Handla i Berlin för 111:e gången..

Är nere på REWE snabbköp och handlar och har betalat och försöker nu – hur dum får man vara? – att stoppa ner plånboken i ryggan innan jag plockar ihop mina varor. Har ju bara två händer liksom.  Efter mig kommer en kvinna och hennes varor börjar nu rulla ner och glatt blanda sig med mina. Eftersom snabbköpet är ett av de få i Berlin, som har en sån där lyxpinne, som delar upp det hela där varorna landar, flyttar jag snabbt den så hennes varor rullar ner i andra fåran. Hon väser ilsket åt mig ” Och Gudars, nu måste jag böja mig över för att komma åt”.

Hon går om mig vid utgången och försöker relativera det hela med att ”Det var väl inte så farligt”. Jag måste ha sett otroligt fåraktig ut vid hennes väsande. Ibland är jag liksom inte beredd för Berlincharmen och har inte aktiverat alla attackvapen.. Jag svarar med, att det är så otroligt att handla i Tyskland och försöker lägga ut där lite. Man kan ju försöka få folk att förstå att det kan vara annorlunda.. Som svar får jag ”Tyskland, alltid Tyskland! Men flytta tillbaka dit där ni kommer från då!”

På eftermiddagen tänkte jag mig ett uppiggande biobesök och säger till tanten i kassan att jag vill ha en biljett längst bak i mitten. Hon surrar något om inte mitten och försöker se på hennes top secret skärm vad hon menar. Inte mitten? Sitter jag då bakom en pelare och ser nix? Då fattar hon eld, river skärmen åt sig så jag inte kan se och gastar åt mig med orkanstyrka ” Jag sa INTE mitten! Det är INTE mitten!”. Tittar på henne som en tom fågelholk och säger trött ”Ja, ja, det är Berlin-charmen antar jag” Svaret blir ett näbbigt ”Ja, det är det!” och ett elakt flin.

Såna dagar är jag bara såååå trött på Berlin.. men det kommer andra dagar också..

Min granne

Att jag har olika grannar har jag redan skrivit om – har berättat om min gräsliga skvallerbyttagranne, som är så gräslig att man inte ens skulle skriva om honom, men idag berättar jag om en annan, en gammal, sjuk man. Han hänger alltid en liten påse med jul- och påskgodis på mitt dörrhandtag.

Igår träffades vi i porten – han oroligt ”Hur är det med dig? Din cykel var borta hela natten!”. Jag parkerar alltid min cykel vid en lykta utanför porten (cykeltjuvar – big brother is watching you!). Han hade tittat och tittat och varit orolig. Och jag? Jag fick sent på natten bilskjuts hem av en kär väninna och lät min gamla rostiga cykel övernatta vid tunnelbanestationen. Det känns skönt att någon bryr sig så jag kanske inte behöver ligga och bli till en mumie i min lägenhet en dag. Jag blev så rörd att jag smekte han gamla skäggiga kind och sa ”Tack min vän”.

Cineastfest!

Just nu är alla cineasters julafton i Berlin. Från 9-19 februari visas 400 filmer – naturligtvis originalfilmer. Vilket är en lyx  för  oss här i Tyskland – här dubbas det utan nåd och ena dagen är t.ex.  en röst Maryl Streeps röst och nästa dag är samma röst Scarlett Johannsons.  Känns ibland lite motigt kanske. Men jag kanske har tappat min flexibilitet under livets gång..

Juryn delar ut 8 priser – det allra finaste är Guldbjörnen. Igår startade man med filmen ”Django” och innan den började (fick lite lagom ljummen kritik) minglade allt och alla vilt runt på den röda mattan. Damerna i tunna, tunna kläder vid 7 minusgrader men som salig mor sa ”Ska man vara fin, får man lida pin”.

De svenska bidragen är:

Upp i det blå av Petter Lennstrand

Sameblod av Amanda Kernell

Loving Lorna av Annika och Jessica Karlsson.

För att komma över en biljett gäller att kunna stå i kö och vänta tålmodigt men en äkta cineast gör det. Och eftersom alla hotellrum rusar upp i skyn när något är på gång i stan – jag tror det kallas kapitalism? – går det också bra att kinesa hos kompisar på en iso-matta.

Plakatet med björnen är mitt favvo-plakat..

En liten väska vid dörren?

För 45 år sedan hade jag en liten packad väska stående vid ytterdörren. Packad med det allra nödvändigaste för dagarna på BB – på den tiden fick man ligga och gona sig där i en vecka -. Alltid beredd att gripa tag i den och hasta iväg till BB när fostervattnet gått.

Nu 45 år senare planerar jag som ensamstående – ja, ja, skyll mig själv! – återigen kanske att ha en liten diskret och  packad väska stående  – kanske inte vid ytterdörren direkt men lätt att hitta för den vänliga själ, som då sagt sig vara beredd att undsätta mig i katastroffall. Innehållande det viktigaste som hen behöver vid en  leverans till akuten. Nu väntas inga små knytten längre, utan snarare skröplighet. Och av erfarenhet vet jag nu att det inte är roligt att ligga där utan tandborste, kam och en lite fräscha underkläder och vem vet, kanske lite rouge och läppstift, för att pigga upp sig själv och sin egen moral. För att inte tala om telefonladdaren – kris och katastrof att ligga och iaktta hur mobilen laddar ur och det bara blir rödare och rödare.. Då är jag ingen människa längre!

Vi fortsätter att testa akuten i Berlin

 

Kära vänner – nu var det dags igen – föll som en torr, gammal fura och drämde i tinningen i backen och glasögonen flög iväg i två bitar och som blodförtunnande patient blödde jag som en gris. Var på väg med 130 cm till skolan och de arma skärrade 130 centimetrararna fick göra sitt intåg i skolan med en blödande mormor utan glasögon i hampan.  Lovade att överleva till kl. 15,30 då avhämtning skulle vara.

Min husläkare rekommenderade omgående akuten på telefon – har man överlevt en blodpropp i hjärnan ska man kanske inte hyttla med sitt öde och säga ”äsch, inget att bry sig..”. Alltså Charité Mitte – aldrig igen! Nu tog jag på hans rekommendation det Judiska sjukhuset i Wedding. Kan jag bara rekommendera! Och antingen hade jag tur som en bofink eller vad vet jag – jag var klar på 1,5 timme. De ni!! Pah!! Omplåstrad, sydd – aj.. i tinningen -, datortomograferad och en bekyttad läkare, som undrade, om jag hade någon hemma. Nähä, det hade jag ju nu inte längre, frånsett 130 cm, som jag hade över helgen. Fick stränga order om ett  omedelbart inkommande om jag mådde illa, fick ont i huvudet eller blev vimsig. Så vimsig som jag känner mig skulle jag väl stannat kvar antar jag

Så natten har överlevts – låg och funderade på om jag skulle slita upp 130 cm i nattsärken och ta med henne OM det skulle skära sig men hade varnat grannarna och de lovade att ställa upp utifall allt.

Så nu väntar jag på mina nya glasögon – 3 veckor!! – bara för att jag inte vill ha glas, tjocka som flaskbottnar och nu har jag mina gamla reservbriller, så nu måste furan hålla sig upprätt tills de nya är färdiga. Blir bara sååå trött på min gamla kropp ibland..

Bild kzenon/fotolia

 

 

Snöundret

Sakta faller snöflingorna i mitt nergångna bostadsområde här i Berlin. De lägger sig vackert över trasig gatubeläggning, över soporna, som någon inte mäktade bära till soprummet och som dumpades nånstans, över hundbajset, som somliga inte orkar böja sig ner och plocka bort. Det blir så vitt och vackert att jag just då gillar mitt bostadsområde.  Storstadsljuden dämpas, känner mig underbart inpackad i en vit dröm.  På tre röda sekunder är de första barnen ute i den cirka 1 cm höga snön. De jublar, skrattar, kastar snöbollar på varandra. Vad underbart, att denna cybergenerations barn fortfarande kan vara barn – trots cyberrymdens makt. Och jag? Jag funderar på att bygga en liten, liten ljusgrotta på min balkong och sen lägga mig ner på golvet så jag kan se den och kan drömma mig bort..

Bild: THesIMPLIFY/fotolia

Så tråkig att klockorna stannar..

Så skulle jag kunna beskriva hur jag känner mig just nu. Uppryckning? Mycket motsträvigt..  Men ack vad skönt det ändå  känns att sitta här i mjuka soffan och bara vara riktigt skittråkig. Nu har jag i alla fall ursäkten att jag varit rätt så ordentligt sjuk och fortfarande går på reserven men nä, nu är det ändå uppryckning som gäller. Det är nyårsafton och iddes inte ens bestämma mig för att köpa något extra gott. Dessutom visar vågen efter julen på tendens uppåt och av erfarenhet vet jag, att det gäller att mota Olle i grind.  Vaddå nyårafton? Kan ju vara det vicken dag som helst egentligen. Och nyårslöften? Nä, dem skippade jag med skilsmässan för nu för tiden förväntar sig ingen äkta make en förbättrad, förnyad och renoverad Cecilia – tack och lov – och passar det inte så skit i mig..  Välkommen 2017! Vi ska nog fixa varandra i alla fall. Gott nytt år på er alla!  Och tack mina trogna läsare!

Bild: Sophie Herken

 

Käraste sopbolaget!

fotolia_125811197_sJag gillar er verkligen. Ni har varit toppen, när det gällde att stå mig bi i sopkriget med min granne/angivaren/skvallerbyttan men jag bara undrar.. varför i hela fridens namn måste ni köra runt med borstvagnen på morgonen när det är beckmörkt ute? Åkey, den har  lampor, det vet jag,  men den som kör ser ju bara det, som ligger rakt framför honom, allt annat ligger kvar. Inga småsvängar till höger eller vänster. Och de där småsvängarna behövs här.  Åkey, ni måste sysselsätta personalen även på vintern, när det är beckmörkt ute, men kan de inte sortera soppåsar, sopborstar eller göra annat mysjobb? Jag menar bara, att eftersom Berlin balanserar på ruinens brant och vi måste vara tacksamma för varje borstvagnstur i vårt sunkiga  bostadsområde så skulle vi bara vara så tacksamma om det åtminstone ”lönade” sig..

Bild ghazii/fotolia

Så gör vi i Berlin..

strassenschadenGatubeläggning trasig? Trottoar rena rama schweizerosten? Vad gör man i Berlin mot sånt tro? Jo, som äkta berlinsk myndighet sätter man helt enkelt upp skyltar, som varnar för ”trasig gatubeläggning” och ”trasig trottoar”.. That´s it! Här tramsar vi verkligen inte med att reparera eller så – som ni själva ser, skyltarna kom inte upp igår.. Och om du ändå går och trillar omkull– skyll dig själv! Om belysningen ska vi inte tala om idag…