Ser man på..

På andra sidan Bernauer Straße (där gick muren en gång i tiden och som finns fortfarande betonerad i många skallar) där de rika, välbeställda och kreativa bor – inte som i mitt nedgångna multikulturella bostadsområde på andra sidan Bernauer Straße, där man principiellt ställer ut allt man inte behöver – ställer man på natten också hemligt ut sin Billy och hoppas på att den har försvunnit nästa dag. Trösterikt att även de rika, kreativa och fina är såna smutsgrisar.. Shame on you!

Berlin – trappornas stad

Om du bor i Berlin gäller det att ha järnkondis i benen. Dvs om du använder kommunala färdmedel. Denna stad är inte bara broarnas stad – trodde du Venedig hade fler broar än Berlin? FEEL! – utan även trappornas stad. Själv är jag kommunalåkande och min favvo är tunnelbanan. Den är punktlig (för denna stads kommunala en sensation..), snabb och när det är den där gräsliga Berlinvinterkylan kryper in i skelettet, varm. Men också för att chefen för detta jätteföretag är en KVINNA! Oh tänk – dessutom har hon, Sigrid Nikutta, FEM barn! Pah!! Och vad är det egentligen för märkvärdigt med det då säger ni svenskar? Jo, sensation i detta land där kvinnsen sitter hemma och med stadig hand håller i mannens karriärstege och max jobbar halvtid. Att hon har en man som är hemmaman är ju ändå lite misstänksamt, eller? Är det verkligen en riktig man?? Tänka sig, en hemmaman i detta hemmafruarnas Heliga land.. Jag gillar henne, hon ser så pigg, pillemarisk och klok ut. Toppen – bravo Sigrid Nikutta!

Men det var trappor jag pratade om. Här är det trappa upp och trappa ner och finns det – bingo – en rulltrappa och har man dessutom tur som en bofink att den funkar och inte att unga raska gossar har gillat att sabba den, då  njuter svenska pangisen.

Ibland finns det hissar – hissar som går när de unga raska  gossarna inte har gillat att sabba dem också- för då ser det mestadels ut så här. Och står du där sen med en barnvagn, rullstol eller rullator– ja då har dåliga odds.. Då blir det till att åka till nästa station och se om lyckan står dig bi där.

 

Efter det att man lyckats hitta lite hjärtproblem hos pangisen har trapporna blivit så jättelånga och jag tar mig flåsande upp och tackar för ledstången – när den är ledig, vi är flera av min sort här.

 

130 cm tar time-out

130 cm och jag tillbringar skollovsdagen tillsammans. Jag har lagt tillrätta ett, som jag tycker, ett  topp-program, överdådig, överprålig julskyltning på KaDeWe, äta lunch efter önskemål, även McDonalds tillåten, en barnfilm – med riktiga människor som spelar, inget pang!! tjofs!! SWOSCH!!. Ser faktiskt lite själv fram emot det. Hade gärna pillat in mer action men tänkte, att bäst att ta det lite varligt. Ingen av barnbarnen är så tända på aktiviteter från mormors sida. Hos några faller inte ens Grips-teatern på läppen.. Till mormors stora sorg.. Istället vill de sitta här hos mig och måla i målarböcker..

Denna ackurata och färgstämmiga mandala producerade 130 cm på sina 6 timmars katharsis.

I vilket fall som helst, vi startar vår dag med att färglägga en mandala. Du vet inte vad Mandala är? Det är, ser det ut som,  indiska mönster (tror jag)  i otroligt många små otäcka fält och de ska ALLA färgläggas.  Vet inte vem som hittat på detta, men det kommer strax efter hjärntvätt och straffarbete, små pyttefält i oändliga antal.  Tänkte att ok, vi STARTAR väl dagen så.. Icke säger Nicke.. Vi satt i 6 (sex) timmar och målade!! Jag beordrades också att måla, det gick inte att komma undan. Bara korta toabesök tilläts. Min mandala såg mycket skämmig ut.

Jag tröstade mig med att det väl var en slags katharsis för dessa stressade barn, som har full rulle hela dagen, kommer hem från skolan vid 17-tiden, sitter vid datorer som pangar och swoschar och tjofsar. Ingen rast och ingen ro. Ingen chans till lite, lite långtråkighet. Action, action, action.  Och ska de dessutom  lära sig mandarin eller företagsekonomi för att kunna lansera ett Start-Up vid 17 års ålder, ja då gäller det att hålla tungan rätt i mun.

Dessa 130 cm hade katharsis i 6 otroligt långa timmar. Mormor kändes sig som om hon kröp på väggarna. Sen gick vi  ut på lekplatsen, hon klättrar och hoppar och mormor med en soppåse i högsta hugg för att rensa upp det värsta och jag kunde återbörda lyckliga 130 cm till föräldrarna.

Kolla vilken perfektion och vilket färgsinne 130 cm har…

 

Tyska posten – stick och brinn..

Kära tyska posten – ja, jag vet, det tycks vara ett absolut ”måste” för mången post i Europa – på bilden ser man halva – HALVA – kön och längst, längst fram där i fjärran ser man disken. Kunde inte fotografera från längst bak, för jag var tvungen att ha ett getöga på min plats, och litade inte fullt på att kompisen skulle släppa in mig i kön igen. Detta elände är på Müllerstr. i Wedding. Väntetid? Fråga mig inte, vill bara glömma eländet… Och när jag sen fått blodtrycket på normalnivå, undrar jag – varför i helvete måste det vara så på posten? Och kom inte och tala om för mig, att jag kan ju gå någon annanstans – för jag kan bara gå dit, JUST DIT, om jag var så oförlåtligt dum och inte väntade hemma från klockan 8-18 för att paketkillen kanske skulle komma..

En-ser-för-djävlig-ut-dag

 

Har en sån där „Ser-för-djävlig-ut-dag”.  För att kolla om jag verkligen ser så risig ut, tog jag en selfie. GÖR DET ALDRIG I SÅDANA FALL!!  Eller ta med en sån där jättelång pinne, så avståndet blir större. När jag tittar på mig själv i spegeln ser jag visserligen rynkor och som jag tycker en normal äldre människa. När jag tar en selfie är jag en enda satans rynkorgie… Jag ser ut som ett magert russin tycker jag.  Varför ser jag mig själv i spegeln på ett helt annat sätt än vad jag ser på en Selfie – in real life så att säga? Sitter det ett hjärnfilter där uppe och säger ”Släpp inte fram den äkta bilden” och skonar mig?. Oh fasa och ute är det antagligen den sista underbara höstdagen och jag sitter inne och gnatar rynkor.. Och kom inte med att rynkor är vackra! Eventuella artiga protester accepteras inte – Jag ser vad jag ser!!

Bild: Sophie Herken

Livsfarligt i Berlin igen..

Här i Berlin är det livsfarligt att gå  – av två anledningar: Dels är det som skulle kunna kallas „gatubeläggning“ inte det man skulle kunna tänka sig och som namnet får en att tro, och dels har vi en gatubelysning, som klart inte gläder skumögda pangisar. Men idag inte lykt-gnäll utan gatubeläggningsgnissel. Här ett litet sortiment:

Det är livsfarligt att gå på trottoarer i Berlin. (Ibland går jag hellre – med fara för liv och allt jag har kärt på körbanan) Min bloggkompis Hemma i Berlin (https://www.hemmaiberlin.com/) har också skrivit om det, och hon är ung och rask, så det kan inte bara bero på åldern min. Plattorna kikar upp som de vill, de fattas, de är trasiga, de vinglar hit och dit, mellanrummen kan vara så stora att man klämmer in foten. Det gäller att ha full fokus på var jag sätter mina ordentliga och foträta 41,5-halvor. Och ack, ändå faller jag ibland som en trött och torr gammal fura, när jag för en sekund lämnat fullkollen på marken.

 

Var i forna Östtyskland på utflykt. Och det är ta mig fan inte första gången, som jag skulle vilja lägga mig ner på trottoarerna over there  och gråta av avundsjuka och smeka de vackra stenarna. Dels är de rena rama konstverken, dels ligger plattorna där de ska, kant i kant som små soldater. Se bilden nedan! En dröm att gå över dessa. Man kan till och med lämna fullkollen på marken och beundra de restaurerade husen.

Nu vet jag, jag ska inte vara avundsjuk, men skulle vi i gamla Väst snart också inte kunna få lite av den där solidaritetsskatten, som bara skulle pågå i några år tills vi har ”gröna landskap i öst” O-Ton H. Kohl.  Det har ju nu gått bara 28 år, man ska inte förhasta sig,men nu  vill jag ta mig fan också ha såna trottoarer!!

Endast de starkaste överlever i Berlin

Satt ute i höstsolen med några grannar och filosoferade om livet på en parkbänk. Till saken hör att jag bor på en slags gågata, där inga bilar får köra, men man får cykla. Hela vår gata utnyttjas flitigt av kampcyklister – så kallar vi de där vansinningarna för, som cyklar, som om de hade flera liv hängande hemma i garderoben och det bara är att ta ett nytt, när man cyklat ihjäl sitt nuvarande (varför har jag inget extra-liv? Skulle nu vara bra att ha nu..)-  som gärna undviker gatorna, där de där bilarna bara stör deras framfart. Alltså fullt fräs här. Till saken hör också att vi bor i ett område, där man föder barn på löpande band och dessa barn vill gärna springa omkring när de kommer så långt. Alltså många barn som hoppar, springer, spelar fotboll och annat

Vi tre tanter sitter där och filosoferar och jag ser olyckan komma. En ung mycket sportig kvinna med ännu sportigare cykel kommer vinande rakt fram. Jag ser en grupp små telingar springa hit och dit och just när kampcyklisten viner förbi gruppen, rör sig ett litet barn, kanske 2 år, lite åt sidan och PANG är olyckan framme. Det lilla rosa barnet träffas – mitt i prick. Barnet skriker – det gjorde säkert ont och barnet är förbannat – och tack och lov var barnet rätt välnärt och väl inpackat och det skyddade väl säkert också. Pappan kommer rusande och en häftig diskussion utbryter. Gestikulerande av bara katten. Jag går dit och säger till pappan att jag kan gärna vara vittne om han behöver. Den unga kvinnan på cykeln överöser mig med ”det är ju en cykelbanan OCKSÅ” och annat. Jag talar om för henne, att om man ser en grupp småungar leka, måste man väl för FAN bromsa in, inte vet man vad de raringarna har för idéer i sina små rara huvuden. Skällsord på något utländskt språk från den unga damen (hon tänkte nog, att tanten kan sticka och brinna, vad lägger hon sig  i det här) och andra ord på utländskt språk från pappan.

Summan av kardemumman var att polisen kom och noterade allt, sen försvinner det väl i byråkratins oändliga källare, det rosa barnet lekte glatt vidare och jag undrar om den unga kampcyklisten nu lärt sig tänka sig lite för ibland..

bild 1 #127591424belamy fotolia
bild 2 mathiasener fotolia

Valplakat, polisen och jag del II.

 

Två valplakat hade kanat ner, det ena låg löst och eftersom jag är ”ordningspolisen” där jag bor tänkte jag, att det där  nedkissade – hundarna gillade det i alla fall – och det nedkanade, som bara hängde och slängde i vinden i ett av plastikbanden ska bort (är man ordningspolis så är man det..) och hugger tag i arbetet.

Jag hör och ser inte de två äldre polis-djangisarna, som bredbenta, som Clint Eastwood en gång i tiden, och mäktiga lämnar sin bil och vaggar fram mot pangistanten, som röjer upp. Barsk röst” Vad gör ni där??”. Jag vänligt ”Oh, jag bara rensar upp och plockar bort de här plakaten, som gett upp sin anda”. Det följer en lång föreläsning om att detta är ÅVERKAN och STRAFFBART! Jag måste GENAST sätta fast dem igen! Jag säger, att men Herre Jisses, de ligger ju redan på marken och är nerkissade av kvarterets alla hundar och att jag inte har såna eländiga plastband, som överlever nästa atomkrig.

Jag draperar dem lite tjusigt runt lyktstolpen och lovar att ringa till de två partierna och meddela skadegörelsen och hoppas på absolvo te.. Sen vaggar djangisarna tillbaka till sin bil och säger säkert att den där pangisen var allt dagens höjdpunkt. She made our day! Jag trodde att vi överöses av kriminalitet här i Berlin, och vi har nog av den i mina kvarter, och så har de inget bättre för sig, än att hoppa på en pangis, som bara rensar upp platsen.. Ja då kanske det ändå finns hopp om Berlins framtid..

 

Same procedure as last year? Same procedure as every year!

Idag, torsdag den 31 augusti – ja AUGUSTI – har en discounter hela berg av julsaker, pepparkakor, dominosteine och allt som man ska stoppa i sig till julen. Julen är om TRE månader!! Herre min Skapare – är det absolut nödvändigt att börja nu i augusti när det är 30 grader ute och vi inte alls ens vill tänka på vad som komma skall och den långa tröstlösa novembertiden innan julen är där och vi kan börja tänka framåt igen.. Vi kunde kanske ta och klämma in påskgodiset på en gång??

Valplakateländet

Hela staden är fullbelamrad av valplakat. Stora, megastora bilder av Angela Merkel och Martin Schulze, båda superphotoshoppade och tjusiga. Och vad säger det oss? Bara en bild och namn och partiets namn. Inget annat.. Är de till för någon som inte vet hur Angie och Schulzi ser ut? Få partier har överhuvudtaget en slogan med vad de vill göra för underverk – men underverket måste visa resultat inom 4 år annars skippas det – för viktigast är att bli återvald. Om det blidde något med vad de ville eller inte ville – inte så viktigt. Återval är det som gäller!!

Sen har vi de mindre plakaten på antagligen mindre betydande damer och herrar – också maximalt photoshoppade – som från början hängde högt uppe på lyktstolparna.  Vem går och glor upp på en lyktstolpe? Ju längre tiden går desto mer kanar de ner mot marken – dragningskraften?  och där viker de lätt ihop sig och ser lite lustiga ut. Används gärna av hundar..

Vid min parkeringslyktstolpe för cykeln har jag en från vänsterpartiet, som jag hissar upp för att få parkera, och som sen dunsar ner igen. Jag brukar säga Gomorron till gossen  – vi har blivit kompisar. Men det betyder inget, jag får ända inte rösta här.

När sen allt är över hänger en stor sorglig rest kvar tills tidens tand och regnet löser upp plakaten. Fast plastbanden som de sätts fast med, de överlever nog nästa atomkrig också. En stilla undran – vad kostar egentligen det här vansinnet? Varför inte istället sätta upp plakat med en neutral uppfordran: ”Gå och rösta då – för fan”?