Tyska posten – stick och brinn..

Kära tyska posten – ja, jag vet, det tycks vara ett absolut ”måste” för mången post i Europa – på bilden ser man halva – HALVA – kön och längst, längst fram där i fjärran ser man disken. Kunde inte fotografera från längst bak, för jag var tvungen att ha ett getöga på min plats, och litade inte fullt på att kompisen skulle släppa in mig i kön igen. Detta elände är på Müllerstr. i Wedding. Väntetid? Fråga mig inte, vill bara glömma eländet… Och när jag sen fått blodtrycket på normalnivå, undrar jag – varför i helvete måste det vara så på posten? Och kom inte och tala om för mig, att jag kan ju gå någon annanstans – för jag kan bara gå dit, JUST DIT, om jag var så oförlåtligt dum och inte väntade hemma från klockan 8-18 för att paketkillen kanske skulle komma..

En-ser-för-djävlig-ut-dag

 

Har en sån där „Ser-för-djävlig-ut-dag”.  För att kolla om jag verkligen ser så risig ut, tog jag en selfie. GÖR DET ALDRIG I SÅDANA FALL!!  Eller ta med en sån där jättelång pinne, så avståndet blir större. När jag tittar på mig själv i spegeln ser jag visserligen rynkor och som jag tycker en normal äldre människa. När jag tar en selfie är jag en enda satans rynkorgie… Jag ser ut som ett magert russin tycker jag.  Varför ser jag mig själv i spegeln på ett helt annat sätt än vad jag ser på en Selfie – in real life så att säga? Sitter det ett hjärnfilter där uppe och säger ”Släpp inte fram den äkta bilden” och skonar mig?. Oh fasa och ute är det antagligen den sista underbara höstdagen och jag sitter inne och gnatar rynkor.. Och kom inte med att rynkor är vackra! Eventuella artiga protester accepteras inte – Jag ser vad jag ser!!

Bild: Sophie Herken

Livsfarligt i Berlin igen..

Här i Berlin är det livsfarligt att gå  – av två anledningar: Dels är det som skulle kunna kallas „gatubeläggning“ inte det man skulle kunna tänka sig och som namnet får en att tro, och dels har vi en gatubelysning, som klart inte gläder skumögda pangisar. Men idag inte lykt-gnäll utan gatubeläggningsgnissel. Här ett litet sortiment:

Det är livsfarligt att gå på trottoarer i Berlin. (Ibland går jag hellre – med fara för liv och allt jag har kärt på körbanan) Min bloggkompis Hemma i Berlin (https://www.hemmaiberlin.com/) har också skrivit om det, och hon är ung och rask, så det kan inte bara bero på åldern min. Plattorna kikar upp som de vill, de fattas, de är trasiga, de vinglar hit och dit, mellanrummen kan vara så stora att man klämmer in foten. Det gäller att ha full fokus på var jag sätter mina ordentliga och foträta 41,5-halvor. Och ack, ändå faller jag ibland som en trött och torr gammal fura, när jag för en sekund lämnat fullkollen på marken.

 

Var i forna Östtyskland på utflykt. Och det är ta mig fan inte första gången, som jag skulle vilja lägga mig ner på trottoarerna over there  och gråta av avundsjuka och smeka de vackra stenarna. Dels är de rena rama konstverken, dels ligger plattorna där de ska, kant i kant som små soldater. Se bilden nedan! En dröm att gå över dessa. Man kan till och med lämna fullkollen på marken och beundra de restaurerade husen.

Nu vet jag, jag ska inte vara avundsjuk, men skulle vi i gamla Väst snart också inte kunna få lite av den där solidaritetsskatten, som bara skulle pågå i några år tills vi har ”gröna landskap i öst” O-Ton H. Kohl.  Det har ju nu gått bara 28 år, man ska inte förhasta sig,men nu  vill jag ta mig fan också ha såna trottoarer!!

Endast de starkaste överlever i Berlin

Satt ute i höstsolen med några grannar och filosoferade om livet på en parkbänk. Till saken hör att jag bor på en slags gågata, där inga bilar får köra, men man får cykla. Hela vår gata utnyttjas flitigt av kampcyklister – så kallar vi de där vansinningarna för, som cyklar, som om de hade flera liv hängande hemma i garderoben och det bara är att ta ett nytt, när man cyklat ihjäl sitt nuvarande (varför har jag inget extra-liv? Skulle nu vara bra att ha nu..)-  som gärna undviker gatorna, där de där bilarna bara stör deras framfart. Alltså fullt fräs här. Till saken hör också att vi bor i ett område, där man föder barn på löpande band och dessa barn vill gärna springa omkring när de kommer så långt. Alltså många barn som hoppar, springer, spelar fotboll och annat

Vi tre tanter sitter där och filosoferar och jag ser olyckan komma. En ung mycket sportig kvinna med ännu sportigare cykel kommer vinande rakt fram. Jag ser en grupp små telingar springa hit och dit och just när kampcyklisten viner förbi gruppen, rör sig ett litet barn, kanske 2 år, lite åt sidan och PANG är olyckan framme. Det lilla rosa barnet träffas – mitt i prick. Barnet skriker – det gjorde säkert ont och barnet är förbannat – och tack och lov var barnet rätt välnärt och väl inpackat och det skyddade väl säkert också. Pappan kommer rusande och en häftig diskussion utbryter. Gestikulerande av bara katten. Jag går dit och säger till pappan att jag kan gärna vara vittne om han behöver. Den unga kvinnan på cykeln överöser mig med ”det är ju en cykelbanan OCKSÅ” och annat. Jag talar om för henne, att om man ser en grupp småungar leka, måste man väl för FAN bromsa in, inte vet man vad de raringarna har för idéer i sina små rara huvuden. Skällsord på något utländskt språk från den unga damen (hon tänkte nog, att tanten kan sticka och brinna, vad lägger hon sig  i det här) och andra ord på utländskt språk från pappan.

Summan av kardemumman var att polisen kom och noterade allt, sen försvinner det väl i byråkratins oändliga källare, det rosa barnet lekte glatt vidare och jag undrar om den unga kampcyklisten nu lärt sig tänka sig lite för ibland..

bild 1 #127591424belamy fotolia
bild 2 mathiasener fotolia

Valplakat, polisen och jag del II.

 

Två valplakat hade kanat ner, det ena låg löst och eftersom jag är ”ordningspolisen” där jag bor tänkte jag, att det där  nedkissade – hundarna gillade det i alla fall – och det nedkanade, som bara hängde och slängde i vinden i ett av plastikbanden ska bort (är man ordningspolis så är man det..) och hugger tag i arbetet.

Jag hör och ser inte de två äldre polis-djangisarna, som bredbenta, som Clint Eastwood en gång i tiden, och mäktiga lämnar sin bil och vaggar fram mot pangistanten, som röjer upp. Barsk röst” Vad gör ni där??”. Jag vänligt ”Oh, jag bara rensar upp och plockar bort de här plakaten, som gett upp sin anda”. Det följer en lång föreläsning om att detta är ÅVERKAN och STRAFFBART! Jag måste GENAST sätta fast dem igen! Jag säger, att men Herre Jisses, de ligger ju redan på marken och är nerkissade av kvarterets alla hundar och att jag inte har såna eländiga plastband, som överlever nästa atomkrig.

Jag draperar dem lite tjusigt runt lyktstolpen och lovar att ringa till de två partierna och meddela skadegörelsen och hoppas på absolvo te.. Sen vaggar djangisarna tillbaka till sin bil och säger säkert att den där pangisen var allt dagens höjdpunkt. She made our day! Jag trodde att vi överöses av kriminalitet här i Berlin, och vi har nog av den i mina kvarter, och så har de inget bättre för sig, än att hoppa på en pangis, som bara rensar upp platsen.. Ja då kanske det ändå finns hopp om Berlins framtid..

 

Same procedure as last year? Same procedure as every year!

Idag, torsdag den 31 augusti – ja AUGUSTI – har en discounter hela berg av julsaker, pepparkakor, dominosteine och allt som man ska stoppa i sig till julen. Julen är om TRE månader!! Herre min Skapare – är det absolut nödvändigt att börja nu i augusti när det är 30 grader ute och vi inte alls ens vill tänka på vad som komma skall och den långa tröstlösa novembertiden innan julen är där och vi kan börja tänka framåt igen.. Vi kunde kanske ta och klämma in påskgodiset på en gång??

Valplakateländet

Hela staden är fullbelamrad av valplakat. Stora, megastora bilder av Angela Merkel och Martin Schulze, båda superphotoshoppade och tjusiga. Och vad säger det oss? Bara en bild och namn och partiets namn. Inget annat.. Är de till för någon som inte vet hur Angie och Schulzi ser ut? Få partier har överhuvudtaget en slogan med vad de vill göra för underverk – men underverket måste visa resultat inom 4 år annars skippas det – för viktigast är att bli återvald. Om det blidde något med vad de ville eller inte ville – inte så viktigt. Återval är det som gäller!!

Sen har vi de mindre plakaten på antagligen mindre betydande damer och herrar – också maximalt photoshoppade – som från början hängde högt uppe på lyktstolparna.  Vem går och glor upp på en lyktstolpe? Ju längre tiden går desto mer kanar de ner mot marken – dragningskraften?  och där viker de lätt ihop sig och ser lite lustiga ut. Används gärna av hundar..

Vid min parkeringslyktstolpe för cykeln har jag en från vänsterpartiet, som jag hissar upp för att få parkera, och som sen dunsar ner igen. Jag brukar säga Gomorron till gossen  – vi har blivit kompisar. Men det betyder inget, jag får ända inte rösta här.

När sen allt är över hänger en stor sorglig rest kvar tills tidens tand och regnet löser upp plakaten. Fast plastbanden som de sätts fast med, de överlever nog nästa atomkrig också. En stilla undran – vad kostar egentligen det här vansinnet? Varför inte istället sätta upp plakat med en neutral uppfordran: ”Gå och rösta då – för fan”?

 

Människor kommer, människor går..

Det finns människor, som man möter medan man helt enkelt är upptagen med att leva för fullt och som bara dimper ner rätt in i ens hjärta och som man sen inte vill släppa ut där längre. Sitt kvar där inne bland mina andra kära, jag stänger dörren om dig, för jag vill alltid ha dig också där inne i mitt hjärta! Men ack, icke säger Nicke, livet är inte så… Vi möts och vi skiljs åt. Visst, det finns epost, twitter, whatsApp, skype och vad vet jag, men jag vill ha den där personen livs levande och vid behov kunna krama om den. Att krama skype och whatsApp är liksom inte samma sak. Men man – nä, min psykolog sa att jag ska sluta säga ”man” och modigt säga JAG istället – ok, JAG har lärt mig, att människor kommer, människor går, aldrig tiden stilla står.  Farväl M och tack för den tid jag fick med dig..

Kära hippa Berlin!

Jag har alltid hört till dina varmaste supporters men nu börjar min kärlek allt svalna lite.

Redan på 60-talet, när jag var ny här, pratade man om ”Berliner Filz”, det är när man sitter vid makten och fifflar hit och dit till sina kompisar. Förre borgmästaren Wowereit lyckades mota den ekonomiska katastrofen något sånär i grind,  när han sparade in nästan all personal på myndigheterna. Hans motto var kanske ”Efter mig syndafloden..”. Detta har resulterat i – BLAND ANNAT! –

att om du behöver registrera din bil, försöker du ringa till verket som gör det. Det gäller att ha tålamod men OM du lyckas, får du höra att till t.ex. första oktober är alla tider redan borta. ”Okey, då kan jag ringa den första oktober och få en ny tid?” Du ringer första oktober och ALLA TIDER FÖR RESTEN AV ÅRET ÄR REDAN BORTA. Kul om man kanske tänkte åka på semester med den nya bilen.. Vad gör man då? Jo man vänder sig till en firma, som på något förtrollat sätt förfogar över tider, och som kan fixa det hela på kanske 3 veckor mot €€€. Om firmans ägare kanske har en kompis på verket? Det är väl det som kallas Filz.

Om du  vill gifta dig och bor mitt i Berlin? Oj, oj, oj, då gäller det att ha framförhållning. För att få ett av de få numren, som delas ut när dörren öppnas klockan 8, gäller det att ha sovsäck med sig och att sova framför dörren – inklusive lite slagsmål när dörren öppnas. Kanske lika bra att inte gifta sig??

Om du måste in på sjukhus? Tja då hoppas jag att personalen inte strejkar igen för mänskligare arbetsförhållanden. Vill du se skållade råttor? Då ska du lägga in dig på sjukan och iaktta personalen…

Detta är bara exempel på hur läget är. Det där med datorer och såna nymodigheter – det tycks inte ha landat i Berlin än. När jag som översättare behövde hjälpa en kund med att skaffa fram ett personbevis för henne och hennes man, kunde jag helt enkelt ringa till skatteverket i Stockholm, på telefon framföra mitt ärende och två dagar senare låg personbevisen i min låda. Att tänka sig samma sak i Berlin är helt omöjligt – du skulle behöva minst hundra fullmakter från olika notarier och RUNDA stämplar och elände – just dream about it.

 

Går något sönder på stan? Inga problem. Det sätts upp lite skyltar och sen får det stå där tills, ja tills när  egentligen? Tills jag – ilsken tant – hör av mig till myndigheten och klagar eller tills de rostat sönder och ersätts av nya skyltar, som rostar sönder, som ersätts…
Och så levde de lyckliga i alla år…

Smuts och skit på stan? Jag tror jag är en av de få,  som ser det och störs av det. Själv har jag utnämnt mig till ”soppolisen” i mitt bostadsområde och vakar över soporna. Jag går själv ut och plockar undan – till alla grannars förundran, men man vet ju, tack vare IKEA, att svenskarna är ett underligt folk, de till och med DUAR hur som helst!!  Sedan sådana nymodigheter som en app till motsvarande verk har kommit till, går linjen mellan dem och mig varm. Jag tror de spärrar snart den där galna tanten.

Men ack kära hippa Berlin – om jag inte hade min familj och mitt sociala nätverk här och inte vore så gammal – jag tror jag skulle ge upp och lämna dig. Ibland orkar jag inte med dig längre. Många vänner har redan givit upp och flyttat ut till Brandenburg – där funkar saker och ting och man står inte på ruinens brant – och stortrivs där. För mig är det för sent, men ibland känns det faktiskt rätt tungt att bo här – även om du är en fantastisk stad.

Slut??

 

I morse gick jag ut på min balkong – som vanligt för att se om världen därute finns kvar, (med Trump och Kim-Jong-un kan man inte alltid vara säker) – och allt var tyst – overkligt tyst. Ja det kan vara tyst fast jag bor mitt i Berlin.  Sparvarna har slutat sjunga. Allt var spökligt tyst. Vanligtvis kvittrar hundratals sparvar i träden. Någon har berättat för mig att när fåglarna slutar kvittra närmar sig sommaren slutet. Men för att kunna närma sig ett slut måste den ju ha börjat någon gång och frånsett några enstaka fina dagar – vad blev det av sommaren? Nu står jag på min balkong och allt är tyst… bara regnet hörs..

Bild: Strawberry 949895-640 arnicaBackstrom.jpg