Jag lite kriminell..

Sitter på snabbtåget Berlin – Frankfurt am Main. Precis utanför min lilla ”kuppee” – minns ni Hasse Alfredson?? –  (gillar egentligen inte de där kupéerna – sitter alltid och väntar med bävan på att någon medresenär i den lilla kupén plockar fram det illaluktande hårdkokta ägget, men det är kanske bara ett tyskt resefenomen? Gärna äldre dam, som först brer ut sin lilla servett över knät och sen…) hänger fyra ordentliga sop-pellar, en för papper, en för avfall, en för flaskor och för förpackningar.

Ordentliga medresenärer sorterar plikttroget, en hit och en dit. Efter ett tag kommer en tågmedarbetare med en stor orange plastsäck och vad gör han? Startar vid pelle nummer 1 och arbetar sig fram till pelle nummer 4 – ALLT ner i den orangea plastsäcken. Tjo flöjt!  Går njutningsfullt ut och slänger pappersoporna i förpacknings-pellen och det känns faktiskt rätt så SKÖNT att vara lite, lite kriminell!!

 

Gökotta i Berlin

Idag knep det allt till i hemlängtehjärtat så det gjorde så där riktigt, riktigt ont och som sen bombarderade tårkanalerna med  – ”Sätt igång, sätt igång!!”

Var för första gången i mitt 74-åriga liv på en gökotta. Mitt i Berlin, mitt i smeten. Är uppvuxen vid Norra Bantorget i Stockholm och där är det lite si och så med natur och gökotta. Där satt vi nu alla i Svenska Kyrkans idylliska trädgård mitt i Berlin, i den ljuvliga oasen, fick fin körsång från Sverige och så sjöng vi i morgontimmen de där älskade sommarpsalmerna från förr. Vi fuskade lite med att solen redan gått upp och göken var snälla Kerstin. Då gällde det att hindra kommunikationen ögon, hjärt med tårkanalerna. Stopp! Tänkte på sommaren hemma nu, på alla som åker ut till sina ljuvliga sommarställen, vattnet, färgerna. Längtan bort (men sen också hem),  längtan efter lugnet, naturen. Okey, att det sen kanske regnar i flera veckor och möglet kryper in i stugan, sånt försöker jag slå ihjäl min hemlängtan med. Inte så att jag önskar er regnet i sommar, men det skulle ju hjälpa lite..

Mina papperssopor på sjukhuset

Var igår på väg med papperssopor till containern och hade dem i en sån där tyg-plastkasse som alla miljöansvarsfulla människor (tänk på den lilla isbjörnen, som inte har något flak att stå på!) nu har och hängde den på styret (gör inte efter det!). Jag hann med två varv med pedalen, sen var det tvärstopp och den svenska pensionären flög över styret ner på marken. Tjo flöjt!  Och varför landar man alltid på skallen? Är det kanske som marmeladmackan, som landar med marmeladen mot golvet? Blödde som en liten gris och två vänliga herrar stannade, låste min cykel, ringde efter ambulans och var allmänt moraliskt stöd till pensionären som satt och mumlade ”helvetes helvete” nere på marken. Barnen på väg från skolan tittade stort –  förtjusta över lite omväxling. I vilket fall som helst ambulansen kom och pensionär och bagage (papperssoporna) lastades in. Vi fortsatte att lastas in på akutmottagningen, sen i rullstol till röntgen, sen upp på avdelningen, eftersom de inte ville släppa hem mig. Där låg jag nu med mina papperssopor och funderade på livet. På morgonen bestämde jag mig för hemfärd – sköterskorna tittade förundrade på pensionären, som tågade iväg med sina papperssopor till en taxi och åkte hem och stannade nu vid containern, där jag kunde ta avsked från mina medresenärer. Tur att det inte var hushållssopor..

ps. utanför fönstret på avdelningen blommade en underbar röd kastanj och det vägde nästan upp det hela..

Livets under..

Vad hände med mitt lilla kära löjtnantshjärta, som på tyska heter ”Gråtande hjärtat” och som gör att jag tycker ännu mera om det. Att jag dessutom fått den av en mycket kär människa blir ju bara ett snäpp bättre. Men i år har den tydligen bestämt sig för att nä, ett hjärta får räcka till min ”husmor” som också har det risigt med hjärtat – åtminstone bara anatomiskt sett –  hoppas jag. Eller för att kanske pigga upp mig och solidarisera sig med ett enda rart rosa sådant?

Men till andra under – negativa såna alltså. Häromdagen hade några roat sig igen (en omtyckt Berlin-Sport..) med att panga väldigt många flaskor och utanför mitt hus går ett utvisat cykelstråk med väldigt många cyklar hit och dit och fram och tillbaka och tänkte att oj, oj, oj,  det här går inte vägen och hämtade borste och borstade och borstade bort varenda liten skärva. Samtidigt som jag svor eder och förbannelser över att jag ALDRIG lyckas lyncha någon förövare.. Och sen? Samma dag får JAG en punka på bakdäcket och då kan man ju börja undra över livets konstigheter och i att öva sig i att tro..

Hur dum får man/jag vara?

Min lilla morgenutkik från balkongen. Njut och koll om någon ny blomma velat slå ut, kolla hur långt det trädgröna nere på platsen kommit (tyvärr ser jag också hur mycket skräp som samlats under kvällen, men det stör inte det VACKRA just nu). Och VAD DÅ??  Håller några på med att tvätta av glascontainern, som brukar samla oändligt mycket damm och skit? Visst – ett äldre par gnor och gnuggar så det skvätter om det. Kan inte  vara sant! Det  finns flera grannar som engagerar sig?!? Måste ner och hälsa och ta kontakt – ju fler vi är desto bättre. Glad i hågen byter jag morgonrock mot ”normalkläder”, ner och på väg till dem. Då ser jag det – Firma X´s öppna skåpbil, där deras rengöringsattiraljer finns. Så var´e med den saken – inga engagerade grannar.. Hur dum får jag egentligen vara??

Bild Sophie Herken

 

Tyskland i cyber-stenåldern

För att gå till en specialistläkare är det bra att ha en remiss från sin husläkare. Det är bara  ett papper. Detta papper får man bara om man varje kvartal dyker upp med sitt sjukförsäkringskort, som läses av i en liten manick. Nu behövde lilla jag flera remisser – e ju inte så riktigt kurant. Den första praktiken ringde jag faktiskt upp för att höra om de är där. Det var ju påsk förra veckan och den utmattade guden i vitt måste ju få vila upp sig lite ibland. Den väna lilla damen, som lämnats kvar för vilsna patienter,  sa att jag kunde få komma och få remissen fast han inte var där.  Alltså först tvärs igenom hela Berlin och vi som känner till Berlin vet att det är s t o r t..

Sen vända kosan åt precis andra hållet till husläkaren, som jag tänkte skulle skriva ut de andra remisserna. Vi vet fortfarande hur stort Berlin är? Okay? Väl äntligen där – på dörren en satans liten lapp, som talade om för mig, att de hade semester den här veckan.. suck.. kul för dem.. på hemsidan tyst som i graven om det.  Alltså lite mera tvärs genom Berlin hem – suckande och stönande. Fast jag unnar dem verkligen varje semsterdag.

Varför i hela fridens namn kan tyskarna inte börja göra sånt elektroniskt? Det måste ju verkligen vara möjligt. Hur kommer det sig att jag som översättare kan ringa till Skatteverket i Stockholm, där det sitter så otroligt rara människor, och beställa personbevis åt kunder och nu, nu ryser hela tyska folket – de skickas till mig som egentligen inte har någon fullmakt och inte någon rätt till det alls.. Men antar att jag ska vara tacksam så länge jag inte behöver släpa runt på en stentavla och mejsel…

Bild 181635848 Magnus Fotolia

 

 

Seg, segare, segast..

Den här gamla vissna tulpanen cyklad i morse, tidigt, tidigt, till gymmet och slet med alla eländiga apparaterna och sneglade på grannarna som lyfte i en helt annan klass. Efter en timme var pärsen över  och tulpanen cyklade lite moraliskt uppbyggd hem och hur tror ni att tulpanen nu såg ut? Så här?

Nähä – fortfarande så här… men inget att hänga läpp för (säger alla andra till mig och vad vet de egentligen om hur djäkla segt det är). Vad lär vi av detta? Segt, segare, segast.. Men det SKA blir bra.. (säger de andra..)

 

Så varm känns empati..

Är med i en internationell kvinnoförening här i Berlin. Är inte så där jätte ofta med när man träffas en gång i månaden och lyssnar på föredrag, minglar runt lite och är med på fantastiska utflykter. Känner mig lite främmande där – damerna – ja verkligen damerna – är så bildade, så upper-class, lever så helt annorlunda än lilla jag i mitt asociala Wedding – som de nästan inte ens vet var det ligger och dit de säkert inte skulle våga åka– och där de säkert aldrig varit. Men okey, igår gick jag till träffen igen och blev berörd av den värme och empati, som slog emot mig och omfamnade mig när jag kom dit. Alla damerna kom fram och försäkrade mig,  hur lyckliga de var över att jag överlevt hjärtstoppet och önskade mig allt gott. Lilla jag! Jag, som känner mig som en främmande fågel i gruppen – jag ÄR lite udda där faktiskt – de hade alla noterat vad som hänt och var djupt chockade.

När jag sen tog tunnelbana 9 hem till mitt Wedding –med en underbar blombukett – var jag rörd, berörd och lycklig. Tänk att de överhuvudtaget lagt märke till lilla mig och att de varit bekymrade. Tänk va.. Oh vad skönt empati känns.. Och tack alla ni andra underbara och kära – jag bär er alla i mitt lite ramponerade hjärta..

Bild: Ballon Robert Kneschke Fotolia

Mitt Berlin..

 

… en vanlig söndagsförmiddag baxas kärran in – plus cykel, den tar halva ståplatsen, räcker upp till tak. Ingen blick höjs. Va´re nåt? Nä va…