Berlins tunnelbana

Den vanliga bilden i Berlin. Tunnelbanan kommer in på stationen (om du har tur som en bofink..). Knökfull inuti, knökfull utanpå och de som vet, vet att föraren inte planerar in mer än fem sekunder på varje station. För föraren spelar det tydligen  ingen roll om folk tänker stiga av och på. Det är de sportiga fem sekunderna som gäller. Dörrarna stängs obarmhärtigt. PÄNG! Det hjälper inte att högtalarna vrålar: Z-U-R-Ü-C-K-B-L-E-I-B-E-N! Och det gör djäkligt ont när man är där mittemellan.. AJJJ!  Det där med att kanske kolla läget med en spegel – glöm det! Det skulle kunna tolkas som service och den är absolut FÖRBJUDEN i Berlin..  Och när jag ser en grupp små dagisbarn som står i ett prydligt led hand-i-hand i knallgula västar får jag svettattacker av nervositet av att kanske hälften av raringarna blir kvar på perrongen som Hans och Greta i skogen och drabbas av traumatiska minnen av Berlins tunnelbana..

I vilket fall som helst, dörren öppnas och ut välls det, samtidigt står ett gäng saltstoder precis i öppningen som inte viker hädan en enda futtig liten millimeter. Resulterar i vad? Kaos,  trängsel, stress och fan anamma. Tänk kära Berlinare – hur vore det om man enades om att antingen viker man hädan tills folket vällt färdigt ut eller man inför att man kliver in på höger sida och likaså ut på höger. Men det är säkert för komplicerat för Berlinarna..  Så – just dream about it och fortsätta att trängas som om det gällde livet. Än hänger jag med och använder mina armbågar..

Ps. Nästa tunnelbana kommer mestadels tre minuter senare, skam den som ger sig..

Ödmjukhet..

För er i Sverige är de här bilderna inget särskilt. Hjärtstartarna hänger nästan överallt. Och de får tydligen hänga där, inte stjälas för att säljas på Blocket, inte förstöras ”just for fun”. Efter att ha varit död och räddats av en sådan apparat – som fått hänga där och inte förstöras –  och av fantastiska människor, går jag förbi dem med andakt och djup, djup tacksamhet. Tanken på hur nära min hjärna var att slås ut efter det att hjärtat bestämt sig för att ge upp och att man efter 12 minuter lyckades få mitt gamla hjärta att bestämma sig för att slå lite till igen – den berör mig verkligen och gör mig ödmjuk för att jag fick fortsätta att leva.

Här i Tyskland kan ni leta länge efter en sådan apparat – här hade mitt liv verkligen varit slut..

 

Berlins flygplats

Ni som känner till den olycksaliga flygplatsen Tegel i Berlin vet att till och med flygplatsen i Burkina Faso – ursäkta, den kanske är topp, jag drar bara till med den – får Tegel att blekna av skam. Okey, den skulle ha stängts för länge sen men bara för att Berlinarna inte lyckas med att bygga en ny flygplats (och mycket annat..)  får den stånka på och förfaller mer och mer och att starta en resa där – eller att komma hem och försöka leta rätt på sin resväska, om man var så vansinnig, att man inte reste med handbagage, som man ALDRIG släpper ur getögat – är ibland en utmaning även för nerver av stål.

Höstlovet hade börjat, jag skulle flyga till Stockholm – hade missat att det var höstlov –  och hela flygplatsen kokar och kryllar av stressade, ilskna människor – med resväskor efter/bredvid/framför sig. I den långa, smala, gråa,  trista, trånga, förfallna kulverten från terminal A till C blir man omkullsprungen och överkörd av resväskor och mitt i detta helvetsliknande kaos står en stilla äldre arbetare på en liten ranglig  pall och putsar kanterna med en liten, liten borste, som ser ut som om han tagit med sig sin tandborste till jobbet. Lugnt och stilla står han i kaoset och borstar försiktigt, försiktig på den långa, långa (när jag kom tillbaka efter en vecka var han försvunnen.. färdig? gett upp projektet?) rostiga kanten där färgen flagar. Jag måste stanna upp och skratta över denna absurda situation och glatt fnissande slänger jag mig in i kampen att checka in. Skam den som ger sig! 50 år i Tyskland har lärt mig vad man kan använda armbågar till!

Bild Sophie Herken

När havet blev stumt..

IMG_3853

Var på min efterlängtade „semester“ (ja jisses, får en pensionär egentligen också säga att den har semester?? Man har ju semester varje dag – kan man ju tycka.. ) på Mallorca. Hotellet låg precis vid strandkanten (ingen bred och fet motorväg mellan oss och havet.. puh..) och rummet vätte till det underbara Medelhavet (hade tur som en bofink –  slapp rum till parkeringsplatsen). Redan tanken på att somna in till ljudet av vågorna gjorde mig lycklig. Sängdags – ut med hörapparaterna – och sjönk ner i de ljuvligt stärkta hotellakanen och den mjuka kudden, balkongdörren vidöppen och NU – NU skulle det njutas vågskvalp. Och vad hände? Dödstyst! Upptäckte nu för första gången : Utan hörapparater – inget ljuvt vågskvalp.. Kändes som i en film, där man glömt sätta på ljudet. Våg efter våg och allt så tyst, så tyst..

 

Om att INTE ha sex på en tågtoalett

Förr i världen i alla fall var det med på varje Bucket List att ha sex på flyg/ tågtoaletter. Jag har liksom inte förstått njutningen i det – men har ju också missat det, så jag kan väl inte uttala mig – för jag tycker dessa eländigt, illaluktande, kvava små och snubbiga utrymmen mestadels är superäckliga. Men jag är kanske lite petig också.. Okey – vid min ålders höst är sex på en tågtoalett ändå inget att tänka på men jag hade andra – pensionärsanpassade –  äventyr på en sådan.

Var ute och flög igen efter min hjärtkatastrof och var på grund av alla mina krämpor, som jag lyckats samla på mig, så var jag utrustad med  stödstrumpor ända upp – inte såna där små fjantar som bara går till knäna, nä äääända upp. Smala, trånga fanskap. De kloka herrarna och damerna  i vitt har förmanat mig – ALDRIG glömma dessa, om jag vill överleva flyget. Och för att man inte skulle se hemskheterna, så tog jag på mig ett par långbyxor. KLART FEL!

Nedkommen till Moder Jord igen satt jag sedan några timmar på ett österrikiskt tåg och det kliade och kliade och tänkte att, nä, nu måste det bli slut på tortyren och klev in på toaletten. Ca. 1 (en!) kvadratmeter och på den kvadratmetern finns även toan och handfatet. Fattas bara lianen, som man måste hänga sig i för att få plats. Där stod jag nu och balanserade på ett ben (vilket bara det i min ålder inte är så lätt som en plätt) och försökte kliva ur byxbenet och samtidigt rädda det från att sen trilla ner på golvet, som inte längre var så där toppen, och samtidigt hålla fast mig lite för det är slingriga linjer där i bergen. Sen gällde det att fortsätta att balansera stående på ett ben– för ville inte sätta mig på toan, som inte heller var så där jättekul längre – och försöka dra av stödstrumpan. Det hade i alla fall inte hjälpt, om jag satt mig, för det fanns ingen chans på att sträcka ut benet rakt en gång. Ni som haft en sådan stödstrumpa vet att de SITTER SOM GJUTNA. Slit och dra och balansera och plötsligt – pang – släpper eländet taget.. Lyckades. Sen in i byxbenet igen och samma procedur igen med andra benet.

Svetten lackade men ut steg en lycklig pangis utan stödstrumpor, som kliade som tusan.

Bild mathiasener/fotolia

 

 

Inte min dag idag..

Försöker gå in på min online-banking och ta mig fan, de har ändrat allt och kräver en Bank-ID! Vad fan är nu en Bank-ID?? Jag ringer dit (på den tyska heliga söndagen) och kommer fram för jag har även ett businesskonto (Det ni! De andra vanliga dödliga kan vänta tills i morgon..) och får höra att ”jag fått flera meddelande om detta”, men som vanligt har jag inte brytt mig om att läsa alla deras meddelanden – alltså skylla sig själv. Men nu ansöker jag genast om Bank-ID och enligt den vänliga herren med Sachsendialekt (vilken är en av de minst vackra dialekten i Sverige? Ja – just den motsvarar den..) talar om att jag kaaaanske kan få det om en VECKA! Jag som måste ändra pengar hit och dit (låter som om jag har mycket men det låter mera än det är) och ska resa lite och framför allt måste jag betala in min skatt. Och tänk – det finns fortfarande möjlighet att antichambrera på ett postkontor och mot en hutlös ockersumma betala med en gammalmodig postanvisning.

Är klart inte min dag idag! Och i morgon köar jag på ett postkontor..

 

Gamla tanter och mobiler

Min volum – eller kapacitet, eller vad fanken det nu heter –  på min mobil tog slut – nåt sånt kallas det visst. Du får ett meddelande ”att du använt för mycket bla-bla-bla och att extra kostnader uppstår”.  Steg modigt in på Telekom för att diskutera ärendet. (Hur dum får man/jag vara, för att tro att man/jag fixar den diskussionen??!) En ung man ser på mig, som om jag vore världens åttonde under, och  förklarar att ”Oh kära hjärtanes, jag har ju bara 1 vad vet jag”, alla andra människor har ”4 vad vet jag” (hur har jag kunnat överleva med bara ”1 vad vet jag”???!!)  och det kan åtgärdas mot en extrakostnad av EUR 5 i månaden. Tänker att ok – kör för det! Knapperi i tangenterna och allt var fixat och han hivar fram ett papper, där jag ser att jag ska skriva på, att jag förlängt mitt kontrakt med 24 månader. Nu hör jag alla larmklockor vibrera och dånga – ding-dång – akta´re, jättefarligt, vad skiver du på?? Jag försöker minst 3 ggr – koncentration nu Cecilia! – att få den unge mannen, som nu klart börjar bli lite otrevligare i tonen, att förklara för JAG FATTAR DET BARA INTE…Där hjälper inte studentexamen, studier och annat tjafs – det är STOPP!

Som en gammal istadig ko sa jag,  att ”Nej, skriver inte på, var snäll och ta tillbaka de där ”3 extra nåt” och den suck som kom från den unge mannen måste ha hörts i hela Berlin. Gudars, gamla tanter, SPÄRRA INGÅNGARNA!! Och när jag gick ut och glatt förkunnade att jag kommer tillbaka, när jag har konsulterat min tålmodiga och förstående svärson (som förhoppningsvis inte lurar på mig några 24 månader ”nånting”), såg han faktiskt inte alls glad ut och skönt att inte veta vad han mumlade över gamla tanter.. Förstår man varför??

Att inte våga lita på sin kropp

Kära gamla kropp, vi har nu varit kompisar i snart 75 år och frånsett vissa svackor, där du gett mig skrämselhicka, har vi trasslat ihop våra öden ändå (tja, vi hade ju inte så mycket annat att välja  på, va..).  Men nu efter mitt hjärtstopp och efter att ha fått känna på hur det känns att vara död, har jag liksom slutat lita så där riktigt på dig. Du bär dig lite konstigt åt och jag vet inte riktigt var jag har dig. (Nä, jag vet – det vet ingen…)  Och den där maskinen, som dom satt in i mig, den ger ju heller inga myskänslor precis. Nu ska jag snart ut och flyga ensam  – för första gången efter D-Day och vet inte varför det känns lite osäkert. Men kära gamla kropp – samla ihop dig nu och uppför dig ordentligt! Kan jag lita på dig?

Bild mathiasesner/fotolia

A must to have??

A Must-to-have??

Ser i en tidning att jag kan köpa en liten grej, som jag kan spänna framför och mellan brösten på mig när jag sover för att, som annonsen säger, ”förhindra att brösten glider åt sidan när du ligger på sidan.” ”Om du bär ”La XX” varje natt, så kan den motverka, att du får de där sovskrynklingarna, som uppstår mellan brösten!!” Nu vet jag vad som gick fel i mitt liv – har ”skrynklingar” mellan brösten och bara för att jag inte visste att detta under fanns – äntligen kan vi rädda världen inför detta gissel..

Antar att jag inte får kopiera bilden av undret, så nu får du ta fram din fantasi… och bilden ovan är phyZick./fotolia