser inte mycket ut för världen när man går förbi här en solig dag. Snarare trist och grå. MEN gå in om solen skiner – inne väntar en orgie i blått på dig. Kyrkorummet består av blåa glasstenar som genom solen får en fantastisk lyster. Kristusfiguren i guld är minimalistisk och så vacker. Jag tänker inte berätta om hur och varför kyrkan står där – det står i alla resehandböcker. Men om du är ute och går vid Kurfürstendamm och solen skiner – gå in, sätt dig och njut och känn dig trygg – och tänd kanske ett ljus för någon du har kär – eller för dig själv.. man vet aldrig.. det kanske hjälper..

gedachtniskirche2

Bara en vanlig dag..

tulpe

Att få vakna bara en vanlig, kanske lite tråkig dag, att dra sig lite i sängen och sen njuta av kaffet. Att det ska vara så gott.. Inget särskilt – men en lycka att få vakna, att få vakna utan smärtor, att få leva tryggt, ombonat, varmt och med tak över huvudet. Inget krig, ingen fattigdom. Att ha människor som man älskar och blir älskad av. Egentligen så självklara saker – men såna dagar som idag, då tänker jag på att jag är lycklig och priviligierad. Jag njuter av det varje dag – ok en del dagar kanske mindre, men so what.. de tar vi på förlustsidan – och tänker, så här kan det fortsätta ett bra tag till… och sänder en blick Uppåt och tänker och hoppas: Inte dags för mig väl än?!??

I koltrastens tid..

Nu när koltrasten börjar sjunga på kvällarna kan det bli så här ibland:

Kom och sätt dig bredvid mig
sa jag till mig själv,
och även om det var meningslöst,
så höll jag mig själv i handen.
En liten trygg känsla
och tillsammans satt jag på staketet.

Originalet är av ? Så det är inte mina diktarkonster.. Foto: Fotoliakoltrast_61079737_XS

Tips – liten kafferast i Berlin Mitte?

rizo_window_seat

Om du är i Berlin Mitte vid Rosenthaler Platz och fötterna börjar göra så där riktigt ont och har blivit några storlekar större – ta en liten kaffe/matrast på Rizo Café-Bar. Ett litet nyöppnat ställe där allt, som serveras är hembakat och hemlagat. Underbara små bakverk – utseendemässigt kanske inte så där glassiga som de proffsiga caféernas, men helt sagoligt goda! Smörgåsar, pajer, soppor och det är en liten lugn oas där du kan sitta och tanka upp för nästa kulturattack i Berlin Mitte. Kanske för Murens Minnesmärke vid Bernauer Str.?

rizo_markAdress: Torstr. 119 i 10119 Berlin öppet alla dagar 8:00-0:00  www.rizo-berlin.de

Foton: Rizo Café Bar

Tidens tand..

 

Just nu består mitt liv av mjölktänder – den allra första lilla mjölktanden har trillat ut – efter ett häftigt vickande fram och tillbaka – även sms:ande – (”Mormor – titta!!” Och jag ville inte titta, tycker det är lite rysligt, kan telepatiskt känna hur en av mina tänder skulle börja vicka.. hualigen..) och nu presenteras stolt en liten lucka i underkäken för alla de som vill och inte vill se. prinsenOch den uttrillade tanden är så pytteliten så – i motsats till den nya, som blir stor som en sockerbit.. Att det inte rör sig om mina tänder antar jag är klart – jag skulle aldrig våga vicka och rucka på en tand, skulle en tand vicka bara lite, lite skulle jag genast stelna till en staty – hjälp, inte lossna!! Men att se detta lilla ansikte skina som en sol, stolt som en tupp (fast hon är en liten höna) ivrigt ropande ”Mormor – tiiiiiitta!!”… ljuvligt..

Lycksalighetens ö?

Hej ni där uppe i Sverige – tror ni att ni lever på lycksalighetens ö? I dagens läge är ett krig ”nere” i Europa väldigt nära er där ”uppe”. När jag läser tyska morgontidningarna är alla stora rubriker först med informationer om säkerhetskonferensen i München, stor oro inför ett krig mellan Ryssland och Nato, att läget är så kritiskt som det inte varit på länge, länge…

 

Sen tittar jag på DN. Först kommer U-båtsmisstankar, problem med närproducerat, om att man hade strul med men app vid någon röstning (Melodifestivalen? Detta svenska fenomen, som – ursäkta – verkligen ingen vettig människa i Tyskland tar notis om) och sen, ja sen, kommer en liten artikel om att Ukraina vädjar om lösning utan vapen.

Hallå där uppe – vakna! Klockan är fem i tolv – även i Sverige!

Foto: JasBrinck Flickr https://www.flickr.com/

Livet ler igen!

Tillbaka i livet igen – ja okey, så farligt var det kanske inte, men det räckte för min del – nya undersökningar säger, att det kanske inte är så risigt som man trodde. Jag hoppar på och anammar genast  den nya läkarens prognos – think positiv!! – och nu skiter jag i alla värden och annat, livet ska levas! Det blir ett ordentligt glas rödvin ikväll – på min försiktiga P2060007frågan (man vill ju inte verka alkoholiserad tant.. ) om det överhuvudtaget är opportunt med ett sådant, tyckte den snälla och förstående läkaren, att det till och med är rekommendabelt. Det åtföljs genast!! Sånt behöver man inte säga två gånger till mig. Mitt inre – nä, jag menar inte det själsliga – det är som det är – utan mitt innanmäte så att säga – får ta mig fanken rycka upp sig och räcka till kanske 10 år till. Sträck på er alla celler och muskler och vad annat man har och go for it!

Berlin?

 

Nästan varje söndag kl. 19 är det Sonntagskonzert – söndagskonsert – i spegelsalen på Clärchens Ballhaus. I söndags spelade Forszpil Klezmermusik (judisk folkmusik) – en musikalisk virvel och kaskad. www.sonntagskonzerte.de. Spegelsalen är en egentligen rucklig, fallfärdig sal men ack, så älskvärd – man celebrerar konserterna med levande ljus i kandelabrar, blomsterdekorationer, hårda trästolar – men who cares när musiken är fantastisk? I pausen dricker man en härlig Aperol med bubblande skumpa. Utsålt? Nej, det är det aldrig – det finns alltid plats för en trästol till, alla flyttar ihop sig. En underbar stämning!

Dansant? Passa då på innan att svänga dansbenen nere på Clärchens teedans (kl. 15). Har du ingen att dansa med? Spelar ingen roll – då dansar du själv – ingen bryr sig.. Clärchen är en institution från gamla Östberlin och ett absolut MÅSTE när du kommer till Berlin. Vem vet hur länge det får finnas kvar, innan en investerare kommer och bygger upp ett hippt ställe…

 

Det snöar igen..

Det snöar igen – nej, jag skall inte vara gnällspikig igen och tjata om snö, vinter och kallt. Nähä, här kommer en sommarbild så den kan ni nu sitta och kika på.. Minns ni att det fanns en tid, när….