Min krisdag

grenzalle2Idag är det min personliga KRISDAG!!! Du vet en sån där, då allt skiter sig. Var och köpte schampo och sånt som hen behöver och la ner förpackningarna i ryggan. Man ska ju inte använda så mycket plastpåsar, eller? Vill inte sabba isflaken för isbjörnarna. HUR DUM FÅR MAN VARA?!? Väl hemma – i ryggan en enda grisig sörja av schampo – allt blandat med plånbok, pass, körkort, läppstift, nycklar, telefon, bankkort. Och gissa – ju mer jag försökte tvätta bort skiten- desto mera löddrade den.. Toppenschampo med 100% löddergaranti. Okey, blir det inte värre ska jag väl knipa käft..

Att vara utlänning i sin egen stad..

gröngubbeHä? Hur funkar det? Drabbades i morse av lite svensk rejäl hemlängtan och mot det hjälper det att ta en liten runda till Ikea och på vägen dit, till min Ikea som ligger i gamla Östberlin, såg jag en känslomässigt kilometerlång kö med äldre, gråa människor, som ringlade sig fram till en sunkig gammal sportanläggning (som en investerare fick köpa av staden Berlin för 1 EUR (!) med löfte att fixa till den. Det har nu gått 25 år sedan dess och inget fixande har skett – och inga konsekvenser heller för den delen. Tänk om jag uppfostrat mina barn så inkonsekvent..) I vicket fall som helst, där är nu under helgen utställningen OSTPRO en nostalgimässa där de gamla östberlinarna kan frossa i minnen och känna och lukta på det kära och gamla, tvättmedel från förr, senapsförpackningar, schampoflaskor och vad vet jag.

rödgubbeFörst blev jag lite fnissig, men sen tänkte jag – jag är i alla fall utlänning här i stan och landet och känner mig ibland som i förskingringen, men de här, de har bott i den här staden hela sitt liv och en vacker dag kommer en ny regering och allt det gamla och vana tas bort och ersätts med nya konstigheter. Det är kanske något vi inte tänker på ibland så mitt fniss fastnade i halsen..

Stressfri jul – äntligen!

hyacint72 år har jag alltid haft stor förväntan inför julen. ”Bullerby”-julen var djupt förankrad i min svenska själ…Till första advent släpades julsakerna upp ur källaren och det pyntades hit och dit. När barnen var mindre och jag hade familj – självklart och roligt. Men nu – som solopensionär? Jisses vad skönt det är att inte måsta! Hallå alla språkpoliser – måsta är säkert inte ok, men skit i det. Nu har jag som allra största julstämnings-utbrott 3 guldstjärnor i fönstret – trillade in på Granit och kunde inte motstå och hem och ta fram guldsprayburken – min bästa kompis för tillfället – och spruta guld (ju äldre hen blir, desto mer guld gillar hen..). Ok, balkongen blev också lite guldig, so what.. Kan gott tänka mig en solojulafton – för att inte tala om nyårsnyafton. Har lärt mig att på  nyårsafton blir man väldigt ensam när alla pussar och kramar sina partner och lovar ett nytt liv (för vilken gång i ordningen?). Svårt att pussa och krama sig själv.  O för att inte tala om att lova sig ett nytt liv.. sånt skiter jag i nu för tiden. E som ja e.. Alltså ser fram emot en månad med julskval på radion – det är okey – men i övrigt, nä va… Kom igen i januari när dagarna blir längre och tulpanerna krispiga. Det är min tid det!

blommorwaldermard

Till dagens småbarnsförälder

love

Tillåt en gammal pensionär, mamma och mormor att faktiskt höja sitt pekfinger.  Du, kära dagens hippa småbarnsförälder – försök att ge dina barn lika mycket uppmärksamhet som din telefon får av dig. Du kan faktiskt inte köpa ett nytt barn när modellen inte funkar så där bra – det är NU som ditt barn behöver dig. Igår (och inte bara igår) på tunnelbanan – en pappa med gråtande liten dotter, kanske 2 år. Hon står upp i sittvagnen, fritt fall när tunnelbanan drar igång igen programmerat, ropar och ropar på sin pappa, som fastspikad på displayen sitter och skriver på sin telefon. Vad är så viktigt, att han inte ens ser att ungen trillar handlöst bakåt, att hon vill nå honom? Inga sms kan vara viktigare! Jag mår illa när jag ser detta och säger bara – stackars barn.. Titta på ditt barn, prata med ditt barn – det är faktiskt en människa!! Och du, du får inga fler chanser..

Illustration Sophie Herken

Här är jag igen..

Jag tror jag kanske börjar bli lite frisk igen – känns lite lockande att gnällspika lite igen och det kan väl bara vara ett tecken på ”back to the roots”?

ikeaslussekatterSnälla IKEA –  sluta omedelbums att sälja dina lussekatter!!!!  Åtminstone dem, som ni säljer här i Tyskland. Skulle någon stackars tysk köpa dem, kommer de att bli gruvligt besvikna och undra vad i hela fridens namn vi har för matkultur där upp i Norden. Eller kanske bra som bantningsmedel? Jag tuggade och tuggade och de växte så i munnen så jag till slut inte iddes längre. Och så smakar de som en blandning av inget och kemifabrik. Spännande kombi! De ser kanske okey ut – men ack, ack, ack.. Endast formen påminner om en ljuvlig lussekatt, lite glänsande, saffransdoftande, mjäll. Nä IKEA, håll du dig till Billy, Holmsund, Gräddad, Garnerad och Metod. Förstör inte vårt rykte utomlands med de där monster-lussekatterna.. Ingvar, du skulle heller aldrig äta en av dina lussekatter, promise!

PS.Dina pepparkakor är inte heller mycket att hurra för och har vi tur som en bofink har ni fixat till glöggen lite i år. Den var inte heller mycket att ha förra året. Men okey, efter 3:e glaset märker man det kanske inte mera.. Har ni ingen som kollar vad era saker smakar innan ni släpper loss dem på stackars utlänningar och på gnällspiken i Berlin??

pepparkakor

Faan också!!

by-studioIdag får jag uppföra mig riktigt illa i bloggen och svära som en borstbindare! Tycker jag har nog med vissen skalle som inte vill funka men  idag ökade vi på eländet lite. Någon tog min plånbok i tunnelbanan! Faan också!! Jag som tycker jag är noga med att kolla, aldrig står i rulltrappan utan järnkoll på ryggan och så händer det! Inte fullt alls i tunnelbanan och vad faan – ser inte andra när en främmande pillar på ens rygga?

I vilket fall som helst – borta är den. Stod som en tom fågelholk vid disken till bagaren och trodde hjärtat skulle stanna. Och naturligtvis hade jag hämtat pengar igår och hade ungefär 200 € men tror det värsta är alla satans kort. Har idag hängt på telefonen, spärra kort, begära nya – man är ju ingen människa utan kort. Skulle åka med barnbarn till tandläkaren – passa tid – och stod inför biljettautomaterna som bara tar kort. Alltså tjuvåka och hoppa av när kontrollen kom. Eländes elände och ingen förebild för barnbarnet som inte visste om det skulle fnissa av förtjusning eller gråta över hispig, småkriminell mormor.

rudall30Jaha, nu iväg till polisen, anmäla det, sen iväg och försöka få ut pengar utan kort, nytt årskort. Okey, behöver väl inte tala om hur många satans kort man har.. Och nu kommer jag i framtiden att hysteriskt vaka över min rygga. Faan också!!! Kära tjuv – stick och brinn!! Det var MIN plånbok med surt förvärvade pengar…

Bilder by-studio/fotolia och rudall30/fotolia

En lite annan akutmotagning

saraberdonfotoliaNu har jag hitintills alltid susat och jublat om mina positiva erfarenheter på akuten här i Berlin. Det var på mitt favvo-sjukhus. Nu kommer en annan akut och en liten försiktig varning – undvik akuten på Charité i Mitte.. De är säkert topp med att fixa fram nobelpristagare, berömda kapaciteter men försök inte komma in där som vanlig dödlig med lite ont här eller där. De är erkänt mycket kapabla,  duktiga och berömda och fanans moster, men när en stackare sitter/står där i timmar och väntar undrar man lite över organisationen. Skulle jag – som gammal sekreterare – kanske kunna få hjälpa till att fixa organisationen av ruljangsen där kanske?

Man kommer in i ett väntrum, som klart övertagits av gamla östtyska regimen och sedan dess inte åtgärdats. Trötta och tomma hållare för informationsmaterial slokar dekorativt i det kalla lysrörsljuset. Stolarna och borden är hopplockade från olika ställen – ok, inga krav på design men det sorliga är att de räcker inte på långt när till alla. Och hur kul är det att stå och hänga, när man känner sig som om döden står och knackar en på axeln och undrar om det är dags kanske.

HookVäl inne i de heliga rummen – ack vad jag skulle vilja komma på ett sjukhus där det som ut som i läkarserien här i tysk tv. Där kommer genast snygga och glada läkare springande och säger ”chockrum 1 eller 2” och sen omhändertas man och läggs in på ett tjusigt rum –alltid enkelrum, fina blåa väggar, hotellrum kategori 5 stjärnor. Okey, det var drömmen.

Jag lyckades lägga beslag på en ranglig stol, men när jag kom ut från den första av kanske 4 undersökningarna, hade naturligtvis en annan döende lagt beslag på den. Inne i de heliga rummen så unga och så slutpumpade och dödströtta läkare – kära nån, hur unga är de idag.. Där antecknas vad de vill veta om en på nån slags liten papperslapp, som ser ut som den jag har när jag ska åka till Lidl och handla.  Åkte till den här akuten för min skalle behandlas på det sjukhuset och tänkte, att då har de allt de vill veta på datorn. Men icke säger Nicke, här har man små lappar som man antecknar på och dator – nä… Efter att ha lärt känna flera unga och dödströtta läkare forslas jag upp till datortomografin i en rullstol, som inte har fotstöd längre utan man har bundit en gasbinda tvärs över och på den försöker jag vila mina fötter, så de inte hackas av på färden genom trista, tomma korridorer.

loveDetta Berlins största och mest kända sjukhus har ingen magnetröntgen på kvällar och nätter! Känn på det.. Alltså blev det en datortomografi av läkaren som trodde att även där skulle man kunna se, om jag hade en hjärnblödning eller inte.  Ja, ja, tro kan flytta på berg står det i Bibeln..

Man bestämde sig för att mitt exploderande huvud antagligen inte berodde på en hjärnblödning – vilken hade kunnat varat logisk efter min hjärnpropp och skickades hem med idéen att käka lite mera smärtstillande. Jaha och det gör jag nu och huvudet känns som det inte tänker brisera längre. Vi får väl se hur länge det håller..

översta bilden saraberdon/fotolia andra Sophie Herken

Varför jag redan nu bokat in mig på ett äldreboende – som JAG valt själv.

engammalkvinna

Mittemot mig finns det ett ”äldreboende”. Det är ett trist, grått hus – hela huset ser överhuvudtaget sorgligt ut tycker jag.  Det hjälper inte ens att en del fönsterramar målats röda. Till och med björkarna, som växer framför det ser så där lite sparrisaktiga  ut och vajar och svajar lite trött och sorgligt i vinden. I det där huset bor inte de rika – men i relation till många pensionärer här i Wedding ändå de, som har det bra och lever på ett uns över minimum – och det är inte fett…

På morgonen ser jag en liten karavan av rollatorer, som nu under sommaren sprider sig ut över platsen framför huset. Det är en bilfri plats med sittbänkar, en liten brunn och annan muntration – tack vare Berlins sparhysteri håller allt på att förfalla och gro igen totalt.  De sprider sig runt och jag ser en person sitta på varje bänk. De sitter där hela dagen och tittar till höger och till vänster och till vänster och till höger, när någon går förbi. En del som är riktigt djärva sitter tigande två och två på en bänk, men de flesta sitter ensamma – eller själva som man nu säger. En turkisk farbror med stort vitt skägg sitter ensam och tittar. På bänken bredvid sitter en turkisk gammal tant ensam och tittar. När de tittat färdigt vandrar rollatorkaravanen hem igen.

Och just detta har jag framför mig varje dag och det känns skönt att veta, att jag förhoppningsvis inte ska behöva sitta där på den lite avskavda parkbänken, titta till höger och vänster som dagens höjdpunkt och sen gå upp i min lilla vrå. Jag vill kunna kommunicera med andra – även om vi då alla kommer att vara lite gaggiga men vad gör det, vi märker det kanske inte – få vara med lite mera. Vill inte att dagens höjdpunkt ska vara att sitta där på en skabbig parkbänk och stirra höger, vänster, vänster, höger och på kvällen inte ha sagt ett ord. Om jag så tag mig fan ska lära mig att älska att spela fia med knuff – det är det sånt som man gör på äldreboende kanske – så ska jag det. Huvudsaken inte sitta och långsamt vissna utanför ett äldreboende, slött bligande till höger och vänster, vänster och höger.

foto Tommao Lizzul/fotolia

Att vara allmänt jobbig

phyZick

Tack alla underbara ni, som tänkt på mig när jag var lite okurant. Nu börjar jag repa mig och är så pass kurant, att jag kan gnissla och gnälla lite. Mot min åkomma – som jag lovar att jag snart ska sluta tjata om – finns det nya läkemedel, som enligt sakkunskapen kommer att vara rutin i framtiden. I vilket fall som helst, dessa är nya och min åkomma extremt sällsynt – ingen bra kombination – så jag får av specialistläkaren visserligen receptet på dessa undertabletter (efter läkarens våndande om att sjukkassan kanske kommer att bråka, för de är dyra) – och slipper räv- och råttgiftet Marcumar – men hur jag ska övergå till dessa, dosera högra i början? Hur mycket? Hur länge? Och hur sen? Det är ju inte direkt några trevliga små halstabletter det rör sig om, så det där med att testa sig fram.. hm.. Det vet hen inte och jag skickas iväg med receptet. Väntrummet fullt, läkaren ser panisk ut, svetten lackar. Iväg med tanten bara! Jaha, då står jag där med min lilla lapp i handen och tänker – och nu? Ska jag kanske vika en lite svala av pappret och låta det segla runt lite i det fina höstvädret?  Nu har jag försökt mobilisera sakkunskapen på sjukhuset och hoppas på svar och ska i morgon ,om jag inte hör något, överfalla min husläkare för på fredag MÅSTE jag ha något. Och om de inte hjälper mig lägger jag mig ner och dör lite, men bara lite, helt enkelt. Så slipper alla den där tjatiga tanten.. Och vad är moralen av historien? Ha en alldaglig åkomma helt enkelt – eller ännu bättre, ingen alls..

Bild phyZick/fotolia

Än lever tanten..

saraberdonfotoliaNu har jag flera gånger tjatat om att vara tacksam för allt i livet men nu är det dags att ta i ordentligt. Vem har sagt, att just jag ska slippa bli en vissen tulipan, att jag ska vara den där glada, pigga pangisen som i reklamen tills de lägger på kistlocket? Vad har de där andra vissna tulipanerna gjort för att bli så straffade? Inget!

Landade på sjukhus – tack vare en energisk dotter, som slet in mig på akuten – med vansinnig huvudvärk. Men jisses, vem vill sitta på akuten och jämra sig över huvudvärk när folk till höger och vänster sitter där blödande och stönande, med eller utan ben och arm? I vilket fall som helst, blev varmt och lugnt omhändertagen, genast in- och nerlagd i en säng och se där – magnetröntgen visade på en trombos i huvudet. Huvudet  – va!! Andra får tromboser i ben och sånt – men jag i skallen av alla ställen. Det visade sig vara en mycket sällsynt sort (3 på en miljon får det och mestadels kvinnor runt 30.. hoho, Du Där Uppe – dags för glasögon? Ursäkta om Du tycker jag är respektlös..) och in kördes jag på intensiven och pumpades full med viktiga saker. Vad gjorde man förr, vad gör någon som lever i Aleppo? Går ut i buskarna, lägger sig och dör? Antagligen..

kzenon-sjukhuslitenMen när eländet står och viskar bakom mig att det kanske kommer och tar mig, då blir åtminstone jag så oändligt tacksam, att jag skulle kunna omfamna varenda läkare, som inte har vett att springa och gömma sig. Mina eviga frågor besvarades mestadels tålmodigt, chefen fann tid att sitta ner på sängkanten och klappa tanten lite på handen men nu, nu är jag hemma, ensam och tänker, oj, oj, oj, hur ska det här gå? Du Där Uppe – du vill väl inte ha mig än, va? Inte än, va..

Foton: Saraberdon/fotolia och Kzeneon/fotolia