Slut??

 

I morse gick jag ut på min balkong – som vanligt för att se om världen därute finns kvar, (med Trump och Kim-Jong-un kan man inte alltid vara säker) – och allt var tyst – overkligt tyst. Ja det kan vara tyst fast jag bor mitt i Berlin.  Sparvarna har slutat sjunga. Allt var spökligt tyst. Vanligtvis kvittrar hundratals sparvar i träden. Någon har berättat för mig att när fåglarna slutar kvittra närmar sig sommaren slutet. Men för att kunna närma sig ett slut måste den ju ha börjat någon gång och frånsett några enstaka fina dagar – vad blev det av sommaren? Nu står jag på min balkong och allt är tyst… bara regnet hörs..

Bild: Strawberry 949895-640 arnicaBackstrom.jpg

Från A till B i Berlin..

1) Man kan gå. Absolut livsfarligt! Trottoarerna är ojämna (är bara förnamnet), här och där kikar en platta lite utmanande upp, sen kommer ett maffigt hål, sen en livsfarlig kant igen. Det gäller att promenera med klar fokus på marken. Här ska inte kikas hit och dit – nedåt är det som gäller.

2) Man kan cykla. Absolut livsfarligt! Det finns cykelbanor som är smala som en kökshandduk men där de där absolut livsfarliga kampcyklisterna älskar att köra om och köra i bredd. Swisss – millimeter förbi handtaget.. Ofta slutar cykelbanan abrupt men inget att hänga läpp för. Fotgängarna mejas ner. Cykelbanorna är inte heller så där plana precis. Berlin har väldigt mycket träd och deras rötter arbetar sig hit och dit som mullvadar och gräver sig fram under cykelbanan, vilket innebär gupp och hopp.

3) Man kan ta tunnelbanan. Inte livsfarligt! Ett bra trafikmedel som mestadels fungerar om de inte har stopp för att en drogöverförfriskad bestämt sig för att stoppa trafiken och omhändertas av SOS-läkaren. Den är snabb, väldigt varm och kvav och mestadels full men funkar åtminstone.

4) Man kan ta S-Bahn. Inte livsfarligt (för den funkar nästan aldrig ändå..) men det gäller att ha starka nerver och inte bråttom. Den funkar när den vill: Är det för varmt för kallt, för vått funkar den inte och däremellan funkar den ibland.  Och skulle du ha tur som en bofink och din S-Bahn kommer – då kan du lite på att den är knökfull.

5) Man kan ta bussen. Inte heller livsfarligt så länge som man har två armar att klänga sig fast med. För att avbryta tristessen att köra en buss hela dagen brukar en del förare testa hur det skulle vara med att köra som en biltjuv. På sommaren kan man åka buss och banta för i den olidliga värmen svettas man av sig några kilon. Skyltarna att de har AC är rena faken..

6) Man kan köra bil. Är du över 70 ska du nog låta bli. Du fixar det inte. Eller du har nerver av stål. Som bilist i Berlin ligger man på tutan redan när det är rött och väntar  i bilkön framför rött. Man vet ju aldrig – det är kanske någon där framme som såsar, alltså tuta vad fan du kan. Och det där med röda ljus – vad är det? Vem bryr sig…

Okey, vad lär vi oss av detta? Inte vet jag, livet är helt enkelt livsfarligt…

  1. För att möta protesten: Det finns också nya bussar och tunnelbanevagnar..

Berlin..

Berlin..

För hur du misshandlar staden, älskar jag dig inte.. Fy skäms, ni som bestämmer… De här är 20 meter ifrån varandra..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Berlin.. För det här älskar jag dig… Mitt i trängsel och brus en underbar Vivaldimusik.. En lisa för ett sargat storstadsöra..

En bön..

Gode Gud förlåt mig min egoism men låt mig inte bli anledningen till ännu en vit cykel till och stor sorg i mitt hjärta över en så ung kvinnas död..

Flugmördare

Egentligen är jag en rätt trist, ordentlig person. Gillar att det är snyggt omkring mig – mina ögon vill ha harmoni och gillar inte en singel-strumpa där, smulor här osv.  Gillar ordning och reda och löning på fredag. Fastän jag bor mitt inne i smeten i Berlin har jag förvånansvärt mycket flugor här – nä, tror inte det är på grund av bristande hygien för jag är rätt ocoolt – ordentlig, faktiskt.. – och den feta, satans flugan surrar  hela tiden irriterande runt och landar äntligen utmattad och majestätiskt  på min IKEA-soffas armstöd. Hämtar flugsmällan – alltid redo på en fast plats för att ständigt vara omedelbart beredd att MÖRDA –  och TJONG dänger jag till och tar livet av den. Djurvänner – ta´t lugnt va..  Men om det var slaget eller det jättestora dammolnet, som exploderade ur min soffa, som tog livet av den vet jag inte. I vicket fall som helst, fluga död och fram med dammsugaren.. Kära nån, aldrig har jag tänkt på att dammsuga soffans armstöd, så nu tog jag snabbt livet av 6 års dammansamling.

Sommar! Va e de???

Vart fan tog sommaren vägen? Eller var håller den hus? Har den gått vilse igen? Ingen GPS?  Förra sommaren var heller inte mycket att hänga i julgranen. Det är nu JULI och frånsett några dagars tropisk-svettig-stön-berlinhetta – glöm fanskapet! Snälla, rara sommar – kom hit till mig.. Jag behöver dig..

Vad gör jag sen?

Vad gör jag sen när mitt smärtmedel inte längre hjälper? När jag klättrat skalan upp – eller är det kanske snarare ned åt helveteshållet – för alla smärtmedel och ligger där som en vissen tulipan? Då önskar jag alla er politiker, som tar ifrån mig rätten att själv bestämma över mitt liv, åt helsicke. Men vem vet – rättvisan kanske finns.. Inte så att jag önskar någon något men ….

Jag i bråk med polisen

Idag var det en stor demonstration av en sammanslutning som kallar sig „Identitära rörelsen.“ Även om de säger, att de inte är det, så är det en förgrening av nynazisterna. De var många, polisen var otroligt många, vi andra var få. De identitära  har som motto, att alla utlänningar ska deporteras.  Har vi varit med om en annan gång, inte sant?

Att de startar i den stadsdel som har 70% migrationsbakgrundsmänniskor – ja, jisses hur får man nu uttrycka sig? – är ju bara det en provokation. I alla fönster hängde våra turkiska, arabiska grannar. En del slog på grytor, vi skrek så gott vi kunde ”Ut med nazisterna”. Stämningen var uppbragt men inte ovänlig. Men så plötsligt ändrade poliserna sin taktik. Vi skulle bort. Långt bort. Genast!  Jag hade cykel med mig, hade många andra också, och då sker inte allt så snabbt, särskilt som vi befann oss i en ”boskapsfålla” som polisen inrättat med en väldigt  smal utgång.

De unga poliserna – de manliga – var stressade. Förstår jag a) de har en Herrans massa saker på sig som väger tungt och värmer b) de är stressade c) kanske inte så bra betalade och skulle hellre sitta hemma i trädgården och grilla, alltså blir de förbannade på den där gamla pensionären med sin cykel och jag dras, knuffas, skjuts våldsamt iväg. En ung kvinna försökte hjälpa mig och protesterade men ack, dövörat var påslaget alltså den ena knuffade mig bakifrån, den andra slet framifrån. Ingen kul situation för en gammal tant.

Men vad som gjorde mig mera förbannad var fakta, att vi som inte ville deportera alla utlänningar, behandlades så brutalt, medan de ”deporteringsvänliga” människorna blev ordentligt ompysslade. Vad fanken – har jag inte rätt att också säga vad jag tycker?! Om jag vore yngre skulle jag kanske ansluta mig till de svarta grupperingarna.. Jag tror inte de vill ha pensionärer, eller?

unteres Bild: # 117910871 fotolia

Murphys lag*

Varför tar batteriet i brandvarnaren alltid slut mitt i natten? Är det Murphys lag kanske?

Jag minns en gång jag passade underbara 130, 132 och 150 cm och eländet satte igång. Där var det förskräckligt högt i taket och nu efteråt tänkte jag, att jag var vansinnig.. balanserande på en stol som snurrade runt försökte jag nå det tjutande eländet. Jisses om barnen vaknar och mormor trillar och slår sig fördärvad  i förskingringen på en skärgårdsö.. Och den brandvarnaren pep inte – den tjöt som ett bomblarm.. Mycket effektiv. But I did it!!

I natt började den i mitt lilla vardagsrum. Nu har jag tack och lov inte högt i taket – ja här kan klackarna slås i taket – om jag inte bara vore så vissen nu för tiden – men okey,  mäter fortfarande – om jag sträcker ordentligt på mig – nästan – 177 cm..  Fram med den lilla stegen och upp i taket. Fanskapet går inte att röra, jag vrider, verkar logiskt, jag drar och är nästan redo att ta mejsel och hammare och bända upp eländet. Måste man vara Hulken för att kunna öppna den? Pip-pip-pip. Och så plötsligt lossnar den och jag faller sen i säng igen och tänker: ”Nä, snäll, börja inte brinna i natt va.. i morgon köper jag ett nytt batteri..promise”

* ”Om något kan gå snett kommer det att gå snett, och vid sämsta möjliga tillfälle.”

PS. Jag lyckades ha sönder den..

Stå upp!

Vi talar om våld hemma mot kvinnor. Bilder på blåmärken, sår och elände. Lätt att sätta fingret på – det finns klara bevis. Du kan få plats på skyddade kvinnohus med dina klara bevis. Men hur är det med det psykiska, stilla våldet, som finns  mer än man tror? Det syns inte, man får inga synliga blåmärken. Kan man få blåmärken i hjärtat kanske? Det stilla, ständiga psykiska våldet.

Du är inget
Du är dum
Du är ful

Sen det långdragna straffet med icke-beaktande, surande, isande kyla, korthet. Straffet kan pågå länge, länge och sen igen avlösas av

Du är inget
Du är dum
Du är ful

Sen rullar det på tills ditt självförtroende är långt under nollpunkten. Och en dag reser du dig upp och går mot ett fritt nytt liv, där du lär dig

Du är någon
Du är klok
Du är vacker

Så stå upp och stå emot!