En riktig lyxdag!

kirchePlötsligt trillade en sån där riktigt lyxig dag in i mitt liv – hoppsan! Började med att ta mig ut till Dahlem, som ligger, grönt, ädelt och lugnt, ute i gamla Väst-Berlin. Ädelt område, fantastiska gamla villor, Fria universitetet, museer och jag nästan tänkte lägga mig ner och gråta en skvätt, när jag korsade en liten parkanläggning, där det inte låg en enda liten, pytteliten skräpbit! (okey, har skräpnoja..) Lugnt, vackert och sobert. I kyrkan läste min favvo Martina Gedeck ur Esters bok ur bibeln, till det Bach på orgeln. Kyrkan fylld till sista plats av ädla och välbärgade. Då kändes mitt Wedding oerhört fattig och asocialt. Snacka om segregation..

Men icke hänga läpp för det inte – fortsatte in till Mitte och Gendarmenmarkt till en nyöppnad fiskrestaurang och där återigen var det dags för nästa gråtattack – en fisk, inte av denna värld säger jag som knagglar mig fram med eländig djupfryst fisrestaurangfisk (ok får skylla mig själv..). Mjäll, vit och ljuvlig – en dröm! Och ett glas Weißburgunder vitvin till det, immande.. Gimme more!

Närmade mig hemtrakterna och kilade in och tittade på en multi-media-show om Hieronymus Bosch. Den man, som redan 1964 när jag nosade på konsthistoriestudierna, fascinerade mig med sina infernomålningar. Det är multimedia, musik, växlande bilder och överallt ligger såna där sittsäckar på golvet så man nästan kan ligga. Varmt, mörkt och musik och vad händer – jag somnar hela tiden med infernot snurrande runt mig. Hur hårdhudad och avtrubbad må jag vara?

boschOch nu, nu sitter jag i mitt Wedding igen och tänker tillbaka på Dahlem. Skulle jag trivas där eller skulle jag sakna detta? Men det är liksom inte ens värt att tänka på – inte mitt prisläge.. och tror att jag ändå kanske skulle sakna de raka puckarna i mitt gamla Wedding..

 

I Frankrike – o la, la!

DonutHar ju varit i Frankrike just nu. Nej, jag ska inte börja yra om min skrivarkurs igen. Hitintills tyckte jag att svenskarna är så otroligt vänliga och artiga och fick alltid en kulturchock när jag kom hem till Berlin från Stockholm, men nej, nu kan ni göra en pudel! En riktigt fet pudel! Fransmännen och fransyskorna! Pah! Okey, nu var jag inte i Paris, där är det kanske lite tuffare drag men där jag var..

Nu sabbar jag hela genderdiskussionen – jag njuter av att en man håller upp dörren för mig och ler vänligt. Ja, jag vet, jag k a n  faktiskt själv öppna en dörr, men ack, visst känns det skönt! Och när jag upptäcker att äldre herrar ser på mig och s e r  mig och ler lite äldre-herre-förföriskt – ack, var det så det kändes en gång i livet när man blev sedd? Nu är det snarare: Flytta på dig kärring!

Även biltrafiken är avspänd – en bil stannar mitt i filen, grannen kliver ut till bilen och man pratar lite med varandra genom bilrutan. Bakom bildas en liten kö. Ingen – säger I N G E N – tutar, man väntar, sen körs det vidare. Här ligger man på tutan redan innan korsningen kommer, för det K A N ju vara att någon sölar där och lika bra att ligga på tutan i god tid..

Och detta vackra språk och alltid ett vänligt bonjour madame, merci madame, pardon madame, ca va bien, madame? Även ögonen ler med! Bestämde mig för att fortsätta med det i Berlin och tror jag hann 5 stationer på busslinjen 171 från flygplatsen Schönefeld innan jag satt och såg lika surgnatig ut som de andra. Frånsett den bedårande 3-åringen, som jag flörtade hej vilt med (i brist på annat..).

Och så pratar man ju om att tyskar är ena fenor på att organisera. Nä, ni kan också göra en ordentlig pudel!  Så stora pudlar finns bara inte..  Åk till Lyon och checka in på billiglinjen Easy-jet. En dröm! Säger bara en dröm!

Hook Bilder: Sophie Herken

Äh, va faan!

mariashusVad då? Äh va faan? ”Äh va faan” var det mantra vi slängde ur oss innan vi läste upp för de andra när vi kände, att nä, den här texten funkar inte, och se där – den funkade sen, vi snitslade till den och oss – när vi kände, att det vi skrivit, inte var i nobelprisklass, kanske. Kraven lämnade vi nere i dalgången innan vi tog oss upp till skrivarkursen i den lilla sömniga bergsbyn Arconsat i Auvergne i Frankrike. Cirka 100 invånare, som alla vänligt hälsade oss välkomna med ”Bonjour et bien venue, Madame”.

En veckas skrivarkurs med älskade Karin Thunberg och 9 andra kvinns. Nu sitter jag här igen och liksom eftersuger på karamellen och tänker. Har lärt mig mycket – men lär inte skriva bättre för det, men principen kanske liksom – men framför allt förundras jag över hur vi 9 helt olika kvinnor från 24 till 72 år (jag var äldst som vanligt, suck..) fogas samman till en så homogen grupp. Okey, det homogena var kanske skrivandet, det inombordsliga var säkert inte så där helt homogent. Och skrivandet, det var egentligen inte heller homogent – en del skrev så förtvivlat underbart. Vi var alla oerhört olika, olika erfarenheter, olika cv:n. Men alla brann vi för en sak: att SKRIVA. Och så Karin Thunberg som vår ”Fröken”, som varsamt och med stor inlevelse lotsade oss från den ena klippan till den andra. Och alltid uppbackande och påhejande – med en enorm slagfärdighet och humor – men även med stort kunnande, stor inlevelse och värme och med ett utomjordiskt underbart språk.

dörrklänning

Kommer att minnas aperitiferna på kyrktrappan i den värmande kvällsolen, det stilla, lilla torget med källan, som sakta porlade oss till sömns och till morgons, kyrkklockans försynta pinglande, Marias underbara mat, vänskap, gemenskap och glädjen över skrivandet. Och tacksamhet för att andra kvinnor lät mig se in i deras själar – för det är det man gör när man skriver.

Info till bilden: Marias hus var en gång Café du Commerce C. Bonjean.

Happy End i sopkriget!

soporProudly presenting – vi har hittat en lösning i sopkriget. Om ni minns – min gräsliga granne hade anmält mig hos bostadsbolaget för att jag – o fasa! – lade de sopor jag samlat ihop runt huset i våra soptunnor! Det utbröt  ett frenetiskt hit och dit mellan många olika institutioner, bostadsbolag, politiska partier (vi har val i september och ingen politiker missar en sån chans..) och myndigheter – hur ska vi lösa detta otroliga problem?

Nu har sopbolaget BSR i Berlin helt enkelt löst det – de ser till att jag alltid har tillräckligt med deras sopsäckar, dem ställer jag på ett avtalat ställe och varje morgon kikar sopkillarna och -tjejerna förbi där och om det står en säck där tar de helt enkelt med den. Så enkelt var det! Och medan jag pratade med den trevliga mannen från sopbolaget, som kom förbi i dag, hängde min gräsliga grannen nästan helt ut ur fönstret för att höra och se allt. I ett anfall av stygghet – kostar minst 3 Ave Maria – tänkte jag, tänk om han skulle tappa balansen.. Jag tror inte jag skulle sörja..

matthiasenerBild: fotolia/matthiasener

Huvva, huvva..

härjedalenNu närmar det sig! Jag ska ju på skrivarkurs i Frankrike med Karin Thunberg och 9 andra kvinns. När jag upptäckte kursen och anmälde mig svävade jag på rosa moln av lycka, för jag helt enkelt älskar det, som Karin Thunberg skriver. Det hon skriver träffar min själ som en musiker träffar rätt ton (fast ok, ska inte förhäva mig, är totalt omusikalisk…).

Förgrep mig på spargrisen – tänk om jag behöver pengarna senare, kanske nya tänder, andra reservdelar, vad vet jag.. Har bokat allt som behövs. Är ju inte van vid att vara ute och resa ensam, har ju varit gift i största delen av mitt vuxna liv och haft män, som gubevars vetat av att fixa och dona och ”lilla frun” har hängt med helt enkelt. Men jisses – nu är det JAG, som fixar (fast om jag ska vara ärlig – rätt spännande faktiskt)..

Och varför håller jag på att få Ågren då? Tänk om alla kan mycket, vet mycket, skriver så fint och lilla jag sitter där och tittar storögt på alla och inte kan springa och gömma mig. Har fixat ihop en del texter till en bok, som jag fått så fint illustrerad av en ytterst kär och kreativ person, och tänkte försynt försöka fråga Karin om vad hon tror. Och för att göra det måste jag  kasta mig i djupt och kallt vatten – tänk om hon tänker ”hjälp, ännu en pangis, som har trist och plitar ner en massa.. veeeeem ska läsa sånt??”. Och tänk om hon tycker, att jag ska virka grytlappar eller göra batik istället?

Har ju levt länge nog i Tyskland för att ha kunnat lära mig att ta för mig – vilket man verkligen kan i det här landet– satans Jante, stick och brinn.. Men lovar – ska försöka – frisk vågat, hälften vunnet? Om jag skämmer bort mig behöver jag ju aldrig se dem andra igen.. Snälla, håll tummarna!

opzko

Oro..

gudsomhaverKänner oro och en kall vind som kommer nerifrån Turkiet. Är visserligen långt borta – men -nu när våra grannar (med turkiska rötter) börjar föra över konflikten till oss här, slå in fönsterrutor hos motståndare, brutalt puckla på varandra, tycker jag mig känna igen ett viss mönster. Och nu – vågar jag nu stå upp och sätta ner foten, så som vi alla krävde av  den generation, som upplevde Hitlertiden? Jag ska nog inte vara så moralisk och stor i mun längre..

Något nytt på sopkrigsfronten?

livetlitet

Nä – jag är bara allmänt besvärlig och hoppar på både politiker och chefer för bostadsbolaget, pressen och annat och – konstigt nog – allt är tyst och stilla. Chefen för bostadsbolagets enhet i vårt område var visserligen mycket förstående och skulle klura på en idé, som ha kanske hade. Hoppet och lössen lämnar människan sist.

För övrigt brukar jag visa fula fingret utanför grannens dörr, när jag går ner för trappan och häromdagen slits dörren upp (han måste ha permanent sittplats framför sitt lilla titthål i dörren) och en högröd, ilsken granne viftar med sitt fula finger och vrååålar att han minsann ska anmäla mig hos bostadsbolaget.. Ho-ho, där kan man verkligen bli rädd, va..

På en webbsida  Weddingweiser finns  en artikel och den som kan tyska kan kika
https://weddingweiser.wordpress.com/2016/07/16/cecilia-ist-sauer/

Nä, annars inget nytt, i kvarteret ser det snart lika stökigt ut som i resten av Wedding, so what..

 

Makrillfilé på burk mot 80 döda?

blommorwaldemarc

Absurt, inte sant? Jag sitter och slötittar på facebook och ser ett inslag från det fruktansvärda attentatet igår i Nice. Men innan det börjar måste jag se en käck hemmafru (ja, tro´t om du vill men såna finns här i Tyskland fortfarande) lovprisa de goda grillade makrillfiléerna på burk. Sen övergår vi snabbt till 80 döda och många svårt skadade och bilder jag knappt inte ens mäktar se.  PANG på rödbetan – makrillfilé mot 80 döda? Snälla Facebook – jag vet, allt går maskinellt till i cybervärlden men finns det ingen människa som kan kolla såna sammanhang? Min blom-/sorgebild för alla offren.

En kvällstanke i Berlin

Vill ju inte vara en dysterkvist men tänk, här i Berlin är det nu vid 22-tiden dags att tända lampa.. Det upptäckte jag ikväll. Och vill ju inte sitta och klaga och jämra mig jämnt – men vart tog de ljusa, förtrollade  kvällarna vägen? Hann liksom inte med riktigt. Okey, nu är det ju här Berlin och inte Sverige och de ljusa nätterna man är van vid där – ja, dem kan vi här bara drömma om. Men ändå – jag vet även här i förskingringen är ju kvällarna ljusa och somriga. Ska inte vara orättvis och gnisslig och gnatig. Och nu? Är de redan slut? VA??

juninatten

 

tredje delen av ”du tror inte de e sant..”

skyldocka2HA! För er som inte är med på facebook vill jag meddela att mitt initiativ att plocka bort sopor och kasta ett getöga på det mesta ingår i en grupp av grannar, som fixar blommor och sånt och vi fick första priset i en kategori av staden Berlins miljöpris 2016! Det är balsam på en själ, som fortfarande går och visar fula fingret utanför ”den gräsliga grannens” dörr – ok, vet, hjälper inte, ser han inte, men kanske, kanske vibbarna når fram. I vicket fall som helst – pöser! Och inväntar nu – efter att ha kopplat in politiker, som kom och pratade med mig vid presentationen, att bostadsbolaget ska krypa fram och säga ”snälla, snälla, fortsätt att fixa sopor..”